ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Wallström gjorde Sveriges röst otydlig

  • Margot Wallström (S) avgår som utrikesminister.

Margot Wallström skötte Rysslandspolitiken på ett hyggligt sätt, men på många områden satt hon fast i en svunnen tid.

När hon återvände till regeringen efter 10 år i EU-kommissionen och ytterligare några år som chef på FN hade både hennes parti och Sverige förändrats. EU hade blivit en självklar och central plattform för svensk utrikespolitik och samarbetet med Nato en integrerad del av svensk säkerhetspolitik.

Men den nya utrikesministern i Stefan Löfvens första regering satsade på FN. EU fanns inte riktigt på radarn och hon var, i skarp kontrast till försvarsministern, direkt fientlig mot Nato. Hon drog i gång en världsomfattande kampanj för att Sverige skulle in i Säkerhetsrådet och för ett avtal som skulle förbjuda kärnvapen. Hon vann som bekant den ena striden och förlorade den andra.

I Mellanöstern bröt hon med buller och bång ett samarbetsavtal som den tidigare S-regeringen ingått med Saudiarabien samt gjorde sig omöjlig i Israel sedan hon utan konsultationer hemma eller i EU-kretsen plötsligt erkände Palestina som stat.

Att UD och Försvarsdepartementet drar åt lite olika håll brukar höra till, men att de har helt olika världsbilder är inte bra för någon. Utrikesminister Wallström gjorde en annan omvärldsanalys jämfört med försvarsminister Hultqvist och de betonade helt olika internationella samarbeten och förhållningssätt. Det kan inte ha varit lätt för omvärlden att förstå vad Stockholm har velat. Sverige har i praktiken haft en två-spårs-politik där Försvarsdepartementet gjort allt för att förankra Sverige i väst och UD gått in i ett slags retoriskt neutralitetsläge.

En annan och märklig plump i protokollet var när hon brännmärkte professorn i psykologi i Toronto Jordan B Peterson som var i Sverige på en föreläsningsturné. Man kan tycka vad man vill om honom men en utrikesminister i en demokrati ska inte be fria intellektuella att lämna landet.

Men man ska inte sura i onödan. När hon på fredagen meddelade att hon lämnar som utrikesminister, hon hänvisade till personliga skäl, avslutar hon en ovanligt rik politisk karriär. Hon har provat på och gjort allt möjligt: minister, tv-direktör, kommissionär, vd, FN-chef och en ständigt lysande stjärna i det egna partiet. Hon har all rätt i världen att vara mer hemma.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer