1515
Annons

Chefer vet inte att asylsökande får jobba

Hälften av de svenska cheferna inom privat tjänstesektor vet inte att asylsökande kan få arbeta i Sverige, visar en enkät som Ledarna inom privat tjänstesektor gjort.

Lorri Mortensen Mates, ordförande för Ledarna inom privat tjänstesektor.
Lorri Mortensen Mates, ordförande för Ledarna inom privat tjänstesektor.

Bara 54 procent av de svarande cheferna kände till att asylsökande kan få tillstånd att jobba under tiden de väntar på uppehållstillstånd. 1.542 medlemmar av Ledarna inom privat tjänstesektor deltog i undersökningen.

”Reglerna är så krångliga att det inte är lätt för arbetsgivare att sätta sig in i dem, och myndigheterna informerar inte heller om hur man anställer asylsökande”, säger Lorri Mortensen Mates, ordförande för Ledarna inom privat tjänstesektor.

Hon betonar att det i hög utsträckning är arbetsgivarna inom den privata tjänstesektorn som ska lösa integrationen i praktiken.

47 procent av cheferna i undersökningen såg fördelar med att anställa nyanlända. Kvinnorna var mer positivt inställda än de manliga cheferna.

För att en asylsökande ska få arbeta i Sverige under asylprocessen måste personen få ett så kallat LMA-kort med texten AT-UND, som betyder att personen är undantagen från kravet på arbetstillstånd. För att få det krävs oftast identitetshandlingar från hemlandet.

Arbetsgivaren måste kontrollera att kortet och texten finns, annars riskerar arbetsgivaren att bryta mot lagen och kan dömas till böter. Den informationen kan hittas på Migrationsverkets hemsida. Ändå vill Migrationsverkets presstjänst inte bekräfta att arbetsgivaren kan göra sig skyldig till brott om man anställer en asylsökande som inte har tillstånd att arbeta.

”Vi kan bara säga att för att kunna arbeta som asylsökande så ska man ha undantag från kravet på arbetstillstånd. Huruvida man bryter mot lagen eller inte är en polisiär fråga. Den får du ställa till polisen”, säger Alexandra Elias på presstjänsten.

Migrationsverket har inte heller tydliga riktlinjer för hur ofta arbetsgivaren ska kontrollera att undantaget från kravet på arbetstillstånd fortfarande gäller.

Utöver att kontrollera LMA-kortet måste arbetsgivaren göra en anmälan till Migrationsverket om att man anställt en asylsökande.

Den asylsökande måste dessutom ansöka om preliminär A-skatt via Skatteverket. Om man lyckas ta sig igenom det steget med rätt dokument och arbetsgivaren efter Skatteverkets handläggningstid fortfarande inte fyllt platsen ska den asylsökande öppna ett bankkonto för att kunna få ut sin lön. Det är i de flesta fallen omöjligt utan svensk id-handling.

I fjol hade totalt 494 asylsökande lyckats ta sig igenom alla stegen och hade ett arbete, enligt Migrationsverket.

Just nu har 26.389 personer texten AT-UND i sitt LMA-kort och har alltså uppfyllt det första villkoret för att få arbeta. Sammanlagt finns 140.354 asylsökande i Sverige. Det är alltså mindre än en femtedel som kan få arbeta.

Andelen asylsökande som beviljas undantaget från kravet på arbetstillstånd har ändå ökat de två senaste åren. Det beror på att fler personer kommit till Sverige från Syrien. Asylsökande från Syrien kan ofta visa upp identitetshandlingar som godkänns av de svenska myndigheterna.

Flyktingarna fruktar coronavirusets utbrott

Uganda är ett av de länder i världen som tar emot flest människor på flykt. Ett coronautbrott i flyktingbosättningarna som redan går på knäna kan få ödesdigra konsekvenser.

