Råoljepriset är på den högsta nivån på tre år – över 80 dollar per fat – och bensinen har klättrat till över 17 kronor litern.
I Storbritannien råder stor brist på bensin och diesel, med kilometerlånga köer runt bensinmackarna som följd.
Det europeiska gaspriset har samtidigt stigit med 300 procent sedan årsskiftet. Flera elbolag har gått i konkurs och konsumenter tvingas betala rejält tilltagna el- och gasräkningar. I södra Sverige nådde exempelvis elpriset nyligen en ny rekordnivå. Oljeverket i Karlshamn, som är till för riktigt kalla vinterdagar, gick för fullt i slutet av sommaren.
Runtom i Europa protesterar folk och kräver att politikerna ska ingripa.
Det är på flera sätt en oroande trend – inte minst med tanke på att det bara är september. Vad ska hända i vinter när människor slår på sina värmeaggregat?
Det finns flera orsaker till kaoset, men pandemin är en viktig förklaring till att det sker just nu.
I likhet med halvledare och containerfartyg har efterfrågan på energi ökat rejält när länder lättat på restriktionerna och den ekonomiska aktiviteten tagit fart.
I Europa har utbudet inte hållit jämna steg. Lagernivåerna av gas och olja har varit låga, likaså vattennivån i magasinen. Och vinden tycks ha slutat blåsa just när den behövdes som mest.
I Storbritannien har situationen dessutom förvärrats av att det saknas tankbilschaufförer, som en följd av brexit.
Energibristen har lett till en ökad användning av kolkraft, vilket lett till högre priser på utsläppsrätter, vilket i sin tur ytterligare trissat upp priset på olja och gas.
Precis så är utsläppshandelssystemet tänkt att fungera, vilket utgör nervsystemet i EU:s klimatpolitik. Företag ska tvingas betala dyrt för att släppa ut koldioxid och därmed ha incitament att ställa om.
Problemet är bara att den gröna energin uppenbarligen inte räcker till.
Den dyra elen tvingar nu europeiska industribolag att begränsa sin verksamhet. Ekonomer varnar för energiprisernas effekt på inflationen och dess negativa påverkan på återhämtningen.
Och i Moskva myser Vladimir Putin och Gazprom i kapp när europeiska makthavare ber om mer rysk gas.
Det är inte konstigt att ryssar och amerikanska republikaner hånskrattar åt oss. Pandemin i all ära, men energikrisen är i allt väsentligt självförvållad.
Hade Europa fortfarande haft den planerbara kärnkraften som en stabil grund för omställningen hade vi knappast varit så här sårbara för störningar.
I en syrlig text varnar exempelvis Wall Street Journals konservativa ledarsida Biden-administrationen för att gå i EU:s fotspår och för snabbt fasa ut fossila energislag.
Skribenten konstaterar att Europas energipolitiska val inte bara resulterar i försvagad konkurrenskraft, utan också i ökat beroende av rysk energi.
Det är svårt att säga emot. Ryssland har inte varit sen att utnyttja den uppkomna situationen genom att begränsa gastillförseln till Europa och därmed spä på prisstegringen.
Föga förvånande kom Kreml också nyligen med ett förslag på hur gasmarknaden kan ”balanseras”: genom ett snabbt godkännande av Nord Stream 2.
Det har Moskva onekligen rätt i, även om man spelar fult. Den kontroversiella gasledningen byggdes klart i början av september, men behöver godkännande från den tyska energimyndigheten samt EU-kommissionen för att tas i drift. Det väntas ta ungefär ett halvår, i normala fall.
Nu ska frågan hanteras under den värsta energikrisen på länge och dessutom mitt i den tyska regeringsbildningen där nyckelspelaren Die Grünen motsätter sig ett godkännande.
Tyskland och EU står alltså inför ett val mellan två dåliga alternativ: fortsatt energikris eller att dras in ännu lite djupare i Putins nät.
Om inte EU-kommissionen snabbt kan få vinden att blåsa konstant eller amerikanerna att skeppa all sin flytande gas till Europa är det dock svårt att se hur man ska kunna säga nej till Nord Stream 2.
Sådan är realpolitiken – sannolikt ett nytt begrepp för både det tyska och svenska miljöpartiet.
Förhoppningsvis inser Bryssel att framtidens EU behöver bättre försörjningstrygghet. Ett steg i rätt riktning vore att klassificera kärnkraft som ”hållbar” i taxonomin, ett beslut som dröjt.
På så sätt skulle man signalera till investerarkollektivet och europeiska beslutfattare att intressera sig för den fjärde generationens kärnkraft.
Det borde även Sverige göra.
