ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Ytterkantspartiernas oundvikliga normalisering

  • EU-RESA. Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Greklands premiärminister Alexis Tsipras i januari. Tsipras regering – en koalition mellan yttervänstern och ytterhögern – lärde sig den hårda vägen att det låg i Greklands intresse att förbli en del av eurozonen, sa han i veckan. Foto: Petros Giannakouris

LEDARE. Greklands premiärminister Alexis Tsipras inledde sin politiska bana som kommunist, blev kvar i den grekiska vänsterkoalitionen Syriza när kommunisterna bröt sig ur i början av 00-talet, klättrade i hierarkin, blev partiledare strax efter finanskrisen 2008 och premiärminister i dyningarna efter den grekiska skuldkrisen 2015.

Då hade Grekland antagit fem åtstramningspaket, varit på vippen att lämna eurozonen, förlorat närmare en fjärdedel av sin bruttonationalprodukt och i praktiken genomgått en politisk revolution. 

De tidigare statsbärande liberalkonservativa och socialdemokratiska partierna imploderade och Syriza, ett randfenomen på yttre vänsterkanten som fem år tidigare samlat 5 procent av rösterna, blev största parti med drygt 36 procent. 

Alexis Tsipras mandat var mycket tydligt. Han rasade mot imperialistiska tyskar, fördömde den ”nyliberala hegemonin”, satte hårt mot hårt i förhandlingar med trojkan (ECB, IMF och EU-kommissionen) och föreföll i ett för EU-samarbetet avgörande ögonblick beredd att lämna eurozonen och i stället återinföra drachman. 

Det gjorde han inte. I stället satte han sig ned och förhandlade fram en impopulär överenskommelse som lade grunden för Greklands ekonomiska återhämtning: över 2,5 procents tillväxt, budgetöverskott, förnyad tillgång till internationella kapitalmarknader och återbetalningar till IMF tidigare än väntat. 

I en klargörande intervju med Financial Times i veckan (23/4) berör Tsipras sin personlig-politiska omvändelse utan att nämna den konkret. Hans regering – en koalition mellan yttervänstern och ytterhögern – lärde sig den hårda vägen att det låg i Greklands intresse att förbli en del av eurozonen och EU, konstaterar han. 

Han avfärdar brexit som galenskap, understryker vikten av att ”återvinna Europas tillit” och vill till och med sänka bolagsskatten för att få ytterligare fart på tillväxten. 

Det är en ganska anmärkningsvärd politisk resa på fyra år, men knappast ensam i sitt slag. Den europeiska politiken, liksom den svenska, vimlar av partier med extrema ståndpunkter som tvingats anpassa sig till verkligheten när de väl lyckats ta sig in i värmen.

Den politiska arenan är ingen tom spelplan, man spelar oftast på andras villkor. Det är därför de italienska regeringspartierna Lega och Femstjärnerörelsen först bröstade upp sig men sedan vek ned sig och accepterade EU:s budgetkrav härom månaden, och skälet till att franska Nationell Samling (tidigare Nationella fronten) inte längre bara vill stanna kvar i EU, utan numera också omfamnar euron.

Det är förklaringen till att MP och SD bytt position i EU-frågan och modererat sina ursprungliga ståndpunkter om tillväxt respektive invandring, samt till att politiker som Jeremy Corbyn och Bernie Sanders sannolikt ganska fort skulle göra många anhängare besvikna i regeringsställning.

Det är också en viktig insikt att ha med sig inför Europaparlamentsvalet i maj. Det har målats upp som ett ödesval mellan liberalism och nationalism, men det är det inte.

Förutsättningarna är i själva verket följande: kristdemokratiska EPP (där M och KD ingår) och socialdemokratiska S&D (där S ingår) förväntas förbli största partigrupper men för första gången förlora sin gemensamma majoritet, vilket kommer göra beslutsfattandet mindre förutsebart.

Rimligen gör de i högre utsträckning än tidigare gemensam sak med liberala ALDE (C och L) och de De gröna (MP).

De EU-skeptiska partigrupperna väntas gå framåt men inte samla mer än en tredjedel av mandaten, vilka bara kan växlas in i inflytande om man sätter sig ned och förhandlar, det vill säga modererar sina ståndpunkter. Villkoren styr.

Därutöver berör EU-parlamentet i mycket liten utsträckning den typ av stora, existentiella frågor som partierna – inte minst de svenska – försöker få valet i maj att kretsa kring.

Som Fredrik Erixon vid Bryssel-tankesmedjan ECIPE betonar i en utmärkt ny rapport för Fri Värld (”Det bortglömda valet”) är det ”ytterst få omröstningar i parlamentet – och än färre skarpa omröstningar: voteringar om att ändra på europeisk lag – som behandlar frågor där nationalist-populisterna avviker från den politiska mitten eller på andra sätt utmärker sig: storleken på asylmottagande eller arbetskraftsinvandring, politik för integration eller assimilation, definitionen på medborgarskap, attityd till mediepluralism och konstnärlig frihet, med mera.”

Annie Lööf och LO har alltså fel. EU-valet handlar inte om populism, däremot om ganska torra men viktiga frågor som frihandelsavtal, utsläppsrätter, EU:s långtidsbudget, fiskekvoter och kemikalieanvändning i jordbruket. I dem landar inte sällan liberaler och nationalister på samma sida.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies