Det är en mulen dag och bina är lite sega. Det måste vara över tio grader och gärna sol för att de ska ge sig ut och leta efter nektar.
”De är lite arga i dag, de springer upp”, säger Behboud Zare och konstaterar att svarta kläder, som jag råkar ha klätt mig i, är dåliga när man umgås med bin.
Själv står han intill kuporna i sin vita overall med skyddande näthatt och en vaxkaka mellan de handskbeklädda händerna. Trots skyddskläder kan han få hundra stick på en dag. Röken från det brinnande gräset i rökpusten lugnar den kryllande massan av bin. Varje bikupa rymmer ett bisamhälle om 20 000 till 60 000 bin. De bikupor som finns här i kanten av ängen på Rabarbergården i Undersåker, någon mil från Åre, är bara en handfull av de sammanlagt 105 kupor som Behboud Zare har utposterade på olika platser i Åre kommun.
Han är uppvuxen i Iran och började redan som 15-åring hjälpa sin pappa med biodlingen. Hans intresse växte och han sökte in till en utbildning för att bli certifierad yrkesbiodlare. Efter utbildningen utökade han sin verksamhet till drygt 200 samhällen.
”På gården har vi också granatäpple, mandelträd och vindruvor”, säger han och visar en film i sin mobil hemifrån och kacklet från Rabarbergårdens höns byts tillfälligt ut mot helt andra fåglars läten.
Men för sju år sedan var han 40 år gammal tvungen att lämna sitt liv i Iran. Han är kristen vilket ledde till problem med regeringen i den islamiskt styrda staten.
”Jag ville till norra delen av världen, där det inte är så många människor”, säger han.
Den första plats han nådde i Sverige år 2015 var Malmö. Efter två dagar i Skåne placerades han på asylboendet Continental Inn i utkanten av Åre där han bodde i nio månader. Han fick jobb som städare. Via kyrkan kom han i kontakt med Urban Widholm som med sitt sociala engagemang hjälpt många nysvenskar till arbete.
”Urban ringde mig och frågade om vi inte ville ha några bikupor, vilket jag tyckte var jätteroligt”, berättar Olle Sundemo, ägare till Undersåkers snickeri.
Tillsammans med sin fru driver Olle Sundemo också ett mindre jordbruk, Rabarbergården. Genom att anställa Behboud som snickare i Undersåkers snickeri och sedan hyra ut honom som biodlare till Rabarbergården kan han se till att Behboud Zare kan ägna sig mestadels åt biodling under sommarhalvåret. Samtidigt har han en anställning och försörjning året runt, något som också är ett krav för att att så småningom få permanent uppehållstillstånd i Sverige.
I Iran väntar också hans fru, som han träffat under åren i exil, på att få komma till Sverige. Honungen, som går under namnet Fjällhonung, säljs via reko-ring, som är en digital marknadsplats för lokalt mathantverk, till lokala restauranger och via Åre chokladfabrik, som också köper in honung för sin nougattillverkning.
Att sommaren är högsäsong för både husbyggande och biodling har man löst genom att Behboud Zare utbildat sig till lösullsmontör inom träfiberisolering, som ofta utförs på senhösten.
Det är stor skillnad på att jobba som biodlare i Iran och i södra Norrlands fjälltrakter. Trots att sommaren är kort och oförutsägbar och vintern lång och snörik tycker Behboud Zare att den svenska fjällvärlden har mycket att erbjuda en biodlare. I Iran flyttade han bikupor mellan olika delar av landet under året beroende på värme, torka och blomning. I Sverige är det inte tillåtet att flytta bisamhällen runt i landet på grund av bisjukdomen varroa, ett kvalster som trots sin litenhet kan slå ut hela bisamhällen då binas vingar blir förkrympta. Varroa är ett stort problem i merparten av världen, men än så länge är i stort sett hela Jämtlands län varroafritt, en lättnad för en biodlare.
”Här är det mycket blommor, det är bättre. I Iran är det inte så mycket regn och torka är inte bra för bin, då måste man flytta bina ofta för att de ska få blommor”, säger Behboud Zare.
Pollenanalys av honungen visar att bina lapat i sig nektar från bland annat hallon, ljung, rallarros, blåbär och lingon som sedan lagas till honung i kupan. Några av kuporna finns i Åre Björnen där Skistar köper in en pollineringstjänst för att gynna den biologiska mångfalden på fjället.
”Om du har mer monokultur blir det få blommor, då blir det till exempel en rapshonung. Här blir det mycket större variation”, säger Olle Sundemo.
De senaste åren har Behboud Zare satsat på att bygga upp antalet bisamhällen framför att producera så mycket honung som möjligt. När ett bisamhälle växer och frodas kan drottningen bestämma sig för att det är dags att dela kupan. Hon lägger då flera drottningägg och gör sig redo att lämna den gamla kupan med halva styrkan i en svärm. Som biodlare gäller det då att vara alert och dela samhället och ge drottningen en ny kupa att bygga bo i, en avläggare. Annars kan det hända att drottningen ger sig iväg med en grupp arbetarbin i en svärm.
”Bin är som barn, det är lika mycket jobb”, säger Behboud Zare med ett stillsamt leende.
