Annons

Västerländska modellen viktigare än någonsin

Två toppmöten. Två olika agendor. Men i botten samma fråga, hur man ser på mänsklig utveckling och undviker nya krig.

Foto:Alex Brandon

Under måndagen träffades Joe Biden och Xi Jinping för första gången fysiskt sedan Biden blev president. Mötet gick av stapeln på Bali, inför G20-mötet. På agendan stod handels- och teknikkrig, Taiwans framtid och Rysslands krig i Ukraina.

I Sharm el-Sheikh gick samtidigt klimattoppmötet in på sin andra och avslutande vecka. Där är huvudfrågan finansieringen av klimatkostnaderna. Fattiga länder vill att rika ska stå för mer av notan, helst en stor fond, eftersom rika länder släppt ut mest växthusgaser hittills och fattiga drabbats hårdast.

Men någon stor fond har det inte blivit ännu. Toppledarna har redan åkt vidare, till Bali bland annat. Kvar är politiker på lägre nivå, och tjänstemän.

Krig och fred, fattiga och rika. Människor har alltid stridit om villkoren för utveckling. Efter andra världskriget etablerades ett nytt mönster. I öst kommuniststater som fortsatte att driva planekonomi. I väst garanterades äganderätt och fritt näringsliv, men med en politisk vänsterfalang som förblev skeptisk till företagande.

Fattiga länder, ofta före detta kolonier, skulle hjälpas fram, bland annat av nya stora institutioner som Världsbanken och IMF. Bistånd talade man om, och på kulmen av den patriarkaliska biståndssynen i mitten av 1970-talet lite nedlåtande om ”tredje världen”.

Förlösningen kom på 1980-talet med avregleringar och teknisk utveckling. Resultatet är välkänt. Kommunismen gav upp, företagande lyfte hela världsekonomin, allra mest fattiga länder som Kina, biståndspengar spelade marginell roll.

Men två problem underskattades, den samhällsekonomiska kostnaden för koldioxidutsläppen och oviljan för autokratiska ledare att ge upp sin makt till förmån för demokrati och äganderätt.

Nu står man här med klimatkris, fortsatt misstroende mellan fattiga länder och rika, ryskt krig i Ukraina, stigande räntor och ett diktatoriskt Kina så stort och mäktigt att västvärlden bävar. Missarna bidrar till att många till vänster fortfarande är skeptiska till det privata kapitalet.

Det finns ljusglimtar, särskilt när det gäller klimatkrisen. USA:s klimatsändebud, John Kerry, driver krediter till fattiga länder som lyckas minska sina utsläpp, genom att lägga ned kolkraftverk till exempel. Utsläppskrediterna kan de sedan sälja till företag som behöver väga upp egna utsläpp, ett frivilligt men tydligt incitamentsdrivet system skulle det vara.

En annan ljusglimt är försäkringslösningar, som tvingar fram katastrofplaner, satellitspaning och fonder, vilket lovar att hjälpen kommer fram mycket snabbare när torkan eller översvämningen slår till. Ett exempel är African Risk Capacity, startat av Afrikanska Unionen för tio år sedan. ARC försäkrar 72 miljoner människor, en droppe i det afrikanska folkhavet men ett exempel på vad som går att åstadkomma. Det finns redan mängder med andra sorters initiativ. 

I 33 rika länder har utsläppen minskat det senaste decenniet, trots att tillväxten fortsatt, skriver Economist, även med hänsyn tagen till import. Minskningen beror bland annat på att andelen service automatiskt ökar när människor får det bättre, och att Kina minskat utsläppen i sin exportsektor. En liknande utveckling borde kunna gå ännu fortare i fattiga länder, eftersom de kan hoppa över tekniksteg.

När det gäller autokraterna är utsikterna betydligt dystrare. Toppmötet på Bali andades visserligen välvilja. På presskonferensen beskrev Biden Xi som rättfram och kompromissvillig. Det finns inget omedelbart hot mot Taiwan, konstaterade han, och ledarna deklarerade att ett kärnvapenkrig aldrig ska utkämpas. Klimatsamtal ska återupptas.

Men grundkonflikten kvarstår. I väst är demokrati själva garanten för frihet och skaparkraft.

Enligt Xi Jinping innebär demokrati i stället att ge folk mat och tak över huvudet. Det vill säga att han själv vet bäst. Andra kineser får bidra om de lyder, ett synsätt som hotar hela det kinesiska undret och därmed alla andra.

Världen har kommit till ett vägskäl. För Biden och övriga demokratiska ledare finns ingen annan väg än att fortsätta att övertyga autokraterna om demokratins och äganderättens avgörande betydelse för tillväxt.

Näringslivet måste hjälpa till, genom att fortsätta att samarbeta med människor världen över. Alla mänskliga möten spelar roll, på toppnivå såväl som längre ned.  

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera