1515
Annons

Utmärkt att Investor åter värnar meritokratin

Efter debatten i höstas, på Di:s ledarsida men också på SvD:s och GP:s, har Investor skrivit om sin mångfalds- och inkluderingsplan.

MAKT. Investor sätter standarden för välskött privat ägande. Därför är det viktigt att bolaget nu ändrat riktning och anslutit sig till en mer liberal policy för mångfald och inkludering.
MAKT. Investor sätter standarden för välskött privat ägande. Därför är det viktigt att bolaget nu ändrat riktning och anslutit sig till en mer liberal policy för mångfald och inkludering.

Antalet sidor är halverade, meritokratins principer uttalas tydligt och flera gånger och skrivningarna om att sträva efter att ha en balans mellan gender, transgender, sexualiteter, nationaliteter med flera identiteter, är helt borta.

Kvar är i huvudsak skarpa krav på att Investor inte ska diskriminera samt att bolaget tror på en mångfald av erfarenheter, kompetenser och infallsvinklar.

En mångfaldspolicy hos ett enskilt investmentbolag kan tyckas vara en liten sak. Men en mångfaldspolicy hos Investor, symbolen för välskött svenskt privat ägande, anger riktningen för stora delar av näringslivet. Det är i många avseenden viktigare vad Investor gör i dessa frågor än vad regering och riksdag gör, bland annat för att politiken gärna formaliserar sådant som redan finns.

Därför var det tidigare programmet så bekymmersamt. Det tog fasta på ett radikalt amerikanskt tänkande om att majoritetssamhället har en diskrimineringsskuld gentemot olika minoriteter och att det nu är dags att betala tillbaka. Avbetalningen ska följa en specificerad plan med delmål, rutiner och årlig utvärdering. Slutmålet är att alla erkända etniska, nationella, sexuella, könsliga och religiösa identiteter ska ha företräde tills de representeras i företagen, universiteten och i resten av samhällets alla olika delar.

Enligt denna agenda är meritokrati ett verktyg för den privilegierade majoriteten att behålla makt och positioner.

Om man tog Investors tidigare plan på allvar hade det varit omöjligt att anställa vita heterosexuella män på till exempel Atlas Copco fram till 2040. Hr-cheferna skulle ha tvingats upprätta etniska register över anställda för att ha koll på presumtiva identiteter, vilket så klart är både olagligt och olämpligt, för att inte tala om arbetsgivarens intresse för de anställdas sexuella preferenser. Hela tänkandet är sjukt om man skärskådar det.

Att detta ändå fick fäste på Investor ger en bra bild av hur osjälvständigt svenskt samhällsliv kan vara inför den här typen av amerikanska idéer. Det radikala mångfalds- och inkluderingstänkandet är i dag det enskilt största arbetsmiljöproblemet i Sverige. Tiotusentals mötestimmar på företag, organisationer, myndigheter och lärosäten runt om i landet ägnas åt magi. Okvalificerade personer befordras. Grupptänkandet förstärks. Individer som vill arbeta med sin profession lider eller slutar.

Alltför få säger ifrån eftersom motargument lätt misstänkliggörs och eftersom arbetsgivare förväntas vara samhällsaktörer som ska lösa segregeringens komplexa orsaker. Det lockar företagen till självskadebeteende.

Men det fina är att den bästa modellen för att undvika diskriminering och ge alla samma chanser redan är uppfunnen. Låt oss för enkelhetens skull kalla den svensk. I och med att först alla pojkar och sedan alla flickor fick tillgång till högre utbildning startades en jämlikhets- och jämställdhetsrevolution som fortfarande rullar. Svenskt välstånd är en historia om hårt arbete och en fantastisk social rotation där meriter slog ut börd och bakgrund som urvalsmetod.

Den modellen har ett fortsatt friskt och framgångsrikt liv.

Om man i dag lyssnar på särskilt unga kvinnor med utländsk bakgrund - eller läser deras skolbetyg - inkluderar nu den svenska modellen personer från nästan hela världen. Gratis utbildning från förskola till universitet, flit och strävsamhet och ambitioner för sig och sina barn ger individer alla chanser i världen.

En arbetsgivare som diskriminerar i en sådan studentmiljö är dömd att misslyckas. Men det är också en arbetsgivare som släpper meritokratin som princip och tar fasta på kollektiva identiteter i stället för på individer.

Investor är att gratulera för att ha förtydligat sin viktiga roll i den liberala marknadsekonomin. Nu gäller det att stå pall inför kraven från EU-kommissionen, amerikanska fonder och svenska antikapitalistiska krafter som vill tvinga på företagen uppgifter som i grunden är politiska. Stå emot. Vik inte en tum.


En hållbar linje mot och med Turkiet

Sveriges märkliga politik mot Turkiet får nu allt djupare konsekvenser.

Turkiets president Erdogan på Natomötet i mars.
Turkiets president Erdogan på Natomötet i mars.Foto:Markus Schreiber

Förra veckans förväntade snabbspår in i Nato blev ett tvärstopp. Helgens telefonsamtal mellan president Erdogan och statsminister Magdalena Andersson tycktes inte mildra Turkiets kritik. På måndagen talade initierade bedömare om att processen man nyss trodde skulle ta veckor kan ta flera månader.

Och vad värre är, Finland börjar med all rätt tycka att Sverige är en fripassagerare som inte förstår sin situation. Tonen från Stockholm är att Turkiet bluffar, att USA får fixa en överenskommelse och att man själv knappt har något ansvar. Socialdemokraterna närstående röster som Aftonbladets ledare låter som om man ångrar att ansökan skickades in.

Det duger inte. Ett svenskt och finländskt samtidigt och snabbt medlemskap i Nato är av yttersta vikt. Sverige måste ta ansvar för sin egen politik och för det vi kan påverka.

Den svenska regeringen kan och ska inte i en politisk förhandling utlämna personer som fått asyl. Men en del av de andra frågorna borde gå att reda ut. Att Sverige har hårdare vapenexportrestriktioner mot Turkiet än vad alla andra har är i längden ohållbart. I och med Natointrädet bör vi tillämpa samma regelverk som andra alliansmedlemmar. Svensk vapenexport till Turkiet var mycket liten, så det är mest en symbolisk fråga.

Sverige ska inte heller ha en egen bilateral politik för självstyre i nordöstra Syrien, vilket det principvidriga avtalet med den politiske vilden i riksdagen Kakabaveh stipulerar. Det rimliga för Sverige är att stötta FN:s process för Syriens framtid. Den andra delen av Kakabaveh-avtalet, att Sverige ska ha egna exklusiva utrikesrelationer med den kurdiska väpnade gruppen YPG, bör också rivas upp. YPG var utan tvivel viktiga i kampen mot IS, men Sveriges utrikespolitik kan inte och bör inte styras av ett avtal med en enskild riksdagsledamot.

Kravet att Sverige försvårar möjligheterna för terrororganisationer att samla in och tvätta pengar bör inte heller vara något problem, tvärtom. Det är ett arbete vi kan och ska göra bättre.

I Natoprocessen framåt behöver svensk politik hänga ihop. I värsta fall kommer parlamentariska minimala särintressen att skada Sveriges viktigaste partner i en historiskt ömtålig och farlig situation. Det är dags att Stockholm inser brådskan och sitt ansvar.


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?