ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Barbara och Hans Bergström: Nödvändigt bryta med flumskolan

  • Barbara Bergström och Hans Bergström.

REPLIK. Tre grundläggande missuppfattningar präglar replikerna på vår Di-artikel om skolan från Åsa Fahlén (21/11) och Boel Vallgårda (28/11).

Den första feluppfattningen är att vi som förespråkar ett starkt fokus på skolans kunskapsuppdrag skulle vara likgiltiga för alla elevers lika möjligheter. Motsättningen är en helt annan. Vi ser en radikal brytning med flumskolan som det enda verkningsfulla sättet att lyfta alla elever, allra mest de som har sämst stöd hemifrån och för vilka en skola med ordning och tydligt budskap har störst betydelse.

Den andra felföreställningen är att Internationella Engelska Skolan skulle ha så enkla elevgrupper. Detta är en fördom. 36 procent av eleverna hos IES har utländsk bakgrund, mot 24 procent i kommunala skolor i Sverige (så mycket för Vallgårdas påstående om friskolor att ”infödda svenskar går för sig”; detta är tvärtom vad närhetsprincipen tenderar leda till i en situation med växande bostadssegregation). Våra skolor är regelmässigt lokaliserade till mindre privilegierade områden och har sin beskärda andel av deras problem. Det gäller till exempel våra senast startade skolor i Älvsjö, Södertälje, Årsta, Helsingborg och Landskrona. Samtliga våra åtta grundskolor i Stockholms stad ligger i stadsdelar i den nedre halvan i fråga om socioekonomisk status. Många av våra rektorer, och vi som huvudman, kämpar hårt med samma problem som de kommunala skolor som Åsa Fahlén anför.

Den tredje felbeskrivningen är att dagens system skulle innebära att ”den kommunala skolan alltid drar det kortaste strået” (Åsa Fahlén). Sanningen är att friskolor erhåller cirka 10.000 kronor mindre per elev än kommunala skolor. En inte ringa del förklaras av manipulationer med skolpengsbeslut, som nu senast i Jönköping, där kommunen medvetet sätter ner internräntan på de egna skolfastigheterna för att kunna sänka lokalkostnadsersättningen till friskolor, som är helt beroende av en lokalhyresmarknad för att kunna existera. Kommunerna har en märklig dubbelroll, som myndighet för skolpengsbeslut och samtidigt som intressent för egna skolor. Ett växande antal kommuner upprätthåller inte sin objektivitet i myndighetsrollen.

Den kommunalt beslutade skolpengen är i princip enda intäkt för en friskola. Det innebär att våra kostnader inte i längden kan stiga mer än vad skolpengen ökar. I sin fackliga roll kanske Åsa Fahlén inte behöver bry sig om att ekonomin går ihop, men får jag ändå – eftersom hon i debatten ständigt klagar över lärarlönerna hos IES – konstatera att våra lärares löner nu har ökat med 9 procent per år, i en situation med noll inflation och ett riktmärke för övriga arbetsmarknaden på ca 2,5 procent. Att det råder en sådan ordning i en skola att lärare kan utöva sitt yrke borde också vara väsentligt för lärarfacken.

Skillnader i skolpeng per elev beroende på socioekonomi är redan mycket stor, så hög som 50.000 kronor i Stockholm. Vägen framåt hänger inte på att denna skillnad görs ännu större. Ska vi lyckas vända svensk skola måste det grundläggande paradigmet ändras, från ett ständigt ursäktande med yttre faktorer till en bestämd inriktning på skolans kunskapsuppdrag och karaktär av arbetsplats.


Barbara Bergström
Hans Bergström    


Läs Åsa Fahléns replik här.

Läs Boel Vallgårdas replik här.

Läs Barbara Bergströms och Hans Bergströms första artikel här.


Är du sakkunnig i en aktuell fråga? Välkommen att sända ditt inlägg till debatt@di.se. Bifoga högupplöst porträttfoto. Textlängd 2.500-6.000 tecken inklusive blanksteg.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer