Vad var det som hände egentligen?

LEDARE. Vad var det egentligen var som hände den här hösten och vintern?

Mats Persson argumenterade tidigare i januari för att Liberalerna skulle stödja Ulf Kristersson som statsminister. Partiledaren Jan Björklund ville inte det. Ställningstagandet anknyter till en gammal misstänksamhet mot Moderaterna.
Mats Persson argumenterade tidigare i januari för att Liberalerna skulle stödja Ulf Kristersson som statsminister. Partiledaren Jan Björklund ville inte det. Ställningstagandet anknyter till en gammal misstänksamhet mot Moderaterna.Foto:Claudio Bresciani/TT

Den officiella beskrivningen känner vi väl till. C och L ansåg att en alliansregering utan stöd över blockgränsen inte kunde tillträda eftersom den skulle vara beroende av SD-stöd. Varken M eller S ansåg att de kunde stödja en regering som leds av någon annan än dem själva. Eftersom det var avgörande för C och L att begränsa SD:s inflytande återstod att stödja Löfven som statsminister.

Men det finns andra perspektiv som behövs för att bedöma partiernas vägval.

Alliansen var ett projekt för maktövertagande. Genom att förbereda sig väl skulle de borgerliga partierna visa att de var överens redan före valdagen.

Politiksamordningen var inriktad på att regera, inte på att utplåna partiernas särart. Men samtidigt med alliansprojektet pågick en annan förändring – De nya Moderaterna. Denna omstöpning av partiet styrdes av triangulering, alltså att koncentrera sig på det politiskt gångbara.

Det handlade om att tona ned vissa ekonomiska frågor som slopad värnskatt men också att signalera en annan inriktning i migrationsfrågan än vad Moderaterna tidigare hade förknippats med. Det är värt att påminna om att De nya moderaterna uppstod som ett resultat av ett partiledarskifte som i sin tur var ett resultat av katastrofvalet 2002, strax efter ”valstugeskandalen” som avslöjade dold rasism inom partiet.

När M var färdigtriangulerat var skillnaderna små gentemot de övriga borgerliga partierna. Därmed blev M-förändringen och alliansen i stort sett samma projekt.

Men efter valet 2014 började Moderaterna förändras, något som säkerligen hade hänt även om Fredrik Reinfeldt hade varit kvar. Alliansprojektet försvagades när partierna hamnade i opposition och då svajade också Moderaternas triangulering. Fältet var öppet för en tydligare rättspolitik och stramare migrationspolitik, alltså en återgång till Moderaternas tidigare identitet, något som det uppenbarligen fanns efterfrågan på i väljarkåren.

Genom åren har ett samarbete med Moderaterna varit långtifrån självklart för Folkpartiet/Liberalerna. Men under Reinfeldtåren var valet enkelt. M hade gjort sig av med många frågor som skulle ha försvårat ett samarbete.

När L och C genast efter valet 2018 tog avstånd från en ren alliansregering skedde det med hänvisning till Sverigedemokraterna. Men minst lika viktigt, åtminstone inom stora delar av Liberalerna, var att det traditionellt finns en brist på samhörighet med M.

Jan Björklund förklarar partiets val av regeringsbildare med att alliansen förlorade valet mot de rödgröna, men det finns anledning att fråga sig om det är hela sanningen.

Till att börja med – vem som är störst av de gamla konstellationerna (alliansen/rödgröna) är inte relevant efter att Decemberöverenskommelsen har upphört. Den byggde ju på att störst av dessa två konstellationer skulle släppas fram.

Vad skulle L och C ha gjort om alliansen hade fått 144 mandat och de rödgröna 143? Menar dessa två partier allvar med att de i så fall skulle ha arbetat för att en alliansregering skulle tillträda? Det är en hypotetisk fråga, men det finns anledning att tvivla. En sådan regering skulle ha varit beroende av SD i precis samma utsträckning som vid det valresultat som faktiskt blev. Detta eftersom SD inte har för vana att lägga ned sina röster när dess eget budgetförslag har fallit. Detta vet naturligtvis ledningarna för L och C, men de har valt att utåt kommunicera att det är valresultetat 143–144 som gör att en alliansregering inte är möjlig.

Man kan nästan undra om L och C är rätt nöjda med att alliansen blev mindre än de rödgröna, för det har gett dem anledning att bryta med Moderaterna.

L och C har i praktiken tagit ställning för att en regering som leds av Moderaterna inte är möjlig.

Denna observation bör man ha med sig under mandatperioden. Kommer verkligen C och L att fälla Löfvenregeringen om den missköter sig; i så fall genom att åter låta en M/KD-budget vinna med stöd av SD?

Och inför nästa val – kommer C och L att vilja kampanja för ett allianssamarbete igen som i så fall skulle ledas av M som man inte längre trivs med?


Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder Dagens industri möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten. De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till di.se. Dagens industri granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen di.se. Läs mer om kommentering här.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?