Annons

Upp till bevis för SD under ordförandeskapet

STRASBOURG. Ulf Kristersson spenderade nästan halva sitt tal här i Strasbourg på tisdagen med att prata om kriget i Ukraina och dess konsekvenser. Det råder alltså inga tveksamheter om vad som är högsta prioritet under ordförandeskapet i EU. Gott så. 

Statsministern betonade särskilt vikten av enighet, som EU:s största tillgång för att fortsatt kunna stödja Ukraina.

FÖRSTA TALET. Ulf Kristerssons tal i Europaparlamentet handlade i hög grad om Ukraina och behovet av EU-enighet. Svenska oppositionspolitiker ville dock hellre prata inrikespolitik och varnade för att SD kan sabotera ordförandeskapet. Upp till bevis för SD.
FÖRSTA TALET. Ulf Kristerssons tal i Europaparlamentet handlade i hög grad om Ukraina och behovet av EU-enighet. Svenska oppositionspolitiker ville dock hellre prata inrikespolitik och varnade för att SD kan sabotera ordförandeskapet. Upp till bevis för SD.Foto:Jean-François Badias

Hans tal möttes dock inte av några stående ovationer. Få av parlamentets 705 ledamöter hade ännu intagit sina platser i den storslagna kammaren på tisdagsmorgonen.

Att döma av den efterföljande debatten håller alla heller inte med om behovet av enighet och fokuset på Ukraina. De svenska ledamöterna från Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet valde istället att lufta en annan oro: att Sverigedemokraterna ska sabotera ordförandeskapet. 

Heléne Fritzon (S) hävdade att det i praktiken är SD som håller i taktpinnen inom regeringen och att partiet kan komma att sätta käppar i hjulet både för EU:s klimatpolitik och migrationsöverenskommelse. 

Alice Bah Kuhnke (MP) menade att Kristersson leder en högerextrem ”marionettregering”.

Så här fyra månader efter riksdagsvalet hade man kanske kunnat förvänta sig att vänsterpartierna förlikat sig med valresultatet och gått vidare. Men det verkar tyvärr inte så. Särskilt S borde veta bättre än att använda ordförandeskapet som ett medel för sitt kulturkrig, för sitt inrikespolitiska spel. 

Mot bakgrund av det allvarliga säkerhetsläget hade det varit önskvärt att anamma den typ av borgfred som präglade de tidigare svenska ordförandeskapen. Att förstärka bilden av Sverige som ett splittrat och instabilt ordförandeland gynnar ingen, med undantag möjligen för Ryssland.

Förberedelsearbetet inför ordförandeskapet har präglats just av samsyn. Den tidigare S-regeringen stod för grovjobbet, men såg till att förankra processen med oppositionen. Efter valet har den nya regeringen tagit vid. Denna kontinuitet symboliseras av att regeringen låtit den rutinerade, men starkt S-förknippade, EU-ambassadören Lars Danielsson fortsätta sitt jobb.

I sak har dock vänsterpartierna en poäng. SD har en betydligt mer negativ grundsyn när det gäller EU än vad regeringspartierna har. SD är visserligen för ett fortsatt svenskt medlemskap, men vill se ett förändrat, mindre klåfingrigt EU. 

SD har också en mer klimatskeptisk syn. En av partiets europaparlamentariker, Charlie Weimers, gjorde ingen hemlighet av dessa skillnader under sitt anförande i debatten.

Men ska man därmed anta att SD kommer att använda ordförandeskapet för att få sin vilja igenom? Kommer partiet att hålla regeringen och EU som gisslan, som vissa uttrycker det?

Det vore mycket oklokt av Jimmie Åkesson & Co, av flera skäl. Att Sverige tar över ordförandeklubban i EU:s ministerråd så här kort efter maktskiftet ställer stora krav inte bara på enskilda ministrar, som väntas leda förhandlingar mellan EU:s institutioner. Det är också ett test av den nya regeringens förmåga, inklusive dess samarbete med SD. 

Som Ulf Kristersson påpekade under Strasbourg-debatten har modellen att ta stöd av ett ytterkantsparti visserligen testats med framgång i andra nordiska länder. Men det är premiär i Sverige, så upp till bevis.

SD kommer dock inte att ha inflytande över allt som ska tas upp under ordförandeskapet. Enligt partiets företrädare rör det sig om cirka 10–20 procent av de 350 ärenden som ska avhandlas, främst sådant som är budgetpåverkande. När det gäller klimatpaketet ”Fit for 55” är de flesta rättsakter redan i mål. Det som återstår att slutförhandla är redan långt gånget, och enligt Charlie Weimers därmed ”svårt att påverka”. 

Inte heller inom migrationspolitiken framstår det som ”rationellt” för partiet att sätta käppar i hjulet, i alla fall inte på kort sikt. Då väntas EU-länderna försöka enas om nya åtgärder för att minska de ökade flöden av illegala immigranter som tar sig in i EU, vilket borde ligga i linje med SD:s politik.

I grund och botten handlar detta dock inte om sakpolitik. Det handlar om en grundläggande fråga om SD och dess framtid: Vilken typ av parti vill man vara? Som stödparti till regeringen har man sagt sig vara redo att ta ansvar för landet. Med EU-ordförandeskapet följer ett indirekt ansvar också för unionen under en extremt utmanande tid. 

Är SD vuxet nog för uppgiften? Eller vill man fortsätta att vara protestpartiet som gör livet svårt för ”etablissemanget”?

I så fall ger man kritikerna precis vad de vill ha, och Sverige ett betydligt sämre rykte i Europa.

 

Lyssna på senaste podden från Ledarredaktionen. Om ordförandeskapet och det hotade handelskriget.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera