Antalet sidor är halverade, meritokratins principer uttalas tydligt och flera gånger och skrivningarna om att sträva efter att ha en balans mellan gender, transgender, sexualiteter, nationaliteter med flera identiteter, är helt borta.
Kvar är i huvudsak skarpa krav på att Investor inte ska diskriminera samt att bolaget tror på en mångfald av erfarenheter, kompetenser och infallsvinklar.
En mångfaldspolicy hos ett enskilt investmentbolag kan tyckas vara en liten sak. Men en mångfaldspolicy hos Investor, symbolen för välskött svenskt privat ägande, anger riktningen för stora delar av näringslivet. Det är i många avseenden viktigare vad Investor gör i dessa frågor än vad regering och riksdag gör, bland annat för att politiken gärna formaliserar sådant som redan finns.
Därför var det tidigare programmet så bekymmersamt. Det tog fasta på ett radikalt amerikanskt tänkande om att majoritetssamhället har en diskrimineringsskuld gentemot olika minoriteter och att det nu är dags att betala tillbaka. Avbetalningen ska följa en specificerad plan med delmål, rutiner och årlig utvärdering. Slutmålet är att alla erkända etniska, nationella, sexuella, könsliga och religiösa identiteter ska ha företräde tills de representeras i företagen, universiteten och i resten av samhällets alla olika delar.
Enligt denna agenda är meritokrati ett verktyg för den privilegierade majoriteten att behålla makt och positioner.
Om man tog Investors tidigare plan på allvar hade det varit omöjligt att anställa vita heterosexuella män på till exempel Atlas Copco fram till 2040. Hr-cheferna skulle ha tvingats upprätta etniska register över anställda för att ha koll på presumtiva identiteter, vilket så klart är både olagligt och olämpligt, för att inte tala om arbetsgivarens intresse för de anställdas sexuella preferenser. Hela tänkandet är sjukt om man skärskådar det.
Att detta ändå fick fäste på Investor ger en bra bild av hur osjälvständigt svenskt samhällsliv kan vara inför den här typen av amerikanska idéer. Det radikala mångfalds- och inkluderingstänkandet är i dag det enskilt största arbetsmiljöproblemet i Sverige. Tiotusentals mötestimmar på företag, organisationer, myndigheter och lärosäten runt om i landet ägnas åt magi. Okvalificerade personer befordras. Grupptänkandet förstärks. Individer som vill arbeta med sin profession lider eller slutar.
Alltför få säger ifrån eftersom motargument lätt misstänkliggörs och eftersom arbetsgivare förväntas vara samhällsaktörer som ska lösa segregeringens komplexa orsaker. Det lockar företagen till självskadebeteende.
Men det fina är att den bästa modellen för att undvika diskriminering och ge alla samma chanser redan är uppfunnen. Låt oss för enkelhetens skull kalla den svensk. I och med att först alla pojkar och sedan alla flickor fick tillgång till högre utbildning startades en jämlikhets- och jämställdhetsrevolution som fortfarande rullar. Svenskt välstånd är en historia om hårt arbete och en fantastisk social rotation där meriter slog ut börd och bakgrund som urvalsmetod.
Den modellen har ett fortsatt friskt och framgångsrikt liv.
Om man i dag lyssnar på särskilt unga kvinnor med utländsk bakgrund - eller läser deras skolbetyg - inkluderar nu den svenska modellen personer från nästan hela världen. Gratis utbildning från förskola till universitet, flit och strävsamhet och ambitioner för sig och sina barn ger individer alla chanser i världen.
En arbetsgivare som diskriminerar i en sådan studentmiljö är dömd att misslyckas. Men det är också en arbetsgivare som släpper meritokratin som princip och tar fasta på kollektiva identiteter i stället för på individer.
Investor är att gratulera för att ha förtydligat sin viktiga roll i den liberala marknadsekonomin. Nu gäller det att stå pall inför kraven från EU-kommissionen, amerikanska fonder och svenska antikapitalistiska krafter som vill tvinga på företagen uppgifter som i grunden är politiska. Stå emot. Vik inte en tum.
