1515
Annons

Varning för en alltför stor skattereform

LEDARE. I onsdagens budget finns både slopad värnskatt och sänkt skatt för pensionärer. Men någon särskilt revolutionerande skattebudget är det inte. Moderaternas Elisabeth Svantesson påpekade i helgen att fyra miljoner svenskar inte får någon skattesänkning i den här budgetpropositionen.

AGREE TO DISAGREE. Elisabeth Svantesson och Magdalena Andersson. Två nyckelpersoner i skattedebatten. Men det är inte säkert att alla partier ska vara med och försöka komma överens om skatterna.
AGREE TO DISAGREE. Elisabeth Svantesson och Magdalena Andersson. Två nyckelpersoner i skattedebatten. Men det är inte säkert att alla partier ska vara med och försöka komma överens om skatterna.Foto:Jonas Eng
AGREE TO DISAGREE. Elisabeth Svantesson och Magdalena Andersson. Två nyckelpersoner i skattedebatten. Men det är inte säkert att alla partier ska vara med och försöka komma överens om skatterna.
AGREE TO DISAGREE. Elisabeth Svantesson och Magdalena Andersson. Två nyckelpersoner i skattedebatten. Men det är inte säkert att alla partier ska vara med och försöka komma överens om skatterna.Foto:Claudio Bresciani/TT

Enligt januariöverenskommelsen ska det genomföras en ”omfattande skattereform”. Många har uppmärksammat att de mål som ska vägleda den reformen är många och motstridiga. Det gör att riktningen är oklar, och i det läget finns det skäl att varna för att göra skattereformen alltför omfattande.

I debatten finns starka röster om att kapitalskatterna måste höjas för att uppnå jämlikhet. Och att välfärdens utmaningar kräver skattehöjningar. Risken är överhängande att det inte blir en skattesänkningsreform. Så om alla skatter kommer upp på bordet samtidigt kan man inte utesluta att effektiva skatter byts mot skadliga.

Det första man bör fråga sig är om Sverige har ett bra skattesystem. Svaret är både ja och nej. Ja, därför att Sverige inte har kvar de mest skadliga skatterna som förmögenhetsskatt och arvsskatt. Nej, för att skatterna är höga, på kapital och särskilt på arbete, och för att bostadsskatterna skapar obalanser.

Slutsatsen är att skatterna bör kunna justeras i flera olika mindre reformer; med strategiska förändringar kan Sverige få ett riktigt bra system från den utgångspunkt som råder.

Hur många partier ska då göra upp om skatterna? I svåra frågor som kräver stor långsiktighet brukar politiker sträva efter breda uppgörelser, som med försvaret och pensionerna.

Det som talar för en bred överenskommelse, där inte bara januaripartierna ingår, är att det blir lättare att inkludera mindre populära skatteförändringar, som höjd matmoms. Det som går förlorat är en välbehövlig opposition i skattefrågor. Erfarenheten från de senaste decennierna är dessutom att skattepolitiken är rätt stabil trots skiftande majoriteter.

Genomförda skattesänkningar som påverkar väljarna direkt brukar inte rivas upp. Socialdemokraterna har varit motståndare till varje utökning av jobbskatteavdraget men rev inte upp något av dem efter maktskiftet 2014. Och de gånger det är S-regeringar som har sänkt skatten har inte borgerliga ändrat på den saken heller.

Man kan fundera över om det kanske snarare är partidynamiken än samförstånd som har förbättrat skattesystemet successivt. Ingen skattereform har genomförts av en större majoritet än vad som behövs för att driva igenom förslaget i riksdagen. Ett oppositionsparti behöver ha handlingsutrymme om det hamnar vid makten efter nästa val.

Välfärden står under stark press. Små och stora kommuner varnar för allvarliga ekonomiska problem, till följd av demografiska förändringar och flyktinginvandring. Många röster talar om ett mer finkalibrerat utjämningssystem mellan kommuner, regioner och staten. Förre statsministern Göran Persson vill att kommunalskatten ska vara på samma nivå överallt.

Det är dock riskabelt att välja en väg som gör att kommunerna förlorar incitamenten att hålla nere sina kostnader. Om opposition och majoritet i en kommun inte kan få tävla om ambitionen att hålla nere kommunalskatten, vad händer då? Och om kommunerna inte i något avseende kan konkurrera med varandra i skattefrågan?

Det finns en enorm effektiviseringspotential i den offentliga sektorn. Socialdemokraternas ekonomiska seminarium i Almedalen handlade om just det.

Generellt sett behöver skatterna inte höjas, de kan sänkas. Tittar man tillbaka är skillnaderna mellan de politiska partiernas skattepolitik mindre, i miljarder räknat, än vad som följer av läget i ekonomin. Konjunkturens svängningar är större än avståndet mellan partierna. Reformer för tillväxt ökar skattebasen och därmed skatteinkomsterna. När en politiker påstår att exempelvis 20 miljarder kronor i höjd skatt är avgörande för välfärden är det därför inte sant.

När det nu finns ett principbeslut om en skattereform är det många som vill ha ett ord med i laget. SNS har inlett ett stort projekt som ska slutredovisas 2022. Expertgruppen ESO har gett Klas Eklund ett uppdrag att lägga förslag på en skattereform och han ska vara klar sommaren 2020. Tankesmedjor från höger till vänster förbereder sig. Tonvikten i debatten ligger på skattehöjningar, antingen det handlar om ”grön skatteväxling” eller kapitalinkomster.

