1515
Annons

Visa att våra länder inte ligger i en buffertzon

Norden är ett av Europas geopolitiskt mest splittrade områden. Alla storpolitiska projekt delar regionen. Tre nordiska länder är med i Nato, två står utanför. Tre är med i EU, två är inte med. Ett land är med i eurozonen, alla andra har egna valutor.

BÄTTRE HÄLFTER. Sveriges Magdalena Andersson och Finlands Sanna Marin bör därför tillsammans markera solidaritet med Ukraina och i finsk-svensk förening uttala sin säkerhetspolitiska frihet att gå med i vilka allianser de vill.
BÄTTRE HÄLFTER. Sveriges Magdalena Andersson och Finlands Sanna Marin bör därför tillsammans markera solidaritet med Ukraina och i finsk-svensk förening uttala sin säkerhetspolitiska frihet att gå med i vilka allianser de vill.

Splittringen präglar de nordiska länderna i den internationella politiken. Vi uppträder aldrig som ett block när det gäller - utom möjligen den gången då president Obama 2016 effektiviserade möteskalandern genom att bjuda in alla nordiska regeringschefer samtidigt. Men det finns inte en nordisk röst i EU eller i Nato. Vi planerar vår försvars- och säkerhetspolitik på olika sätt och söker gärna i konkurrens med varandra enskilda favörer hos främst USA.

Men alla fem har sina kristna kors i flaggan och delar en ödesgemenskap. Vi är europeiska föregångare med den gemensamma arbetsmarknaden och passunionen. Våra internationella direktinvesteringar går helst till andra nordiska länder. De gemensamma företagen är nu så många och så stora att man i alla fall i vissa segment bör tala om ett gemensamt nordiskt näringsliv.

Norden är också i internationell jämförelse en ovanligt rik, högteknologisk och välskött region med en samlad BNP som är större än Rysslands.

Magdalena Andersson gör i dag onsdag den svenska statsministerns traditionsenliga premiärresa till Finland (om nu inte Omikron ställer in den). Mötet sker mitt i Finlands avgörande om nytt stridsflyg. Valet står mellan svenska Gripen och amerikanska F35. De två statsministrarna har mycket att tala om.

Men mötet sker också i det kanske farligaste säkerhetspolitiska läget på 40 år. Ryssland har mobiliserat över 100 000 man utmed Ukrainas gräns och gjort hotfulla uttalanden om att västländerna ska hålla sig borta. Två perspektiv står mot varandra: Rysslands påstådda behov av en buffertzon i Europa och de europeiska ländernas rätt att själva bestämma sin säkerhetspolitik.

Ryssland hotar med invasion av Ukraina på grund av att Kiev söker samarbeten västerut. 

Den konflikten kan när som helst också göra sig gällande i Sverige och Finland, som båda har ett arv av buffertzonstänkande under kalla kriget. Sovjetunionen förvägrade Finland säkerhetspolitisk självständighet efter andra världskriget och Sverige valde av hänsyn till Finland att fortsätta sin neutralitetspolitik och inte följa Danmark och Norge in i Nato.

Både Sverige och Finland visar med jämna mellanrum att de inte är en del av den ryska buffertzonen. Med bilaterala avtal med Nato och Natoländer, tunga inköp av amerikansk försvarsmateriel som Patriot-systemet (Sverige) och eventuellt stridsflygplanet F-35 (Finland), försöker de båda länderna visa samhörighet till USA.

Ett annat sätt är att Sverige och Finland knyter sig närmare varandra med långtgående försvarssamarbete som numera gäller också i krig. Det är en viktig markering. Närmandet bör fortgå även om Finland inte väljer svenskt stridflyg. Att dela flygbaser, hamnar och radarövervakningssystem är fortsatta självklarheter. Raka försvarsgarantier måste dock gå via Nato. Sverige och Finland är för små för att ta det fulla ansvaret för varandra. Som Nato-medlemmar skulle vi däremot nå stor frihet och styrka i samarbetet.

Det vet alla och ett eventuellt Nato-medlemskap är därmed en viktig komponent i de båda ländernas handlingsfrihet - uttalad som en officiell option i Finland och inofficiell i Sverige. Om säkerhetsläget förvärras ytterligare kommer båda länderna att söka medlemskap.

Sverige och Finland har därför skäl att tillsammans demonstrera att de inte under några som helst omständigheter accepterar att vara en del av det ryska buffertzons-tänkandet. Hoten mot Ukraina gäller alla stater i Rysslands närhet som söker närmare samarbete västerut. Om Sverige och Finland rör på sig kan vi räkna med att hot börjar riktas mot oss också.

Sverige och Finland bör därför tillsammans markera solidaritet med Ukraina och i finsk-svensk förening uttala sin säkerhetspolitiska frihet att gå med i vilka allianser de vill. Det vore till exempel klädsamt om den svenska statsministern framhåller att en majoritet i riksdagen anser att Sverige i likhet med Finland vill ha en uttalad Nato-option. Hon bör också betona att en utebliven stridsflygaffär inte ändrar Sveriges nära band till Finland och tvärtom. Det är enklare med ett gemensamt system. Men vi vet alla var vi hör hemma.


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?