1515
Annons

USA:s demokrati håller

LEDARE. Joe Biden har gott hopp att få flytta in i Vita huset. Rösträkningen blev utdragen, och sittande presidenten Donald Trump utropade sig för tidigt till valets segrare, och hävdade valfusk och att rösträkningen borde avbrytas.

VINNARLÄGE. Joe Biden och hustrun Jill Biden på scen för första gången efter valet. Hans hoppfulla framträdande stod i bjärt kontrast till Donald Trumps bisarra presskonferens ungefär samtidigt, där denne hävdade röstfusk och hotade med domstol för att avbryta rösträkningen.
VINNARLÄGE. Joe Biden och hustrun Jill Biden på scen för första gången efter valet. Hans hoppfulla framträdande stod i bjärt kontrast till Donald Trumps bisarra presskonferens ungefär samtidigt, där denne hävdade röstfusk och hotade med domstol för att avbryta rösträkningen.Foto:Andrew Harnik

På en presskonferens gjorde Trump uppseendeväckande uttalanden som är helt i linje med vad han tidigare sagt om röstningsprocessen. Detta kan i värsta fall undergräva tilltron till valsystemet och bidra till oroligheter i ett uppjagat amerikanskt valklimat.

Trumps uttalanden kan leda till kaos, inte bara på gator och torg, utan också för den politiska debatten på kort sikt. Han ser till att hans efterträdare får en riktigt dålig start. En brända jordens taktik.

USA är ett polariserat samhälle med våldet som granne. Landet har problematisk historia även i närtid med rasförtryck och attentat. I Donald Trump ser vi just nu det sämsta av ledarskap. Han har dessutom skaffat sig en stark ställning i det republikanska partiet där färre makthavare under senare delen av mandatperioden har opponerat sig offentligt. Trumpifieringen av det politiska samtalet kan prägla partiet för lång tid.

Men den amerikanska demokratin kommer att klara sig. Donald Trump har inte makt över valprocessen – den ligger hos delstaterna. Att hota med att ta valsammanräkningen till domstol innebär inte att han har makt över rättssystemets avgöranden. I själva verket vakar domstolssystemet lika mycket över presidentens agerande som andra makthavares.

USA har ett starkt maktdelningssystem. Det skyddar, skulle man kunna säga, USA från presidentens makt. Delstaterna har en tydlig jurisdiktion. Kongressen balanserar. Domstolen värnar konstitutionen.

USA:s president har egna befogenheter på det utrikespolitiska området. Därför har omvärlden under de gångna åren fått känna av president Trumps ryckighet. Motsvarande makt har han inte inrikespolitiskt – grundarfäderna gjorde sitt jobb i en tid då ett ”yttre hot” snarast ansågs komma från Washington än från andra länder. Den egna delstaten skulle vara i fokus.

Presidenten har dock en utnämningsmakt som kan användas mer eller mindre omdömesgillt. Det gäller givetvis Högsta domstolen, något som är varje presidents privilegium – i dragkamp med kongressen.

Även utnämningsmakten (i Trumps fall kanske uppsägningsmakten är mer aktuell) i administrationen och de federala myndigheterna är viktig. Men i realiteten är inflytandet över de federala myndigheterna delat, vilket brukar visa sig i återkommande budgetbråk mellan kongressen och Vita huset, med utgiftsstopp som vanlig ingrediens.

Det vi såg från Vita huset när Trump framträdde var ett övergrepp mot demokratins värden, ett uttryck för en vulgariserad syn på samhällets institutioner där valsystemet ingår. Men han har inte monterat ned institutionerna, det kan han inte, tvärtom kommer de att hålla emot.

Nu dröjer slutresultatet i USA. En snabb rösträkning brukar vara betydelsefull för tilltron till ett valsystem, det ser vi runt om i världen. För varje dag som går ökar oron för att det är något otillbörligt som sker. Detta är dock en farhåga som är mest aktuell i länder som saknar transparens. Om exempelvis ett svenskt valresultat skulle bli flera dagar försenat, som faktiskt har skett, påverkar det inte förtroendet. Inte ens oegentligheter som upptäcks får några större konsekvenser, förutsatt att de instanser som ska hantera sådana händelser gör sitt jobb.

Rösträkningskaoset i Florida 2000, när det stod mellan George W Bush och Al Gore, hade besvärande ingredienser, med hålkortsmaskiner som inte fungerade och flera andra brister. Beslut om omräkning är inte en önskvärd utveckling när tilliten för systemet står på spel.

Men det amerikanska decentraliserade valsystemet klarade sig. Det är delstaterna som ansvarar. Rösträkningen och besluten runt detta sker lokalt vilket är den grundläggande beståndsdelen, och det är här förtroendet är extra viktigt. Summeringen på större geografiska nivåer, och nationellt, kan alltid dubelkollas.

I USA finns en allvarlig och berättigad kritik om tillgången till röstning. I korthet att det på många håll är svårt att få tillgång till röstning och att det har varit resultat av en medveten politik. Just nu är inte detta uppe för diskussion, dessa dagar handlar det om själva rösträkningen och vad som händer med valresultatet. Dessutom verkar valdeltagandet bli mycket högt med amerikanska mått, vilket förhoppningsvis kommer att få bestående positiva följder i USA:s demokrati.

Om rösträkningen utfaller till Donald Trumps nackdel kommer han säkert att göra ytterligare märkliga och upprörande uttalanden. Han kan också använda den återstående presidenttiden till att låsa fast beslut antingen av ideologiska skäl eller för att göra starten besvärlig för efterträdaren. Men han kommer att lämna ifrån sig makten – det ser det amerikanska systemet till.