En skattereform kan därmed bli ett högriskprojekt. Politikerna gör bäst i att ta vissa ändringar i taget. Och M bör värna sin oppositionsroll, antingen partiet går med i några skattesamtal eller inte.


USA är på väg att lämna Trumps värld

Sveriges och Finlands Nato-resa har fått en händelserik start. Turkiets blockering av anslutningsförhandlingarna har kylt ned förväntningarna på en snabb medlemsprocess.

SNART ALLIERADE. ”Sverige och Finland gör Nato starkare” sa Joe Biden under torsdagens pressträff med Sauli Niinistö och Magdalena Andersson, där han också gav sitt ”fullständiga” stöd för ländernas Nato-ansökningar.
SNART ALLIERADE. ”Sverige och Finland gör Nato starkare” sa Joe Biden under torsdagens pressträff med Sauli Niinistö och Magdalena Andersson, där han också gav sitt ”fullständiga” stöd för ländernas Nato-ansökningar.Foto:Andrew Harnik

Från Biden-administrationen råder däremot inga tveksamheter om hur man ser på de nordiska ländernas Nato-ambitioner, vilket i ärlighetens namn är det som betyder något. Under 2021 stod USA för nästan 70 procent av Natoländernas totala försvarsanslag, och har inflytande därefter.

Torsdagens trilaterala pressträff i Vita husets soliga rosenträdgård var en uppvisning i vänskaplighet, enighet och beslutsamhet, med megafonen riktad mot både Ankara och Moskva. 

Förutom att Sverige och Finland väntas kunna tillföra värde till Nato, inte minst vad gäller Arktis och försvaret av Östersjön, gjorde Joe Biden ingen hemlighet av att han ser tillökningen som en del i västs kraftmätning med Ryssland – som ett sätt att stå upp för säkerhetsordningen.

Sverige och Finland kan bara tacka och ta emot.

Mycket har uppenbart hänt i USA sedan en svensk statsminister senast var på besök i Vita huset. Då, i mars 2018, hotades Stefan Löfven med stål- och aluminiumtullar, och EU anklagades för att vara ”orättvist” mot USA. 

Tullarna blev som bekant verklighet. Och även om USA faktiskt ökade sin truppnärvaro i Europa under Donald Trumps presidentskap orsakade hans America First-retorik stor osäkerhet både inom Nato och bland andra allierade.

Trump uttalar sig fortfarande negativt om Nato. Som potentiell presidentkandidat 2024 och informell sektledare för USA:s extremhöger är hans huvudbudskap samma som tidigare: att medlemsländerna åker säkerhetssnålskjuts på USA. 

Under Ukrainakrigets inledningsskede kallade han Vladimir Putins agerande ”smart”, och har konsekvent kritiserat att USA skänker så mycket pengar till Ukraina.

Dessbättre verkar allt färre hålla med honom. Kriget har på ett dramatiskt sätt påverkat väljaropinionen i USA. Så sent som i januari såg 41 procent av amerikanerna Ryssland som en fiende till USA. I dag är den siffran 70 procent, enligt Pew Research, och skillnaderna är små mellan partierna. 

Samma partiöverskridande enighet finns i synen på att behålla soldater i Östeuropa: 77 procent är för. Även andelen som har en positiv syn på Nato har ökat till 67 procent.

Också bland Trumps partivänner märks få spår av den ryssvänlighet och isolationism som han blev ökänd för. Zelenskyj har blivit en hjälte i amerikanska högerkretsar. I kongressen har republikanerna till och med drivit på för att få till de enorma stödpaket som hittills antagits för att hjälpa Ukraina, både finansiellt och i form av vapen. 

Topprepublikanen Mitch McConnell, som ihop med kollegor besökte Kiev, Helsingfors och Stockholm i veckan, uttalade sig om att Ryssland borde stämplas som ”statssponsor av terrorism”. 

Han sa också att USA borde godkänna Sverige och Finlands Natoansökningar först av alla, med referens till ländernas militära förmågor och att de bedöms kunna betala för sig.

Den finansiella aspekten är såklart viktig. Att Tyskland och andra europeiska Natoländer har ökat försvarsanslagen gör det lättare för amerikanska politiker att engagera sig i Europa – inte minst för de republikaner som fortsatt vill stå på god fot med Trump.

Men det återstår att se hur länge USA:s europeiska intresse består. Dels är utgången i presidentvalet 2024 en helt öppen fråga. Dels är det både troligt och naturligt att Stillahavsnationen snart återgår till att fokusera på kraftmätningen med Kina. 

Biden hade ju tänkt ägna den här mandatperioden åt Kina, innan Putin förstörde planeringen. Försvarsminister Lloyd Austins uttalande i slutet av april, om att USA vill se ”Ryssland så försvagat att man inte har förmågan att göra om det man gjort i Ukraina”, talar för den utvecklingen. 

Ett försvagat Ryssland gör det lättare att lämna över försvaret av Europa till européerna.

Därför är det viktigt för länder som Sverige att vårda relationen till USA nu när amerikanerna fortfarande har Europa för ögonen. Jämfört med vår tidigare allianslöshet gör Nato-medlemskapet oss visserligen mindre beroende av USA:s välvilja. Försvarsalliansen består ju av många andra länder som är traktatbundna att försvara Sverige. 

Men Ukrainakriget och den svensk-finska Natoprocessen har med all tydlighet visat vilken viktig roll som USA spelar för Europas säkerhet.

 

Hur påverkar Nato-processen svensk inrikespolitik? Lyssna på senaste avsnittet av Di:s ledarpodd här. 


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?