Lika snabbt som regeringen bytte fot om Nato, lika snabbt har synen på försvarsindustrin förändrats. Till det bättre. Bankernas fondbolag har efter svidande kritik skrotat förbudet mot att investera i försvarsaktier. Och Sveriges högsta politiska företrädare kommenterar plötsligt affärerna i branschen i positiva ordalag.
”Många länder rustar nu upp och det är klart att där finns det nu möjligheter för svenska vapentillverkare att vara med i det. Vi är väl kända för att vi har hög kvalitet på det tekniska innehållet och bra prestanda på våra produkter”, sa statsminister Magdalena Andersson till Di under förra veckans Nato-toppmöte i Madrid.
Bara några dagar före mötet i Madrid hade BAE Systems Hägglunds i Örnsköldsvik landat sin hittills största exportorder: 152 Stridsfordon 90 för sammanlagt 15 miljarder kronor. Beställare var Nato-landet Slovakien. Affären slutfördes ovanligt snabbt, en direkt följd av Rysslands anfall på Ukraina.
Stridsfordon 90 vann ordern i hård konkurrens från utländska tillverkare. Affären är bra för Hägglunds, som räknar med att tredubbla försäljningen de kommande fem åren, och för Örnsköldsvik som kan räkna med fler arbetstillfällen.
Inte undra på att Magdalena Andersson var nöjd.
Försvarets materielverk beställde i förra veckan två spanings- och ledningsflygplan av modellen Globaleye till Försvarsmakten. Ordern är värd 7,3 miljarder kronor, enligt leverantören Saab. Flygplanen är utrustade med radarn Erieye Extended Range, som har en räckvidd på mer än 550 kilometer. Men ett sådant flygplan i luften ser Sverige allt som sker i Östersjön. Som blivande Nato-medlem med särskilt för ansvar för innanhavet i öster är Globaleye precis vad Sverige behöver.
Andra affärer är på gång. Schweiz och USA har visat intresse för det mobila, snabbskjutande artillerisystemet Archer som tillverkas av BAE Systems Bofors. Kriget i Ukraina, som till stor del utkämpas med artilleri, har illustrerat hur viktigt det är snabbt kunna avfyra en salva och sedan omgruppera innan fienden hinner pejla in ens position. Archer lär bli ännu mer intressant när Sverige kommer med i Nato.
Den svenska försvarsindustrin är internationell och högteknologisk. 65 till 70 procent av omsättningen kommer från export, och företagen lägger 18 procent av omsättningen på forskning och utveckling, enligt branschorganisationen Säkerhets- och försvarsföretagen.
Ledtiderna för affärer är normalt långa och behovet av kontakter på högsta beslutsfattande nivå är stort. Det underlättar om företagen har politikernas helhjärtade stöd. Här bör det svenska beslutet att leverera vapen till Ukraina vara vägledande. Det stöttades till sist av alla partier. Samma resoluta stöd bör politikerna ge Hägglunds, Bofors och Saab.
Förutsättningarna för branschen har också förbättrats av att banker och investerare har tänkt om: att köpa aktier i eller låna ut till försvarsföretag anses inte längre strida mot deras hållbarhetskriterier. Detta skifte är viktigt. Utvecklingen av ny teknik, som artificiell intelligens, cybersäkerhet och kvantteknik, kräver stora mängder riskkapital. Men så länge det rådde ett förbud mot att investera i sektorn var intresset bland investerare lågt. Det kommer nu att ändras.
Nato är beroende av spetsteknologi, bland annat för att kunna möta hotet från Kina. Det land som har den vassaste tekniken har ett övertag innan det första skottet ens har avlossats. Nato har insett detta. På toppmötet i Madrid enades 22 av försvarsalliansens 30 medlemsländer om att skapa en innovationsfond, som ska investera i och stötta ny teknik som kan användas både civilt och militärt.
Sverige har med sin forsknings- och teknikintensiva försvarsindustri goda förutsättningar att få en framskjuten roll i ett framtida teknik-Nato. Det nyväckta intresset för branschen skapar också förutsättningar för nya affärer. Som statsministern sa på mötet i Madrid: Det är möjligt att en del länder tycker att det känns ”extra bra att köpa från ett annat Nato-land”.
