ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Vill C och L ha det så här?

  • OKLOK. Statsminister Stefan Löfven stärker ett av Rysslands mest populära narrativ: att väst latent lutar åt fascism och nazism. Foto: Claudio Bresciani/TT

Den nu avslutade EU-valrörelsen var den första som helt och fullt utspelades i det som kallas det nya politiska landskapet. Socialdemokraterna satte spelplanen direkt och utlyste valet till en folkomröstning om högerpopulismen och att valet stod mellan demokrati och extremism. De nya JÖ-partierna svansade lydigt efter.

I det nya landskapet har orden devalverats intill oigenkännlighet. Demokratin sägs vara hotad av samma krafter som lade kontinenten i ruiner under 1940-talet, det vill säga nationalsocialismen. Statsministern manade till kamp och gemensam front och varnade för att ”högern” när som helst kan svika och göra upp med den inre fienden, i Sverige SD, i Polen PiS, i Ungern Orbán.

Jimmie Åkesson utnämndes sålunda till nazist samt troligen ansvarig för andra världskriget och därmed huvudmotståndare. Varpå Åkesson replikerade med fyra tavlor på en tunnelbanestation att det var S och inte SD som bedrev eftergiftspolitik under kriget.

Sakfrågorna formerades därefter. Allt som SD är emot blev S för, trots att Socialdemokraterna egentligen delar många av SD:s ståndpunkter i EU-sammanhang. S har aldrig varit hängivna federalister. Men i det nya landskapet lät S som större EU-entusiaster än gamla Folkpartiet. Och eftersom bilden av de hotande reaktionära krafterna behövde understödjande bevis handlade sista veckan om hur KD:s parlamentariker röstade i abortfrågan för fyra år sedan och vad som hände på SD:s efterfest för ett år sedan.

Resten är, förhoppningsvis, historia. Det tar emot att skriva, men att inte rösta var denna gång ett förståeligt val.

Vad S, C och L bör fundera igenom är om vi verkligen ska ha det så här i fortsättningen. Ska även nästa valrörelse sätta SD i centrum, utnämna dem till nazister, och dra i gång krigsdansen? Det skapar uppenbara skador.

För det första är Sverigedemokraterna inte nazister och behandlas i praktiken inte som sådana av de andra riksdagspartierna. SD var tillsammans med MP och V en av signatärerna till Försvarsberedningen. SD och L lade i maj en gemensam reservation i näringsutskottet om kärnkraft. Och Jimmie Åkesson och Jan Björklund åkte på gemensam valturné.

För det andra skapar strategin återigen ett formidabelt utrymme för SD. Sveriges statsminister anklagar partiet för det värsta man kan säga i ett europeiskt land, varpå SD lugnt tar rollen som det sunda förnuftets röst i fråga efter fråga. JÖ-partiernas hysteri och ödesmättade hotbilder gjorde att SD framstod som lugnet självt och att Jimmie Åkesson i sin valfilm till slut blev ganska ensam om att formulera en positiv framtidsvision om Europa. Och statsministerns domedagspredikan hjälpte honom varje dag.

För det tredje stärker Löfven ett av Rysslands mest populära narrativ: att väst latent lutar åt fascism och nazism. Det budskapet hamrades in för att undergräva Ukrainas legitimitet. Ryska kanaler som RT och Sputnik News har under våren haft en liknande kampanj mot Polen och får nu draghjälp av den svenska statsministern. Sputniks rapportering om SD:s t-baneaffisch avslutades med påståendet att Sverige under kriget var starkt pronazistiskt, att Hitlertyskland ägde gruvor i Norrland och att Sveriges agerande under kriget är djupt kontroversiellt. 

För det fjärde skadar statsministern relationer med grannländer. Polen är ett viktigt land för Sverige. Vi har ett militärt samarbetsavtal och som icke-euroländer liknande intressen i EU. Vi behöver varandra och folken har nära band, inte minst på grund av de många polacker som bor och arbetar i Sverige. Att som Löfven blanda samman nazism med den nuvarande politiska utvecklingen i Polen är ett historiskt övergrepp. I förhållande till folkmängden drabbades Polen mer än något annat land under kriget och utsattes därefter för en kommunistdiktatur. Sverige lyfte inte ett finger.

Statsministern drar sig inte ens för att smutskasta de nordiska grannländerna, som alltid toppar listorna på de mest demokratiskt utvecklade staterna i världen. När han varnar för att högern ”i land efter land” har tagit makten med hjälp av ”högerextrema partier” är det främst Finland, Norge och Danmark han pratar om. Ingen annan region i Europa präglas just nu så starkt av just det mönster Löfven menar hotar demokratin. Alla begriper att han inte menar allvar men det är inte bra att Sveriges statsminister återkommande säger att våra viktigaste grannländer demonterar demokratin och bedriver eftergiftspolitik åt nazister. Det är ju inte sant.

Det nya politiska landskapet är en galenskap som sår onödig split, främjar lögner och överdrifter och är fjärran från den politiska vardag som alla ska hantera när dammet lagt sig. Det hjälpte Socialdemokraterna att klamra sig fast vid regeringsinnehavet i januari. Men C och särskilt L bör snabbt söka sig bort och lämna det nya landskapet åt sitt öde. Det är kanske intressant för tidningsredaktörer och twittrare. Men framtiden för svensk demokrati och partipolitik finns inte här.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies