1515
Annons

USA är på väg att lämna Trumps värld

Sveriges och Finlands Nato-resa har fått en händelserik start. Turkiets blockering av anslutningsförhandlingarna har kylt ned förväntningarna på en snabb medlemsprocess.

SNART ALLIERADE. ”Sverige och Finland gör Nato starkare” sa Joe Biden under torsdagens pressträff med Sauli Niinistö och Magdalena Andersson, där han också gav sitt ”fullständiga” stöd för ländernas Nato-ansökningar.
SNART ALLIERADE. ”Sverige och Finland gör Nato starkare” sa Joe Biden under torsdagens pressträff med Sauli Niinistö och Magdalena Andersson, där han också gav sitt ”fullständiga” stöd för ländernas Nato-ansökningar.Foto:Andrew Harnik

Från Biden-administrationen råder däremot inga tveksamheter om hur man ser på de nordiska ländernas Nato-ambitioner, vilket i ärlighetens namn är det som betyder något. Under 2021 stod USA för nästan 70 procent av Natoländernas totala försvarsanslag, och har inflytande därefter.

Torsdagens trilaterala pressträff i Vita husets soliga rosenträdgård var en uppvisning i vänskaplighet, enighet och beslutsamhet, med megafonen riktad mot både Ankara och Moskva. 

Förutom att Sverige och Finland väntas kunna tillföra värde till Nato, inte minst vad gäller Arktis och försvaret av Östersjön, gjorde Joe Biden ingen hemlighet av att han ser tillökningen som en del i västs kraftmätning med Ryssland – som ett sätt att stå upp för säkerhetsordningen.

Sverige och Finland kan bara tacka och ta emot.

Mycket har uppenbart hänt i USA sedan en svensk statsminister senast var på besök i Vita huset. Då, i mars 2018, hotades Stefan Löfven med stål- och aluminiumtullar, och EU anklagades för att vara ”orättvist” mot USA. 

Tullarna blev som bekant verklighet. Och även om USA faktiskt ökade sin truppnärvaro i Europa under Donald Trumps presidentskap orsakade hans America First-retorik stor osäkerhet både inom Nato och bland andra allierade.

Trump uttalar sig fortfarande negativt om Nato. Som potentiell presidentkandidat 2024 och informell sektledare för USA:s extremhöger är hans huvudbudskap samma som tidigare: att medlemsländerna åker säkerhetssnålskjuts på USA. 

Under Ukrainakrigets inledningsskede kallade han Vladimir Putins agerande ”smart”, och har konsekvent kritiserat att USA skänker så mycket pengar till Ukraina.

Dessbättre verkar allt färre hålla med honom. Kriget har på ett dramatiskt sätt påverkat väljaropinionen i USA. Så sent som i januari såg 41 procent av amerikanerna Ryssland som en fiende till USA. I dag är den siffran 70 procent, enligt Pew Research, och skillnaderna är små mellan partierna. 

Samma partiöverskridande enighet finns i synen på att behålla soldater i Östeuropa: 77 procent är för. Även andelen som har en positiv syn på Nato har ökat till 67 procent.

Också bland Trumps partivänner märks få spår av den ryssvänlighet och isolationism som han blev ökänd för. Zelenskyj har blivit en hjälte i amerikanska högerkretsar. I kongressen har republikanerna till och med drivit på för att få till de enorma stödpaket som hittills antagits för att hjälpa Ukraina, både finansiellt och i form av vapen. 

Topprepublikanen Mitch McConnell, som ihop med kollegor besökte Kiev, Helsingfors och Stockholm i veckan, uttalade sig om att Ryssland borde stämplas som ”statssponsor av terrorism”. 

Han sa också att USA borde godkänna Sverige och Finlands Natoansökningar först av alla, med referens till ländernas militära förmågor och att de bedöms kunna betala för sig.

Den finansiella aspekten är såklart viktig. Att Tyskland och andra europeiska Natoländer har ökat försvarsanslagen gör det lättare för amerikanska politiker att engagera sig i Europa – inte minst för de republikaner som fortsatt vill stå på god fot med Trump.

Men det återstår att se hur länge USA:s europeiska intresse består. Dels är utgången i presidentvalet 2024 en helt öppen fråga. Dels är det både troligt och naturligt att Stillahavsnationen snart återgår till att fokusera på kraftmätningen med Kina. 

Biden hade ju tänkt ägna den här mandatperioden åt Kina, innan Putin förstörde planeringen. Försvarsminister Lloyd Austins uttalande i slutet av april, om att USA vill se ”Ryssland så försvagat att man inte har förmågan att göra om det man gjort i Ukraina”, talar för den utvecklingen. 

Ett försvagat Ryssland gör det lättare att lämna över försvaret av Europa till européerna.

Därför är det viktigt för länder som Sverige att vårda relationen till USA nu när amerikanerna fortfarande har Europa för ögonen. Jämfört med vår tidigare allianslöshet gör Nato-medlemskapet oss visserligen mindre beroende av USA:s välvilja. Försvarsalliansen består ju av många andra länder som är traktatbundna att försvara Sverige. 

Men Ukrainakriget och den svensk-finska Natoprocessen har med all tydlighet visat vilken viktig roll som USA spelar för Europas säkerhet.

 

Hur påverkar Nato-processen svensk inrikespolitik? Lyssna på senaste avsnittet av Di:s ledarpodd här. 


En nordisk försvarsallians för strömmingen

Ingen vandrande art har påverkat svenska matvanor mer än strömmingen, eller sillen som man säger söder om Bergkvara.