Värna prismekanismen i svensk kollektivtrafik

Trots de rekordhöga bränslepriserna reser färre svenskar kollektivt i dag än före pandemin. 

Sedan restriktionerna släpptes hittar visserligen allt fler resenärer tillbaka till landets lokala bussar, tåg och färjor. I Stockholm motsvarar dagens resande cirka 85 procent av 2019 års nivåer, enligt SL.

ÅTERHÄMTNING. Allt fler resenärer återvänder till kollektivtrafiken efter pandemin, men det ökade distansarbetet märks i statistiken. För att locka tillbaka resenärerna är det dock bättre att satsa på kvaliteten än att sänka priserna.
ÅTERHÄMTNING. Allt fler resenärer återvänder till kollektivtrafiken efter pandemin, men det ökade distansarbetet märks i statistiken. För att locka tillbaka resenärerna är det dock bättre att satsa på kvaliteten än att sänka priserna.

På andra håll i världen ser det liknande ut, vilket både Financial Times och Economist nyligen rapporterat. Det globala kollektivtrafikresandet ligger på nivåer som motsvarar 70 till 90 procent jämfört med 2019.

Men trots de relativt höga nivåerna frågar sig bedömare nu om det kollektiva resandet kommer att komma tillbaka på normalnivåer igen. Eller har pandemin permanent förändrat hur vi reser, i likhet med hur många förändrat sina hem och arbetsvanor?

Att folk fortfarande är rädda för att bli sjuka tycks i alla fall inte kunna förklara minskningen. Resandet på helger och kvällar har nämligen minskat mindre än vardagsresandet, enligt flera undersökningar. Pendlarna tar alltså fortfarande gärna pendeltåget in till city för att shoppa under helgen, men stannar oftare i hemtrakten under arbetstid. 

Det tycks alltså vara distansarbetet som sätter sina spår.

Om det beteendet blir bestående eller inte är dock för tidigt att säga. Ur ett klimatperspektiv vore det såklart positivt om folk reser mindre. 

Men risken finns att distansarbetet kommer med en baksida – att kontorsarbetare som tidigare ägt ett månadskort för kollektivtrafiken väljer att ta bilen istället för bussen när de väl måste åka in till arbetsplatsen eftersom det inte längre lönar sig att köpa månadskort. Att man ”unnar sig” en bilresa när man tycker att det sker så sällan.

Lokalpolitiker världen över gör nu vad de kan för att dessa resenärer ska hitta tillbaka till sina gamla resvanor. I New York uppmanar borgmästaren Eric Adams stadens företagsledare att ta tunnelbanan till jobbet för att föregå med gott exempel. 

I London invigde den jubilerande drottningen i veckan stadens senaste prestigeprojekt inom kollektivtrafik: Elizabeth Line – den 118 kilometer långa järnvägsförbindelse som knyter ihop förorterna och stadens fyra flygplatser i öst-västlig riktning. Projektet har kostat motsvarande 236 miljarder kronor att bygga.

Andra städer laborerar med priserna. Luxemburg blev redan 2020 först i världen med att införa helt gratis kollektivtrafik för alla. 

I Auckland har man halverat priserna i lokaltrafiken och i förra veckan beslutade tyska Bundestag att kraftigt subventionera biljettpriserna under de tre sommarmånaderna. 

För motsvarande 90 kronor per månad ska man kunna resa fritt med lokaltrafik i hela Tyskland, vilket beräknas kosta staten motsvarande 25 miljarder kronor. 

Förutom klimataspekten hänvisar politikerna till behovet av att fasa ut rysk olja och gas, och till de höga energipriserna som drabbar hushållen.

Vore det här något även för Sverige, kan man undra? 

På onsdagen beslutade regeringen att de regionala kollektivtrafikmyndigheterna får dela på 1 miljard kronor i pandemistöd under 2022, vilket skulle kunna läggas på billigare biljettpriser.

Men det vore ingen bra idé. 

Sverige är först och främst inte alls beroende av rysk energi i samma utsträckning som Tyskland. 

Det finns heller inget forskningsstöd för att biljettpriset spelar så stor roll för hur mycket man reser. Tvärtom tyder forskningen på att utbudet är vad som styr efterfrågan – hur enkelt det är att resa. 

Därför kommer det statliga stödet väl till pass för de regionala myndigheter som haft några tuffa pandemiår bakom sig, som i första hand bör investeras i att upprätthålla befintlig trafik. I andra hand bör de läggas på investeringar i framtidens trafik, i elektrifiering och digitalisering.

En miljard räcker visserligen inte så långt. Det finns gott om förespråkare för att staten helt bör subventionera kollektivtrafiken, att den ska vara gratis för alla. 

Men det finns viktiga skäl till varför det fortsatt bör kosta att resa. En avgift skapar incitament att gå eller cykla snarare än att ta bussen på kortare sträckor. Resenärer som betalar blir sannolikt både mindre benägna att sabotera och ges möjlighet att ställa krav på att det fungerar, vilket talar för högre kvalitet. 

Kollektivtrafiken slipper genom sin avgiftsmodell dessutom konkurrera om regionens medel med sjukvården. Slutligen är det tveksamt ur ett rättviseperspektiv att glesbygdsfolk utan möjlighet att åka kollektivt indirekt ska vara med och betala för storstadsbornas resande.

Kort och gott är det viktigt att värna prismekanismen.


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?