Violette Ndikwishaka från Burundi i flyktingbosättningen Nakivale.
Violette Ndikwishaka från Burundi i flyktingbosättningen Nakivale.Foto:Joey Abrait
Feberkontroll. För att komma in i lägrets hälsocentral mätts allas temperatur innan de släpps in. Många flyktingar kommit från ebolasmittade områden i Kongo.
Feberkontroll. För att komma in i lägrets hälsocentral mätts allas temperatur innan de släpps in. Många flyktingar kommit från ebolasmittade områden i Kongo.Foto:Joey Abrait
Flyktingarna i lägret försöker dryga ut sina matransoner.Foto:Joey Abrait
I Nakivale lever flyktingarna tillsammans med lokalbefolkningen i egna så kallade bosättningar.Foto:Joey Abrait
Entrén till Nakivale.Foto:Joey Abrait
Flyktingarna köar på UNHCR-centrumet för att få dokument.
Flyktingarna köar på UNHCR-centrumet för att få dokument.Foto:Joey Abrait

Flyktingbosättningen Nakivale ligger drygt en och en halv timmes bilfärd från den större staden Mbarara i sydvästra Uganda. Stora delar av vägen dit består av dåligt underhållna grusvägar som gör att det tar tid att ta sig fram. 

By efter by ligger utmed vägarna. Det roströda dammet lägger sig på majskornen som torkar utmed vägen. Vägarna är så dåliga att det kan vara problem att ta sig fram när det har regnat. När vi når de centrala delarna av Nakivale myllrar det av folk, det påminner om andra städer och byar i Uganda: här finns affärer, frisörer, en basketplan och flera kyrkor.

Uganda är ett av de mest underutvecklade länderna i världen men är ändå hem till över 1,2 miljoner flyktingar. Nakivale som är en av de äldsta flyktingbosättningarna i landet, öppnades 1958 och etablerades officiellt som bosättning två år senare. Bosättningen drivs av FN:s flyktingorgan UNHCR och Ugandas regering. 

På en yta på 184 kvadratkilometer bor över 120.000 flyktingar från Burundi, Kongo-Kinshasa, Eritrea, Rwanda, Somalia, Sudan och Sydsudan. Över hälften av alla flyktingar i Uganda är barn under 18 år, enligt UNHCR är Uganda hem åt flest ensamkommande barn i världen. De flesta kommer från inbördeskriget i Sydsudan. 

Lite längre in i Nakivale ligger mottagningscentret Kabazana. Här är det kargt och ökenlikt, de träd som en gång fanns har använts till bränsle. Kapaciteten är byggt för 600 personer, i dag bor här 2700 personer. De som kommer hit sover i enkla baracker, betongbyggnader eller tält. Barackerna är byggda för 75 personer, i dag bor där 200 människor per barack. Hela lägret har 400 madrasser att dela på, många av dem är trasiga. Äldre och gravida får förtur.

Violette Ndikwishaka är trött. Solen står högt, den torra perioden har precis börjat och hon har inte fått någon vidare sömn. Tillsammans med tolv andra personer delar hon och hennes tre barn på ett rum på några få kvadratmeter i en betongbyggnad. För några veckor sedan flydde hon tillsammans med barnen från Burundi, via Tanzania, till Uganda. Efter fem dagar nådde de gränsen. 

”Jag var ledare i ett politiskt parti, min man blev bortförd och de började leta efter mig också. Vi känner oss trygga här, men vi bor dåligt. Jag är rädd att barnen ska bli sjuka eftersom hygienen här är dålig. Min största önskan är att mina barn ska få studera och lära sig engelska så de kan hjälpa mig att översätta.”

Under vårt besök till mottagningscentret Kabazana i slutet av januari pågår det ett mässlingsutbrott. Många som kommer hit är utmattade och ibland sjuka efter långa flyktvägar. Alla genomgår en hälsoundersökning, och febern kollas redan vid ingången – en försiktighetsåtgärd efter ebolautbrottet i Kongo-Kinshasa. Varje dag anländer det nya flyktingar. I snitt tar det tre månader att få asyl. Matransoneringen är knapp. 

”Det är en påfrestning på faciliteterna vi har, som rent vatten, latriner och barnvänliga områden”, säger Albert Byaruhanga som är ansvarig för Kabazana, och pekar mot en lång kö med barn ringlar sig till ett litet tält med datorer och tv-skärmar.

Jean Claude Naikumana har också flytt från Burundi tillsammans med sin fru. Förra året trappades våldsamheterna upp i landet när det var val. Hans son, som bara är några månader gammal, föddes i lägret. 

”Eftersom män och kvinnor sover separat bor vi åtskilda och sover tätt ihop med främlingar, det är väldigt jobbigt. Jag hade velat bo med min fru och vår son”, säger han. 

I princip alla beviljas flyktingstatus i Uganda. Det som gör landet unikt är att alla flyktingar blir tilldelade en bit land där de får odla grödor och bygga ett hus. I många fall har ugandierna själv gett bort en del av sin mark. De flesta bostäderna är enkla lerhyddor. Här lever inte flyktingarna i tältläger som i resten av världen, utan tillsammans med lokalbefolkningen i så kallade bosättningar. 

De har fri rörlighet till skillnad från flyktingar i grannlandet Kenya, där flyktingarna begränsas till isolerade läger. I Uganda driver många enklare företag och odlingar för att få mat på bordet och kunna försörja sig. 

”Vi är systrar och bröder, vi kommer från samma stammar och samma områden och känner ett broderskap”, säger Hillary Agwe, fältarbetare för UNHCR i Uganda. 

Många i Uganda har egna erfarenheter av att tvingas fly undan våld och väpnade konflikter. Det går att jämföra med att Sverige skulle ha öppnat gränserna för våra grannländer om de vore i krig. Efter självständigheten 1962 var Uganda ett av Afrikas rikaste länder, men när diktatorn Idi Amin tog makten på 1970-talet tvingades många ugandier fly våld och väpnade konflikter. 

Den nuvarande presidenten, Yoweri Museveni, tog makten 1986 och levnadsstandarden i landet har blivit bättre sedan dess. Målet är att Uganda ska vara ett medelklassland om 20 år, samtidigt har regimen blivit allt mer auktoritär och kritiken mot Museveni har växt. 

De stora flyktingströmmarna till Uganda har inneburit stora påfrestningar för miljön och landskapet. Klimatförändringar, uttömning av naturresurser och en ständigt ökande befolkning har satt sina spår i samhällets infrastruktur och hälsovårds- och utbildningssystem. Behovet av virke för att kunna elda och laga mat har ödelagt stora landmassor. Många lever i fattigdom.

För att inte öka spänningarna mellan lokalbefolkningen och flyktingarna har UNHCR tillämpat en 30/70-policy i de stora bosättningsområdena. Det innebär att 30 procent av alla investeringar i åtgärder också måste gynna den lokala befolkningen.

”När ugandierna också är involverade kan ett stabilt och välfungerande samhälle utvecklas”, säger Duniya Aslam Khan som är kommunikationschef på UNHCR i Uganda.

När vi besöker Uganda i slutet av januari är coronapandemin fortfarande en bit bort. I dag håller skolor, restauranger och företag stängt, landet är under ”lockdown” fram till 5 maj. Endast matvarubutiker är öppna. Regeringen har stängt gränserna och det råder utegångsförbud mellan klockan 19 och 06. 

”Fattiga människor är de som drabbas hårdast av att det är lockdown. De säger att covid-19 kanske inte kommer döda dem, utan snarare hunger”, säger Duniya Aslam Khan. 

Antalet bekräftade fall i Uganda är än så länge 79 stycken, och ingen har avlidit. Endast en flykting har testats positivt efter en resa till Tanzania, men blev omedelbart placerad i karantän innan han återvände till lägret. 

UNHCR:s budget i Uganda är redan ansträngd. Hittills har de bara fått in 66 procent av de 16 miljoner dollar, drygt 159 miljoner kronor, som krävs för att finansiera sjuk- och hälsovården under 2020. Vid ett potentiellt utbrott skulle det behövas ytterligare 56 miljoner kronor.

UNHCR har vidtagit grundläggande skyddsåtgärder för att hindra spridningen av covid-19. Flyktingbosättningarna är belägna på landsbygden med begränsad sjukvård och förutsättningarna för intensivvård finns inte. 

”Det värsta är att denna pandemi sammanfaller med en minskning av matrationen med 30 procent bland flyktingarna och allvarliga luckor i utbildning, barnskydd och mental hälsa och psykosocialt stöd på grund av en befintlig finansieringsbrist”, säger Duniya Aslam Khan. 

 

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera