Sällan har en svensk utrikespolitisk omviktning varit så öppet kommunicerad. Utan omsvep medger Sveriges regering att förbindelserna har varit skadade.
Det lät annorlunda under företrädaren Margot Wallströms tid på posten. Då ville Wallström tona ned att relationen var frostig.
Konflikten går tillbaka till 2014, då Sverige erkände Palestina som stat. Relationen försämrades ytterligare av att Margot Wallström en tid därefter uttalade att Israel bedriver utomrättsliga avrättningar.
Utrikespolitik handlar inte enbart om exakt vad man säger, utan också om hur det faller in i aktuella relationer mellan länder. Om förbindelserna redan är ansträngda bör man givetvis vara mer noggrann med vad man väljer att uttrycka, än om relationen är ohotad. En regering bör också försäkra sig om att en utrikespolitisk markering får avsedd effekt. Och, omvänt, om en åtgärd får en negativ effekt är det befogat att utgå från att regeringen insåg och ville detta från början.
Under sina två år som utrikesminister har Ann Linde arbetat för att förbättra kontakterna med Israel. Startsträckan har varit lång, givet tidigare misstag. Viktigt för att stärka trovärdigheten är att regeringen har visat en ärlig vilja att arbeta aktivare mot antisemitism. Detta har manifesterats av förintelsekonferensen i Malmö, men också Sveriges beslut att från och med i år delta i bojkotten av FN:s antirasismprocess. Den processen inleddes med en konferens i Durban för 20 år sedan, som urartade till en plattform för antisemitisk propaganda. I bästa fall har regeringen börjat inta en mer skeptisk hållning till FN-processer som lätt kidnappas av odemokratiska krafter.
Sveriges ekonomiska och högteknologiska utbyte med Israel är viktigt. Israels roll som regional stormakt har dessutom förstärkts efter att fyra länder i Arabförbundet har upprättat förbindelser med Israel, vilket har ökat betydelsen av att ha ett gott samtalsklimat med Israel.
Det är också viktigt att svensk utrikespolitik generellt får en bättre balans mellan realism och idealism. Sverige kan inte förändra världen.
Svenska handelsrelationer bör stå i centrum, liksom arbetet för stärkt internationell säkerhet. Och givetvis demokrati och mänskliga rättigheter.
