ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Wahlroos synade svenskt utanförskap

  • Foto: Claudio Bresciani/TT

LEDARE. Björn Wahlroos är en kändis med stora gester, men han har inte gett Nordea något lyft. 

Aktien har gått betydligt sämre än både OMX30 och finansindex under de senaste tio åren, då han först var ledamot, och sedan 2011 ordförande. Kostnader för att följa nya regelverk och digitalisera, som han hänvisar den svaga utvecklingen till, är ingen ursäkt, de har ökat kraftigt i alla banker de senaste åren. Om de ökat mer i Nordea den senaste tiden är det för att de släpat efter. 

Men egentligen är det inte så konstigt att han inte lyckats få ordning på storbanken. Wahlroos har visserligen arbetat i finanssektorn i hela sitt liv, men han gjorde karriär på att förhandla och göra affärer. En ”deal-maker”. Han har suttit med vid bordet vid många stora fusioner, som Stora-Enso och Tieto-Enator. 1991 försökte han som representant för Union Bank, Pohjola och Kansallis Bank sälja Nokia till Ericsson. Förhandlingarna stupade på att Nokia hade en förlustbringande europeisk tv-verksamhet som Ericsson vägrade att ta med i köpet.

Wahlroos viktigaste verktyg blev investmentbanken Mandatum, som han med några partners byggde upp i Finland under åren efter 1990-talskrisen och den följande avregleringen. År 2000 rekryterades han till vd för det fusionerade Postbanken och Sampo, som också köpte Mandatum, vilket var Wahlroos villkor för att ta jobbet. Som betalning fick han aktier i det nya bolaget, vilket så småningom gjorde honom till miljardär.

Han var via Sampo inne en sväng i Skandia, och försökte även köpa norska Storebrand. Björn Wahlroos var aktivist, och sökte alltid de stora mönstren och kommande truppförflyttningarna. Hans strävan efter stora strukturaffärer som få såg logiken i får sin förklaring i en intervju med Affärsvärlden (15/4 2003): ”Det finns andra skäl att fusionera än synergieffekter. Framöver handlar det om att skapa ett attraktivt heltäckande skandinaviskt paket, som Nordea har, att erbjuda de stora europeiska spelarna när de bestämmer sig för att gå in i Skandinavien.” 

Det skulle dröja ytterligare tre år tills han började köpa på sig Nordea-aktier, och han fick fel i sin tes den här gången. Det kom inga bud, även om det ryktades att holländska ABN Amro var intresserade. Med detta större perspektiv är det dock logiskt att flytta huvudkontoret i Nordens största bank in i bankunionen och euroområdet.

Vissa menar att Björn Wahlroos blev arg när S-regeringen försökte höja skatter och avgifter på finanssektorn 2016-2017 och ville straffa politikerna med hot om en flytt han inte räknade med att förverkliga. Känslor kan ha spelat in, men det gjorde de även hos politikerna. Tolkningen bör vara att en levande fråga fick mer akut aktualitet i bankens styrelse.

Beslutet ska ses mot bakgrund av att det rörde sig om en av Europas största banker, att Wahlroos är internationalist, och som finländare förstår vikten av att vara en del av ett större sammanhang. Finland har aldrig haft möjlighet att utveckla den självtillräcklighet som ibland präglar Sverige.

Beslutet att flytta Nordeas säte från Stockholm till Helsingfors, in i eurozonen, är Björn Wahlroos viktigaste arv till eftervärlden och svenska politiker och myndigheter bör lyssna. 

Finland är mer förutseende än Sverige, och gick tidigt med i euron. Dess medborgare förstår att poängen med en union är gruppen, att man stärker varandra. Sverige, som annars gärna talar om solidaritet, drar fördelar av en gemensam valuta, men ställer sig utanför den inre kärnan. Vi har - just nu - Europas starkaste banker och ser därför ingen poäng med en bankunion. Det är kortsiktigt och isolationistiskt. 

Framför allt är det ett märkligt beslut i ljuset av att Sverige är, och bör fortsätta vara, Nordens finansiella centrum. Svenska politiker och allmänheten måste inse att den finansiella industrin är minst lika viktig som andra industrier. Den är lönsam, grön, högteknologisk, dynamisk och sysselsätter många människor. Och den finansierar växande företag i andra sektorer. 

Björn Wahlroos instinkt är rätt.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies