På fredagen höll statsminister Stefan Löfven presskonferens om en prioriteringsplan. Att boende och anställda inom äldreomsorgen och hemtjänsten ska vara först verkar rimligt. Dessa personer är dessutom redan del av en infrastruktur som gör det lätt att sköta logistiken runt vaccinet.
Men det är vaccineringen av den allmänna befolkningen som kommer att vara det avgörande provet. Den bör komma i gång snabbt och genomföras under kort tid. Vaccinsamordnaren Richard Bergström, som deltog på presskonferensen, fick en fråga om människors oro för vaccinering. Han svarade att riskgrupperna är motiverade till vaccinering på grund av sin utsatthet. Den breda allmänheten kan ”vänta och se” eftersom vaccineringen för de flesta kommer att ske under andra eller tredje kvartalet nästa år.
Även Stefan Löfven har spelat ned förväntningarna på hur snabbt en vaccinering kan genomföras. På ett plan kan denna försiktighet vara begriplig. Man vill inte att människor ska börja strunta i smittorekommendationer för tidigt och man vill inte lova för mycket.
Men med detta förhållningssätt har regeringen plockat bort entusiasmen från vaccinfrågan.
Det som Sverige behöver nu är optimism. Vi kommer ju snart att kunna släppa restriktionerna. Mindre oro. Bättre folkhälsa. Det blir konferenser. Tågresor. Matcher med publik. Håkan Hellström den 20 augusti. Bryggdans och kräftskiva. Generationer kommer åter att krama varandra och indignationen över ungdomens sorglösa partyn kommer att upphöra. Underbara framtid!
En entreprenör skulle säga: Vi kommer att klara det. Och ser sedan till att det blir så. En företagare vet nämligen att det råder konkurrens. Och att man inte får några kunder om man inte är positiv.
Vaccintillverkarna spelade inte ned förväntningarna utan levde upp till dem. Därför är vaccintillverkningen redan i gång. Denna attityd tycks regeringen inte vilja ha.
Det är givetvis en logistisk utmaning att vaccinera en hel befolkning. Men Stefan Löfven och Lena Hallengren bör inse vad det skulle innebära om Sverige inte lyckas med vaccineringen i rask takt. Storbritannien är redan i gång med sitt program. Sverige ska invänta EU-godkännandet och sin kvot av dosleveranserna. Om Sverige därefter inte skulle ta täten i genomförandet är det illavarslande.
Som med alla vaccinationsprogram finns det både ett egenintresse och ett samhällsintresse att delta. Ju farligare sjukdomen är desto större är egenintresset.
När det gäller covid är samhällsintresset avgörande, eftersom det styr när ekonomin kan rivstarta igen. Man bör förmå svenska folket att efterfråga vaccinet snabbt. Människor ska så att säga hellre köa runt kvarteret än sitta hemma och snällt vänta på sin tur.
Låt privata företag ta ledningen. När antikroppstesterna skulle rullas ut var ett privat företag i gång med provtagningen långt innan regionens app ”Alltid öppet” hade motsvarat förväntningarna.
Dra nytta av alla tomma lokaler. Låt logistikföretag och eventbolag sköta den digitala köbildningen. Ge veterinärer och tandläkare rätt att ge sprutan. Visa allmänheten att det är bråttom och lev upp till det.
Regionerna har visat att de inte väntar på slutgiltiga besked från den statliga sidan, de har börjat sin planering. I den oreflekterade debatten hörs då och då att staten bör få ett större ansvar för stora samhällsinsatser. Det är helt fel väg att gå. Många saker som staten ansvarar för har stora brister, försvaret, polisen, försäkringskassan, migrationsverket etc. Så håll staten borta som utförare, men involvera näringslivet. Där finns kunskapen att organisera, innovationskraften och inte minst – den självklara ambitionen att lyckas.
