”Om direktörerna och alla välmående kapitalister skor sig medan vanligt folk ska ta ansvar och hänvisas till havregrynsgröt – det är inte okej”, sa han i en intervju med nyhetsbyrån TT på tisdagen.
Johanssons rallarsvingar ska ses i ljuset av att lönerörelsen har inletts på allvar. I LO:s version av verkligheten står två grupper mot varandra: arbetarna som försörjer sig på hederligt arbete och kapitalisterna som lever på utdelning. Företagen måste hålla igen med utdelningarna, enligt Johansson. Annars kommer fackens medlemmar inte att begränsa sina löneanspråk.
”Då pekar de direkt på direktörerna och säger: ‘De där äter ju löjrom hela dagarna – både till frukost, lunch och kvällsmat – hela tiden’. Det kommer inte människor att köpa”, sa han.
Johansson skjuter bredvid målet när han blandar in aktieutdelningarna i lönerörelsen. Utdelning är inte lön utan den avkastning som risktagande ägare eventuellt kan få om ett bolag är framgångsrikt och går med vinst. Utan möjligheter till avkastning på insatt kapital skulle ingen äga aktier Utdelning är ett fundament för aktiebolaget – och i förlängningen för hela näringslivets funktion.
Att aktieägare ska få utdelning är ingen naturlag. Ett bolag som går med förlust har inga pengar att dela ut. Lönsamma bolag återinvesterar ofta stora delar av vinsten i befintliga eller nya verksamheter, som förhoppningsvis genererar framtida vinster. Bara om ett bolag bedömer att det inte kan förränta pengarna bättre än ägarna delas de ut.
LO borde glädjas åt börsbolagens aktieutdelningar, som väntas öka med 6 procent i år jämfört med i fjol till drygt 300 miljarder kronor, enligt TT. Att bolagen skiftar ut kapital är ett tecken på att de mår bra. Bara ett välmående företag har råd att betala löner, växa och anställa – vilket inte minst gagnar de tusentals LO-medlemmar som arbetar i börsnoterade bolag.
LO verkar också bortse från att utdelningarna gynnar samhället i stort genom att ägarna betalar skatt på avkastningen. Bland börsbolagens ägare finns också Sveriges största pensionsförvaltare, som bland annat förvaltar LO-medlemmarnas kapital. Att de får utdelning borde inte Johansson ha något emot.
LO:s avtalssekreterare verkar också utgå från att all den utdelning som kommer ägarna till del går till konsumtion. Så är inte fallet. En stor del av den återinvesteras, antingen i det utdelande företaget eller i nya bolag som är i behov av riskkapital för att kunna växa och anställa.
Det Torbjörn Johansson däremot har rätt i är att utgångsläget för avtalsrörelsen är besvärligt. Inflationen i december ökade till 10,2 procent. Klokt nog hyser LO inga förhoppningar om att höja lönerna i motsvarande grad.
Parterna inom industrin utväxlade lönebud strax före jul. Industrifacken kräver ett lönelyft på 4,4 procent för 2023, medan Teknikföretagen har svarat med 2 procent plus ett engångsbelopp på 3 000 kronor.
Men ansvaret för att parterna ska komma överens vilar inte bara på arbetstagarna. Om man som representant för arbetsgivarsidan med trovärdighet ska kunna hävda att löntagarna ska hålla tillbaka sina anspråk måste man vara beredd att göra samma sak själv. Både vd:ar och styrelsemedlemmar bör föregå med gott exempel och begränsa höjningar av arvoden och löner.
Det råder närmast ett slags undantagstillstånd i ekonomin. I en sådan miljö måste alla parter visa att man tar ansvar. Det skulle ligga i linje med den samförståndsanda som framgångsrikt har präglat den svenska lönebildningen.
Det är här LO:s fokus bör ligga – inte på börsbolagens utdelningar. Att svenska företag, trots ekonomins alla utmaningar, kan gå med vinst och belöna sina ägare är bra för hela samhället, inklusive LO:s medlemmar.
