ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Utjämningssystemet måste fostra ansvar

  • Stefan Löfven sommartalar i värmländska Björneborg. Foto: Fredrik Sandberg/TT

LEDARE. Under söndagen höll statsministern sitt sommartal i värmländska Björneborg. Ett ideologiskt sådant, men med några nya besked. Ett av dessa var att välbärgade kommuner och landsting ska bidra mer till kommuner och landsting med svårare förutsättningar än vad de gör i dag. ”Det kallas solidaritet”, sa Stefan Löfven.

Fördelningen är ett nollsummespel. Vissa vinner, medan andra förlorar. Värmland, som skulle få ytterligare 250 miljoner kronor till sitt förfogande, torde vara glada, medan andra uttryckt missnöje över att Stockholms landsting skulle förlora 1,6 miljarder kronor.

Stockholms landsting är 2019 det enda som är nettobetalare till det kommunala utjämningssystemet, det system som omfördelar pengar mellan kommunerna respektive landstingen. Syftet med systemet är att alla kommuner och landsting ska ha liknande ekonomiska förutsättningar. Det består bland annat av inkomstutjämningen (kompensation för skillnader i kommuners inkomster) och kostnadsutjämningen (kompensation för skillnader i kommuners kostnader).

De ändringar som regeringen vill se från och med 1 januari 2020 gäller dels en ökning av kostnadsutjämningen med 1,8 miljarder kronor, men även systemförändringar. Den nya kostnadsutjämningen ska i större utsträckning ta hänsyn till sådana faktorer som man inte direkt kan råda över, så som gles bebyggelse. Ändringar som innebär att den typen av strukturella faktorer ska ligga till grund för kostnadsutjämningen är bra, och följer den linje som utstakades i fjolårets utredning om densamma.

Utredningen föreslår även en förändring av de mest kritiserade delarna av dagens kostnadsutjämning. Två av variablerna som i dag ligger till grund för kostnadsutjämningen är kommunernas kostnad för andelen arbetslösa utan ersättning, samt den kommunala befolkningsandelen med försörjningsstöd längre än sex månader. Flera har pekat på att dessa variabler minskar kommunernas incitament att få folk i arbete. Ändringar som ökar kommunalt och individuellt ansvarstagande är välbehövliga och riktiga.

Men kostnadsutjämningen är varken det största eller enda problemet med den kommunala utjämningen.

Inkomstutjämningen finansieras till största del av staten, som skjuter till olika mycket pengar till kommunerna för att dessa ska kunna tillhandahålla välfärdstjänster. Som själva ordet avslöjar, syftar inkomstutjämningen till att skillnader i kommunernas inkomster, skapade av skillnader i sysselsättning och löner, ska vara likvärdiga.

De som får mest pengar genom det kommunala utjämningssystemet, får inte det på grund av att de har oproportionerligt stora kostnader, utan för att de har för låga inkomster. Om en kommun skulle få ökade skatteintäkter till följd av en stigande sysselsättning eller ökade löner, kommer dessa intäkter inte att ge utslag i kommunens budget. I stället kommer det enbart innebära att kommunen får mindre pengar genom inkomstutjämningen.

En av få möjligheter för kommuner att öka sina intäkter är genom att höja kommunalskatten. Även om detta har negativa effekter på arbetsmarknaden i form av att människor helt enkelt arbetar mindre, så kommer 95 procent av de negativa effekterna som skapas av höjda skatter att kompenseras av inkomstutjämningen.

Utformningen av den kommunala inkomstutjämningen minskar incitamenten för att öka sysselsättningen och göra långsiktiga investeringar, samtidigt som det ökar incitamenten att höja kommunalskatterna.

Kommuner måste ha incitament att ta ansvar, snarare än åka snålskjuts på andras ansträngningar. En sådan strävan går att kombinera med att kommuninvånare ska ha likvärdig tillgång till välfärdsfunktioner. Men kanske är det inte politiskt lika enkelt att föreslå ändringar i inkomstutjämningen när merparten av Sverige är mottagare, samtidigt som de områden som betalar inte tenderar att domineras av S-sympatisörer.

Kommuner ska inte kunna undgå sitt ansvar att få folk i arbete på grund av att de blir kompenserade från skattebetalare i andra delar av Sverige. De måste ha incitament att ta ansvar för sin egen budget.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies