ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Utvecklingstiden är i grunden en bra idé

  • Foto: Fredrik Sandberg/TT

LEDARE. Förslaget om ”utvecklingstid” är ännu inte färdigformulerat. För att det ska nå sin potential måste politikerna vara klara över vad de vill uppnå.

Miljöpartiet har i höstbudgeten fått igenom förslaget om ”Utvecklingstid”. Reformen bygger på utredningen ”Tid för trygghet” som tillsattes 2017 och redovisades i januari.

Förslaget går ut på att man ska kunna ta ledigt från jobbet under ett år för att vidareutbilda sig eller starta eget företag och samtidigt få en ersättning som motsvarar A-kassa. För att komma i fråga ska man ha arbetat i minst tio år och varit tolv månader hos samma arbetsgivare.

Det är i grunden ett bra förslag, men det är ännu inte färdigformulerat. För att det ska nå sin potential måste politikerna vara klara över vad de vill uppnå. 

Nu är det är tydligt att partierna som har sytt ihop detta försöker lösa flera problem samtidigt. MP tror att det finns ett statiskt antal arbeten och vill därför i rättvisans namn att fler ska dela på dessa. De har också historiskt lobbat hårt för att fler ska kunna jobba mindre av livsstilsskäl, exempelvis genom ett betalt, ledigt år, och sextimmarsarbetsdag. Många kommentatorer kallar därför utvecklingstiden för ”ett nytt friår”, likt det som fanns 2005-2007. 

Regeringen, inte minst S, vill också att reformen ska minska arbetslösheten. Det är fel tänkt, utvecklingstiden är inte rätt verktyg för det.

Det faktum att det vikariat som uppstår när en person tar ledigt för utbildning ska erbjudas någon som är inskriven på Arbetsförmedlingen visar att man inte accepterar hur förutsättningarna på arbetsmarknaden ser ut. ”Reformen ska gynna både dem som står utanför arbetsmarknaden och de som har ett jobb” säger exempelvis Isabella Lövin. 

Även Arbetsförmedlingen ser problemet, och påpekar att dess klientel står alltför långt ifrån arbetsmarknaden för att kunna kliva in som vikarier. Många kan inte ens svenska, och har inte genomgått gymnasieutbildning eller motsvarande.

Reformen måste ha ett klarare syfte. Det bör vara att göra det möjligt för fler att omskola sig, eller åtminstone pröva en utbildning, framför allt till bristyrken. Genom att man får betalt, om än mindre än den tidigare lönen, ska även en person med bolån och barn kunna omskola sig mitt i livet. Det har man annars inte råd med.

Förslaget får kritik från både höger och vänster. Att i nuvarande konjunkturläge satsa på personer som redan är i arbete i stället för på de arbetslösa är fel väg att gå, anser både LO och Svenskt Näringsliv. Svenskt Näringsliv är också kritiska till att staten ska subventionera ledighet och att kompetenskrisen snarare förvärras.

Det är en väldigt grund och kortsiktig slutsats av vad reformen skulle kunna åstadkomma. Arbetsgivarorganisationen verkar fortfarande se den som ett sätt att vara ledig på skattebetalarnas och arbetsgivarens bekostnad. Det finns i beskrivningarna inga tecken på att så är fallet. 

En mer välvillig tolkning är att regeringen försöker ta tag i en situation innan den har vuxit till ett mer omfattande samhällsproblem. Det handlar både om att människor ska trivas och att de ska vara anställningsbara, eller driva företag, och försörja sig under en större del av livet. 

Men om omställningen ska fungera måste kraven höjas rejält på många utbildningar. Yrkesutbildningarna fungerar huvudsakligen väl. Men högskolor och universitet måste sluta godkänna studenter som inte möter kraven. Fler utbildningsplatser är inte det enda svaret. Annars utbildar vi generationer till arbetslöshet och underminerar näringslivets konkurrenskraft i framtiden.

Vi måste också omfamna snarare än reglera och beskatta bort enkla servicejobb, som är de enda som stora grupper arbetslösa kan ta. 

Omställningspolitiken behöver formuleras tydligt framöver, och det krävs ekonomiska incitament för att den ska fungera. Lite kreativt stöd från parterna på arbetsmarknaden vore inte fel. Omställningen är en samhällsfråga.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer