ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Vädra ut DÖ-andan

  • DECEMBER. Idag för fyra år sedan presenterades den så kallade Decemberöverenskommelsen i Riksdagen av Gustav Fridolin, Åsa Romson, Stefan Löfven, Anna Kinberg Batra, Annie Lööf, Jan Björklund och Göran Hägglund. Foto: Henrik Montgomery / TT

Fem bistra partiledare och två ännu bistrare språkrör presenterade på onsdagen för fyra år sedan Decemberöverenskommelsen på en presskonferens i Riksdagshuset. Det nyss utannonserade extravalet ställdes in. Den parlamentariska krisen löstes med att största konstellation skulle regera och budgetera med passivt stöd av den mindre.

Därmed behövde sittande regering inte bekymra sig för hur Sverigedemokraterna skulle rösta. Pakten skulle gälla till 2022.

Dagens Nyheter välkomnade överenskommelsen på ledarplats, liksom Sydsvenskan i Malmö.

Hur feltänkt den var ser man tydligt om man lägger den över nuvarande riksdag. Ifall DÖ varit i kraft nu hade Stefan Löfven utan tvekan regerat vidare, förhandlat budgeten för 2019 med Vänsterpartiet och drivit igenom den i en riksdag som med en 60-procentig majoritet har en helt annan och samstämmig uppfattning i den ekonomiska politiken.

Att 60 procent av väljarna i höstas har röstat på partier som vill införa ytterligare jobbskatteavdrag, ta bort värnskatten, bredda och fördjupa rot- och rut-avdrag och satsa avsevärda resurser på polis och försvar hade kvittat.

DÖ försköt makten över den ekonomiska politiken långt ut på vänsterkanten och avväpnade oppositionen under hela förra mandatperioden. Varje gång Magdalena Andersson kom med sin budget till riksdagen utspelades samma fars. Emil Källström från Centerpartiet sa att den var företagsfientlig, Mats Persson från Liberalerna att den var oansvarig, Jakob Forssmed från Kristdemokraterna att den var skadlig och dåvarande ekonomiskpolitiske talespersonen hos Moderaterna Ulf Kristersson att den slösade bort högkonjunkturen. Sedan släppte de med berått mod igenom den.

Den enda som med full kraft och i ord och handling dömde ut vänsterbudgeterna var SD:s Oscar Sjöstedt som konsekvent röstade för M:s budget när hans egen hade fallit. DÖ gjorde hans parti till det enda fullvärdiga oppositionspartiet.

Vad hade blivit kvar av den arma borgerligheten om DÖ hade funnits denna höst?

Nu fyra år senare har vi precis samma debatt och det är samma snillrika tidningar som argumenterar för att DÖ ska adlas till ett regeringssamarbete. Retoriken är densamma. Sverigedemokraterna ska uteslutas från allt som liknar inflytande och det målet överordnas allt annat.

Emil Källström från C och Mats Persson från L ska bryta sig loss från alliansvännerna som tycker likadant i alla stora ekonomiska frågor och i stället förhandla med Magdalena Andersson och Janine Alm Ericson från MP.

Emil Källström från C och Mats Persson från L ska därtill avstå från att ganska enkelt få igenom mycket stora delar av sin egen ekonomiska politik. Under de fyra år som gått har Oscar Sjöstedt, allt annat lika, gjort SD till ett företagsvänligt skattesänkarparti. Att M:s och KD:s gemensamma reservation i finansutskottet vann med SD:s stöd och att Sverige under nästa år genomför skattesänkningar för 20 miljarder är helt logiskt. SD delar allianspartiernas ekonomiskpolitiska ståndpunkter och röstar för att den politiken ska förverkligas.

Motståndarsidan på vänsterkanten kallar så klart detta för att "ge makt till SD". Det är det inte. Däremot får riksdagsmajoriteten genomslag för sin ekonomiska politik, vilket är meningen med en representativ demokrati.

Hos statsvetarna börjar man nu skymta en försiktig kritik mot DÖ-andans konsekvenser. Henrik Ekengren Oscarsson, chef för Valforskningsprogrammet i Göteborg, skrev i förra veckan på mikrobloggen Twitter att väljarkåren 2018 hade en tyngdpunkt strax till höger om mitten, liksom den nyvalda riksdagen. Ändå har regeringsbildningen svårt att hitta samma tyngdpunkt.

Hans företrädare Sören Holmberg har länge konstaterat att det "blåser högervindar i Sverige". Vindriktningen har funnits i alla val sedan 2006 och styrkan har tilltagit. 2018 röstade nära 60 procent av väljarna på partier som i klassiska ekonomiskpolitiska frågor ligger till höger.

Socialdemokraternas chans att regera vidare i ett sådant landskap är att splittra borgerligheten och skrämma motståndarna från att ta makten. Därav den ohistoriska och relativiserande jämförelsen mellan SD och nazismen. Socialdemokraternas många lydriken svansar efter och fyller i med hisnande historiska språng till Tyskland 1933, som nu betraktas som ett avgörande år för svensk regeringsbildning 2018.

Ebba Busch Thor gör rätt som benämner kampanjen vid sitt rätta namn. Hon är den enda partiledare som är helt fri från DÖ, vilket är en viktig orsak till hennes framgång. Hon skäms inte ett ögonblick för att ibland dela åsikt med SD. M-ledaren lider fortfarande av skadorna från att ha vikt ned sig, vilket försvagade honom under valrörelsen, men gör sitt yttersta för att bli kvitt dem.

Om M bildar regering eller blir centrum för oppositionen är det av yttersta vikt att värna sin självständighet och fria tänkande mot alla som vill skrämmas. Borgerliga ståndpunkter som även delas av SD är fortfarande borgerliga ståndpunkter. Och där ligger tyngdpunkten i riksdagen. 

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies