ANNONS:
Till Di.se

Calmfors: "Krävs högre löner för att möta efterfrågan på arbetskraft"

Nuvarande system med industrinormering bör reformeras så att större hänsyn tas till behovet av arbetskraft i hemmamarknadssektorer.

Det är slutsatsen i den fjärde delrapporten i 6F:s lönebildningsprojekt, skriven av professor Lars Calmfors, och som sex fackliga företrädare kommenterar på Di Debatt i dag.

Calmfors skriver att dagens avtalssystem där den internationellt konkurrensutsatta industrin träffar avtal som är normerande för resten av arbetsmarknaden kan antas fungera sämre framöver än tidigare. Orsaken till det är strukturella förändringar som gör att efterfrågan på inhemsk offentlig och privat konsumtion lär öka med en ökad andel äldre i befolkningen.

Detta kommer att öka efterfrågan på arbetskraft i inhemska sektorer, men dessa kan få svårt att växa och möta efterfrågan om inte deras relativa löneläge stiger. Annars riskerar de att få brist på arbetskraft. 

Lars Calmfors skriver att låga löneökningar till följd av ett lågt industrimärke kan vara positivt för sysselsättningen i ekonomin, men samtidigt öka problemen med brist på kvalificerad arbetskraft. 

"Låga löneökningar för mer kvalificerad arbetskraft kan inte antas hjälpa lågutbildade in på arbetsmarknaden i någon högre grad: deras sysselsättning beror i stället på löne(kostnade)rna för just dem", skriver han.

Han skriver vidare att det är svårt att få till stånd önskvärda relativlöneförändringar med enbart lokal lönebildning, eftersom den bara i begränsad omfattning påverkas av arbetsmarknadsläget. Hans slutsats är därför att de centrala löneökningarna måste tillåtas reagera mer på arbetsmarknadsläget än i dag.

Lars Calmfors skriver att det finns flera möjligheter att reformera lönebildningen till att ta större hänsyn till behoven av arbetskraft i inhemska sektorer.

En möjlighet är att parterna inom industrin fortsätter att träffa normerande avtal, men tar bredare hänsyn till övriga sektorer i ekonomin. En annan att fler parter tar ansvar för normeringen, så att även inhemsk privat tjänstesektor är med och träffar de normerande avtalen.

Han skriver vidare att större möjligheter till relativlöneförändringar skulle vara värdefulla för att motverka obalanser på arbetsmarknaden. 

"I vissa lägen borde det därför vara möjligt för enskilda grupper att avtala om löneökningar som avviker från industrimärket", skriver han och menar att det borde vara möjligt med större avvikelser från industriavtalet, både uppåt och nedåt, för att ta större hänsyn till arbetskraftsbrist eller stora friställningar.

Lars Calmfors skriver att det är lätt att avfärda varje diskussion om att öppna för större möjligheter till relativlöneförändringar via centralt avtalade löneökningar som farofylld. 

"Men samtidigt är riskerna stora om parterna inte kan hantera krav på relativlöneförändringar bättre än tidigare. Sannolikheten för statliga ingrepp, som lärarlönesatsningarna, ökar då", skriver han. 

Han tillägger att det också finns betydande risker med att åstadkomma relativlöneförändringar enbart genom lokal lönebildning, eftersom legitimiteten för hela systemet med lönenormering kan äventyras om de vars löner i huvudsak bestäms av de centrala avtalen upplever att allt större andra grupper rundar systemet på detta sätt.

Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies