1515
Annons

Vad ska vi göra med USA?

Den amerikanska idealismen har kommit och gått så länge USA har varit en stormakt. Under vissa perioder kunde man nästan inbilla sig att mänskliga rättigheter bara var möjliga med amerikanskt luftunderstöd, i alla fall i Europa.

De av USA ockuperade länderna efter kriget, Västtyskland och Japan, utvecklades snabbt till starka demokratier. Under amerikanskt skydd kunde de fria europeiska staterna utveckla EU och efter 1989 demokratisera hela kontinenten. Amerikanska hangarfartyg i Adriatiska havet stabiliserade Balkan på 1990-talet och i dagens säkerhetspolitiska kris med Ryssland har amerikansk trupp stagat upp försvaret av Polen och Baltikum.

USA är och förblir den mest centrala komponenten i försvaret av Europa. All försvarsplanering utgår ifrån amerikansk hjälp, inte minst den svenska. USA är också den viktigaste handelspartnern, den största tekniska innovatören och ett intellektuellt centrum för väst. När tyska, svenska och franska akademiker gör sina post-doc åker de till amerikanska universitet. Nobelprisen går dit.

En alltmer akut fråga är därför hur relationen och beroendet ska se ut om Donald Trump vinner nästa års presidentval. När han vann 2016 kunde man skylla på att motkandidaten Hillary Clinton var så dålig och hoppas på att även Donald Trump borde kunna tjäna USA:s och därmed den fria världens intressen. En ny valvinst är ett annat slags besked. Trump har varit värre än vad många befarade. USA:s väljare har ett facit. Och de tycks vilja ha mer av samma sak.

För Europa är Donald Trumps presidentskap en tragedi. Han underminerar varje del av den transatlantiska relationen. Han tycker illa om EU, svävar på målet om Nato, saboterar WTO, inför skyddstullar mot europeiskt stål med hänvisning till amerikanska säkerhetsintressen och hotar att göra detsamma mot europeiska bilar. Han hackar återkommande på nära allierade som Tyskland och Kanada och ställde i förra veckan in statsbesöket i Danmark på grund av danskt nej att sälja Grönland.

Historien om det inställda statsbesöket är symboliskt. Danmarks statsminister har rätt när hon säger att ”Danmark är USA:s främsta allierade. Våra soldater står skuldra mot skuldra i världens kriszoner och i försvaret av Europa”. Vid sidan av Storbritannien har Danmark mer än något annat land ställt upp när USA vill ha hjälp. Danmark har lagt hela sin säkerhet i ödesgemenskapen med USA. 50 danska soldater dog i Irakkriget. 43 dog i Afghanistan, vilket gör Danmark till det per capita mest drabbade landet i den internationella Isaf-styrkan då danskarna konsekvent accepterade att tillsammans med USA slåss på de värsta ställena. Danskt stridsflyg deltar nu i incidentberedskapen över Baltikum.

I den nuvarande amerikanske presidentens värld betyder det plötsligt ingenting.

Transatlantisterna har hittills valt att titta bort och låtsas som om katastrofen inte har hänt. Man säger sig ha ett bra samarbete med administrationen, ett mantra som till exempel svenska försvarskretsar upprepar. Men det är inte sant. Trumps gärning sprider sig och får inverkan på lägre nivåer. USA säger numera upp för Europa viktiga avtal utan att blinka, samtal om gemensamma angelägenheter uteblir och på möten som helgens G7 i Biarritz i Frankrike kan vad som helst hända. Ingen kan längre förutse den amerikanska politiska ledningen.

Sverige är extra utsatt för presidentens nycker. Dels på grund av exportberoendet och därmed känsligheten för internationellt handelskrig, dels för att relationen till USA är så viktig för svensk kultur och politik, och dels för att vi inte är med i kollektiva arrangemang som Nato. Beslut om eventuell hjälp till Sverige kommer bara att fattas i Washington och ytterst av presidenten.

Denna nya verklighet bör i högre grad prägla den svenska regeringens utrikes- och säkerhetspolitik. Den viktigaste signalen vi kan sända är att gå upp i försvarsanslag. Alla andra nordiska länder lägger en högre andel av BNP på försvaret jämfört med Sverige. De tre baltiska staterna och Polen ligger dubbelt så högt och finansierar därmed en skyddsvall för Sverige.

En annan nog så viktig signal är att betona den västliga gemenskap som USA:s president försvagar, bisarrt nog i gott sällskap med den ryska. De europeiska länderna kommer framöver att ledas av mer nationalistiska regeringar vars värderingar ligger långt från de som dominerade under 1990- och 00-talen. Likväl är den europeiska gemenskapen central för Sverige. Att kritisera inslag i de polska och ungerska regeringarnas politik är konstruktivt men inte att slentrianmässigt döma ut ”Polen och Ungern”. Särskilt Polen är en mycket viktig partner till Sverige. Att som den svenska energiministern jämföra det norska regeringspartiet Fremskrittspartiet med svenska nynazister är milt uttryckt inte bra. Och det är inte bra att statsministern i regeringsförklaringen beskriver ”många andra” europeiska länder som styrda av ”antidemokratiska krafter”. Han och Sverige är nämligen helt beroende av att samarbetet med dem ska fortsätta.

Och han är helt beroende av USA. Sverige behöver en politik för 2020-talet. 


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?