SOM FISKEN I VATTNET. Östersjön utan strömming är ett biologiskt, ekonomiskt och kulturellt haveri.
SOM FISKEN I VATTNET. Östersjön utan strömming är ett biologiskt, ekonomiskt och kulturellt haveri.Foto:Ruud, Vidar

Strömmingen går in på grundare vatten två gånger om året, på våren och hösten, som en djupandning i rikshushållet. Där emellan simmar strömmingen ut på djupt vatten och går bara upp till ytan på nätterna för att jaga. I det traditionella kustnära fisket gällde det att passa på när den var inne. En duktig strömmingsfiskare kunde dra upp en årslön på några veckor, vilket var lockande för alla som hade båt. ”Strömmingen hade kommit och alla karlarna utom Carlsson var ute på skäret”, skrev Strindberg i Hemsöborna.

Det plötsliga säsongsfisket är skälet till julbordets alla möjliga konserveringar av strömming och sill, liksom påskbordets och midsommarbordets. Svenskarna äter för säkerhets skull samma mat på alla sina stora högtider. Jesu födelse och uppståndelse och sommarens ljusaste dag firas med olika varianter av konserverad strömming.

Strömmingens säsongsvandringar är också skälet till den kanske mest egenartade och internationellt mest kända konserveringsmetoden - den norrländska surströmmingen. Den har så klart förärats en egen högtid i slutet av augusti då jäsningen av fångsten från vårfisket är klar.

Förra årets larm om surströmmingsbrist var ett nationellt trauma och orsakade rubriker till och med i Di. Bakgrunden var att näten var tomma under våren. Strömmingen gick inte till som den brukade. Även söderut rapporterade yrkesfiskare sämre fångster av strömming. I Stockholms skärgård tycks strömmingen ha försvunnit.

Går strömmingen mot samma öde som torsken - en kollaps av beståndet? 

Riktigt så illa är det inte, visade en rapport från Havs- och vattenmyndigheten som presenterades den sista mars i år. Men strömmingen mår inte bra. Den är mager och eländig och beståndet i centrala Östersjön har minskat med 80 procent sedan 1970-talet.

Kanske än mer skräckinjagande är att volymen strömmingsyngel har minskat ännu mer. En uppmärksammad serie provtrålningar vid Landsort visar att strömmingsyngel nästan helt har försvunnit till förmån för storspigg, en ful och oätlig liten fisk, som nu utgör 85 procent av forskarnas trålfångst. För 20 år sedan fick de ingen storspigg alls.

Storspiggens tillväxt oroar experterna. Den konkurrerar om samma föda som strömmingen och äter dessutom gärna strömmingens rom - samt gäddans längre in i vikarna. Om fisketrycket på strömming är hårt gynnas spiggen.

Och fisketrycket är hårt. En omdiskuterad fiskemetod är de så kallade pelagiska trålarna som går långt ute till havs och fiskar dygnet runt. Fartygen är stora och fyller sina väldiga tankar med strömming som blir fiskmjöl till laxodlingarna, främst i Norge. I takt med att bestånden längre ut i Östersjön minskar har trålarna börjat röra sig längre in, vilket stör det mer kustnära fisket som försörjer svenska hem med färsk strömming. Trålarna till havs kommer oftast från Finland, Danmark och Sverige och utmålas som symboler för ”industrifisket”.

Fisket i Östersjön regleras i huvudsak av EU. En positiv aspekt av krisen för strömmingen är att EU:s fiskepolitik har fungerat hyggligt tillfredsställande. På inrådan av vetenskapliga råd från expertorgan har kvoterna minskat med 70 procent. Men att förstå vad som rör sig i djupen och i strömmingens liv är inte lätt. Forskarna har på sistone pekat på att strömmingen precis som torsken lever på paradoxalt begränsade ytor, de rör sig utmed samma bottnar utanför samma kustområden i stora släkter under hela livet. Ett för hårt fiske på ett område kan slå ut ett helt lokalt bestånd och det ersätts inte av andra. Strömmingar är inte gränslösa internationalister. När den försvunnit från ett område är den borta och återhämtar sig inte. Det tycks vara ett skäl till att beståndet av strömming i hela Östersjön nu är så svagt att expertmyndigheterna bedömer det som hotat.

På inrådan av Havs- och vattenmyndigheten föreslog regeringen i maj att införa ett trålförbud nära kusten. Det är en bra början. Men man måste komma överens med Finland och Danmark, som har rätt att fiska på svenskt inre vatten, för att det ska ha effekt. Det är inte heller säkert att strömmingen skyddas av en fredad zon nära kusten eftersom den vintertid vill ut på 50 meters djup där språngskiktet mellan salt och sött ligger. 

Östersjön utan strömming är ett biologiskt, ekonomiskt och kulturellt haveri. Ett friskt och stort strömmingsbestånd är basen för mängder av havslevande och landlevande arter. Det är en viktig proteinkälla för människan och en omistlig del av matkulturen i alla länder runt innanhavet.

Strömmingen behöver därför en nordisk försvarsallians. Sverige, Finland och Danmark måste komma överens om ett tillfälligt stopp för trålfiske längs varandras kuster och driva drastiskt minskade EU-kvoter för hela Östersjön tills strömmingsbeståndet har stabiliserats. På sikt behövs en annan och mer lokal förvaltning som tar hänsyn till strömmingens känsla för sina hemmavatten. Man bör också prova olika typer av äganderätter till fisket, vilket varit framgångsrikt på Island och Nya Zeeland. Om yrkesfiskare kan äga rätten till fisket långt ut i havet försvinner den allmänningens tragedi som alltid inträffar när fisket är fritt.


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?