ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Välkommet med en allt grönare union

  • HÖGA AMBITIONER. EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen presenterade sitt stora klimatpaket i onsdags. Även om det är långt kvar tills det blir godkänt är själva förslaget en tydlig signal till klimatmötet i Madrid. Foto: Francisco Seco

I veckan presenterade EU-basen Ursula von der Leyen sin Green Deal, eller ”gröna given” som är den svenska benämningen. Det är ett ambitiöst program som bekräftar att Europa är ledande i världen i sitt klimatarbete.

Det är värt att säga eftersom Greenpeace på torsdagsmorgonen, inför EU-toppmötet, lyckades klättra upp på EU:s nya rådsbyggnad i Bryssel och fäste banderoller och tände bengaliska eldar. Denna protest ska i bästa fall ses som en påtryckning mot de länder som är minst benägna att acceptera långtgående klimatåtgärder. I värsta fall riktar sig protesten mot Europa som sådant, och i så fall är den missriktad. Ingen regional landsorganisation har gjort så mycket som EU, liksom enskilda medlemsländer och europeiska företag. Mellan 1990 och 2018 minskade utsläppen av växthusgaser i EU med 23 procent, medan ekonomin växte med 61 procent.

EU-kommissionen föreslår 50 åtgärdsprogram inom energi, energibeskattning, transporter, handelspolitik, skogspolitik och forskning som ska leda fram till ett koldioxidneutralt EU 2050. Klimatmålet för 2030 skärps. Alla nya frihandelsavtal ska innehålla krav på att följa Parisavtalet. Det ska införas en klimattull från länder som inte har tillräckligt höga klimatkrav. 100 miljarder euro ska sättas in i en fond för att stödja de regioner som i det korta perspektivet förlorar på omställningen.

Det är ett mycket ambitiöst baspaket att förhandla om när EU väl slipper uppehålla sig vid brexit.

Klimatmöten handlar inte främst om teknik, inte om temperaturmål, utan om pengar. Det är en biståndsförhandling med ett gigantiskt antal parametrar.

Mötenas syfte är inte att endast ”göra något” utan att förhandla om åtaganden, eftergifter, motprestationer, dollarmiljarder och sociala konsekvenser.

De sociala frågorna medför den största målkonflikten. Vad händer när många hundra miljoner människor ska lyftas ur fattigdom? Vem ska – i klimattermer – ”betala” för detta?

Självklart ska rika länder betala mer, det är själva grundtanken i bistånd. Men det är inte vettigt att västvärlden ska betala mer utifrån en historisk skuld eller något slags post-kolonialt resonemang. I förlängningen av detta tänkesätt ligger att fattiga länder och tillväxtländer har ett mindre ansvar för att vidta åtgärder. Så kan det inte vara.

De industrialiserade länderna är nyckeln till framgång i klimatarbetet. De stora teknikföretagen har resurser och eget intresse av att utveckla klimatneutral teknik, antingen det handlar om batteriteknik, koldioxidlagring, nya industriella processer, bättre materialtillverkning, ny kärnkraft, effektivare förnybar energi eller annan teknologi som radikalt kan minska behovet av fossila bränslen.

Och denna utveckling sker redan globalt, i samarbete mellan länder med olika förutsättningar.

Eftersom klimatförhandlingar handlar om pengar får debatten gärna ideologiska förtecken. Fattiga och rika, kolonier och kolonisatörer, folket och eliten. Det är viktigt att Europas ledande politiker inte hamnar i denna fälla.

Det finns nämligen ett jobb att göra, där huvudresultatet kommer att gynna hela klotet, men där vinsterna kommer att tillfalla i första hand fattiga länder, som drabbas mest av klimatförändringarna. Detta jobb har kommit en bra bit på väg, tack vare ett starkt engagemang hos regeringar och andra makthavare.

Säkerligen är detta arbete ännu otillräckligt för att nå temperaturmålet, men det är enbart förlamande att säga att nästan ingenting görs. Det finns en enorm kraft på marknaden. Inget världsföretag kan kosta på sig att ignorera frågan. De ligger på många sätt före politikerna – det är en företagslednings främsta uppgift att ständigt försöka förutse vartåt marknaden och de politiska villkoren förflyttar sig.

EU är nu världens ledande miljöorganisation. Målet om en klimatneutral union år 2050 är än så länge ett mål. Men om en bindande europeisk klimatlagstiftning kommer till stånd kommer unionen att få kraft.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer