I tisdags presenterade Nordiska ministerrådet en rapport som visar att ojämlikheten i Sverige har ökat mest jämfört med våra nordiska grannar. I samma veva släppte LO sin årliga rapport om ”makteliten”. I den ges det, enligt LO, dystra beskedet att relativinkomsten för de som benämns som Sveriges ekonomiska elit, bestående av 50 verkställande direktörer i svenska storbolag, nådde en ny toppnotering 2018. De tjänade då i genomsnitt motsvarande 61 industriarbetarlöner.
I en kommentar till detta stämde Volvos vd Martin Lundstedt in i LO:s tonsättning i moll. Han menar att det behövs en diskussion om hur vi får till stånd en hållbar marknadsekonomi och att de växande klyftorna är något som vi förmodligen behöver ”göra något åt”.
Det finns dock en rad problem i de påståenden som föranleder Martin Lundstedts oro, det främsta möjligtvis att LO:s granskning är lika delar ensidig som metodiskt klandervärd.
I rapporten jämför LO den genomsnittliga industriarbetarlönen med den totala inkomsten (kapitalinkomster och lön) för vd:arna i 50 av Sveriges största bolag. Förutom att man alltså inte jämför löner med löner, går det heller inte att betrakta personerna i urvalet som representativa för en genomsnittlig vd i Sverige. LO själva medger i sin rapport att två av vd:arna har ovanligt höga inkomster till och med i det ytterst selektiva urvalets mått mätt. LO:s metodik bygger således på att jämföra äpplen med gurkor.
LO pekar även på att den ekonomiska elitens inkomster framför allt påverkats av rörelser på börsen, så som i samband med den globala finanskrisen. Även om detta skulle innebära minskad ojämlikhet, är det av uppenbara skäl inte eftersträvansvärt. Det belyser även ensidigheten i att stirra sig blind på relativinkomster. Precis som Nordiska ministerrådet påpekar i sin rapport var Island det enda nordiska land där ojämlikheten minskade mellan 2000 och 2015. Framför allt berodde det på hur landet påverkades av finanskrisen 2008, där Island var ett av länderna som drabbades allra värst. När alla fick det sämre, ökade jämlikheten. Man kan fråga sig om det då fortfarande finns ett egenvärde i jämlikhet.
Året som LO drömmer sig tillbaka till är 1980. Då tjänade en näringslivstopp motsvarande nio industriarbetarlöner. 1980 var även året då den ekonomiska ojämlikheten var som lägst i Sverige. Det var något år efter att Astrid Lindgren protesterat mot att betala 102 procent i marginalskatt, som nationalekonomen Jacob Lundberg påpekat. I början av 1980-talet hade även arbetare en negativ reallöneutveckling, och fick således mindre valuta för de pengar som de tjänade varje månad.
Vad om att Sverige är sämst i klassen bland sina nordiska granar, då? Orsakerna bakom detta kan till viss del förklaras av att våra ambitioner om att vara en humanitär stormakt har kommit till priset av en mer spridd inkomstfördelning. Om nyanlända personer står utanför arbetsmarknaden eller arbetar i lågavlönade yrken, kan det delvis förklara varför ojämlikheten ökat i Sverige relativt andra nordiska länder dit invandringen varit lägre.
Det är nödvändigt att inta ett bredare perspektiv. Som nationalekonomen Mikael Sandström påpekar i Kvartal 4/2 finns det mätningar som visar att Sverige är världens femte mest jämlika land. I rapporten från Nordiska ministerrådet poängterar de också hur de nordiska länderna, Sverige inkluderat, har en ekonomisk jämlikhet över OECD-snittet. Enligt en OECD rapport från 2019 hade Sverige även lägst fattigdom i EU, mätt i andelen av befolkningen som inte har råd att exempelvis värma upp sina bostäder eller betala oförutsedda utgifter. Mellan 2000 och 2018 har arbetares reallöner enligt LO själva ökat med 30 procent. Alla har fått det bättre.
Det är sådan data som är mer relevant att belysa än inkomsterna för 50 av Sveriges mest framgångsrika företagsledare. De har inget att skämmas för.
