1515
Annons

Underskatta inte risken för nya krig

LEDARE. ”Börjar man ändra gränser, så kommer blod att flyta” sade dåvarande utrikesminister Carl Bildt i en Ekots lördagsintervju från 2014. Lägg till aggressiv nationalism och en polariserande populism som exploaterar människors rädslor samt utnyttjar etniska och religiösa motsättningar. Och några auktoritära politiska ledare på det. Då får du ett inferno. En närmast perfekt storm för blodiga konflikter och krig.

STORMAKTSAMBITIONER. I flera länder i Europa sträcker despoterna på sig för att breda ut sina länder, öka sin makt och skjuta fram sin roll i världen De har rustat upp militärt och ökar konfliktretoriken. Ryssland leder vägen in en potentiellt ny krigsperiod – flera följer efter.
STORMAKTSAMBITIONER. I flera länder i Europa sträcker despoterna på sig för att breda ut sina länder, öka sin makt och skjuta fram sin roll i världen De har rustat upp militärt och ökar konfliktretoriken. Ryssland leder vägen in en potentiellt ny krigsperiod – flera följer efter.Foto:Alexei Nikolsky

Vår kontinent har en historia av att bedriva krig för att flytta gränser och flytta länder – ofta relaterat till drömmar om att uppnå en stormaktsstatus. Minnena av andra världskriget frambringade en europeisk utveckling som syftade till att minska betydelsen av gränser. Inte framgångsrikt från dag ett på 1950-talet. Det förtryckande Sovjetunionen, järnridån som klöv Europa itu, krigen på Balkan och militärdiktaturerna kring Medelhavet påminner oss om att även den andra halvan av 1900-talet var en svår tid. Men det var vetskapen om vad gränser har haft för betydelse för lidandet i Europa som gjorde att det ändock växte en idé om en gränslös kontinent.

I den andan grundades föregångarna till det europeiska unionsprojektet. Syftet var fred. Men även närmare samarbete som skulle leda till ekonomisk tillväxt, välståndsökningar och garanterade människors rättigheter i alla nationer. Framgångarna är otvetydiga. Åtminstone för de nationer som blivit medlemmar i gemenskapen.

Det gamla Europa lever kvar i flera av de länder som valde en annan väg. Nationen ska återigen bli erkänd som en stormakt och invånarna ska få upprättelse – landet ska äntligen bli stort igen. I dagens Ryssland, Turkiet och på Balkanhalvön frodas drömmar om svunna tider.

Spänningarna ökar, konflikterna tilltar och krig i Europa blir en allt mer realistisk farhåga därför att politiska ledare spär på antagonismen och vill rita om kartan. Egentligen är kriget redan här.

Ryssland har illegalt ockuperat områden i Georgien och Moldavien. I Ukraina bedriver Kreml ett mer aktivt krig som skördat cirka 13 000 människoliv och där Krimhalvön ockuperats. Turkiet har sedan 1974 ockuperat drygt en tredjedel av Cypern och har under året intensifierat sina försök att tvinga fram en tvåstatslösning för ett turkiskt Nordcypern. Vilket är en statsbildning Turkiet är ensamt om i världen att erkänna som legitim. Turkiet understödde även Azerbajdzjans krigföring mot Armenien över den omstridda enklaven Nagorno-Karabach.

På Balkan har det inte blivit lika allvarligt, men det ligger helt klart i farans riktning. Serbien erkänner inte Kosovos statsbildning och kräver att landet ska inkorporeras. I Bosnien-Hercegovina fortsätter Milorad Dodik, serbernas representant i det tre medlemmar stora presidentrådet, att förneka folkmordet i Srebrenica. Han går så långt som att hävda att den nystiftade lagen mot förintelseförnekelse i Bosnien innebär att nationen måste upplösas och att entiteten Serbiska republiken måste slutas upp i Serbien.

Retoriken känns igen från förkrigstiden på 1980-talet. 20 år har gått sedan vapnen tystnade på den krigsdrabbade halvön – väldigt få lärdomar tycks ha dragits för att undvika framtida konflikter.

Risken för eskalation annorstädes i Europa är betydande. Turkiet kränker återkommande grekiskt och cypriotiskt luft- och vattenrum. Belarus tar ständigt små steg på en stig mot att införlivas i Ryssland. Och Moskva verkar förbereda en förnyad offensiv mot Ukraina – denna gång med ambitionen att skapa Storryssland. Putin har placerat runt 80 000 reguljära soldater vid den ukrainska gränsen, förnekar att Ukraina är ett självständigt land och bedyrar att ukrainarna alltid varit ett med Ryssland.

I september är det val till parlamentet i Ryssland. Valen är allt annat än fria och Putins parti Enade Ryssland kommer att vinna valet till Statsduman, men Putin uppskattar inte att vara så skadeskjuten i opinionen som han är nu. Historiskt sett har det betytt tid för krig – det brukar öka Putins popularitet. Och när gasledningen Nord Stream 2 till Tyskland snart är färdigställd förlorar Ukraina det geopolitiska övertaget att rysk gas till Europa behöver fraktas genom Ukraina.

Kärleken till freden, och föreställningen att känslan är universell, har gjort oss blinda inför att det finns krafter som inte drar sig för att använda våld för att uppnå politiska mål. Sverige lär inte drabbas i första taget, men om Europa sätts i brand kommer vi och vårt sätt att leva påverkas.

Innehåll från VerizonAnnons

Ny studie: Strategisk osäkerhet efter pandemin

Arbetslivet blir sig antagligen aldrig mer helt likt efter pandemin. För att kunna stå stark även framöver krävs flexibla och robusta företag, enligt en färsk studie.

Ta del av hela rapporten ”Business, reimagined” här.    

Sett i backspegeln gick övergången från kontors- till hemarbete under pandemin förvånansvärt smidigt. En studie från telekomjätten Verizon visar att 70 procent av tillfrågade tjänstemän ansåg att de var mer effektiva när de arbetade hemifrån. Även en majoritet av cheferna kände sig bättre rustade att fatta snabba och strategiska beslut och införa ny teknik som en följd av nyordningen på arbetsmarknaden.

Trots att pandemisituationen för tillfället är mindre akut än tidigare, har i stället en känsla av strategisk osäkerhet börjat infinna sig. Två tredjedelar av företagsledarna, 66 procent, hävdar att pandemin har blottlagt svagheter i deras strategi, medan 60 procent säger att de har svårt att hitta ett tydligt förhållningssätt till nya marknadsmöjligheter.

– Osäkerheten är inte förvånande. De flesta företagsledare såg inte pandemin komma, vilket påverkar människors förtroende. Men svaret är inte att eliminera osäkerhet – om det ens vore möjligt. I stället måste företagsledare bygga robusta organisationer som kan anpassa sig för att hantera chocker och överraskningar, säger entreprenören, CEO:n och managementprofessorn Margaret Heffernan, i rapporten.

”Många företag är lyckligt ovetande”

Teknik är viktigt för att skapa motståndskraft i en organisation som inte bara kan ta smällar, utan som kan blomstra och komma tillbaka ännu starkare. Molnbaserade lösningar har varit avgörande för att göra det möjligt för företag att snabbt bli mer flexibla – oavsett om de vill ta tillvara en möjlighet eller möta ett hot.

Rita McGrath, professor vid Columbia Business School, menar att företagsledare måste ställa sig ett antal frågor kring hur tekniken stödjer kundupplevelsen: 

– Var förbättrar den här tekniken upplevelsen för kunderna - och var gör den inte det? Problemet är att många företag implementerar teknik via dåligt designade system, samt att även om teknik kan erbjuda effektivitet, så fokuserar företag ofta mest på kostnadsbesparingar.

Negativa upplevelser, exempelvis utdragna supportsamtal och osmidig samtalshantering, kan tära ordentligt på kundlojaliteten.

– Många företag är lyckligt ovetande om vilken frustration de orsakar sina kunder. Här tror jag att företag helt enkelt gör felbedömningar. De vet inte ens om när de har förlorat en kund, säger Rita McGrath.

Företag står inför utmaningar som innefattar nya konsumentbeteenden, kompetensbrist och förändrade förväntningar från de anställda. Därtill tillkommer ekologiska omställningar, nya politiska riktlinjer samt den ständigt ökande takten av teknisk innovation.

I stället för att sticka huvudet i sanden menar Rita McGrath att ledare måste övervinna trögheten och påskynda sina organisationers transformationstakt. På så sätt det kan de definiera framtiden istället för att vänta på att framtiden ska definiera dem.

Här kan du ladda ner hela rapporten för att läsa mer   

Vill du veta mer? Följ Verizon Business på LinkedIn och Twitter:

VBG LinkedIn

VBG Twitter 

 

Mer från Verizon

Artikeln är producerad av Brand Studio i samarbete med Verizon och ej en artikel av Dagens industri

Kriget på havsbottnen

Som ett nät av gamla och nya intressen löper de svenska sjökablarna ut från kusterna och kopplar upp alla omgivande länder på vårt el- och fibernät.

SMÄLL. Sårbarheten på sjöbottnen har fått de klassiska sjöfararnationerna - som alla är stora på sjöledningar - att fundera igenom hur infrastrukturen ute till havs ska försvaras. Det bör även Sverige göra.
SMÄLL. Sårbarheten på sjöbottnen har fått de klassiska sjöfararnationerna - som alla är stora på sjöledningar - att fundera igenom hur infrastrukturen ute till havs ska försvaras. Det bör även Sverige göra.Foto:Danska Forsvaret

Norge, Danmark, Tyskland, Polen, Litauen, Lettland, Estland, Ryssland och Finland har alla kablar från Sverige. Därtill kommer några gasledningar på västkusten.

Inget annat land har byggt så många sjöledningar i Östersjön som Sverige. Men svenskarnas roll är större än så. Telia blev först en regional och sedan successivt en global stormakt på fiberkabel. Telia Carrier byggde fiberkablar över hela världen och Stockholm blev en av internets stora noder. Nu heter bolaget Arelion, ägs av AP-fonderna och rankas som världens näst viktigaste fiberkabelbolag. 65 procent av världens internettrafik går genom Arelions kablar. Statusen ger oss billigt och bra internet.

Andra länder lägger så klart också kablar och rör, särskilt USA, ett förfarande som är noggrant reglerat i Havsrättskonventionen, globaliseringens kanske enskilt viktigaste dokument. Grundprincipen är havens frihet och alla länders rätt till sjöfart, fiske - och att bygga undervattensledningar. Reglerna är viktiga att hålla på för att undvika konflikter och har än så länge fungerat.

Inget annat land har heller så bra koll på Östersjöns botten som Sverige. Eftersom Sverige är den enda ubåtsstaten som är helt intakt med arkiv och minne (Sovjetunionen och Tyska Riket är borta) vet svenskarna var alla gamla minfält från första och andra världskriget ligger. Försvarsmakten uppskattar att 40 000 minor finns kvar. När man ska lägga sjökabel eller rör i Östersjöns riskområden ringer man därför Sverige.

Det apokalyptiska luftuppkoket efter sprängningen av Nord Stream 1 och 2 utanför Bornholm är ett tabubrott på havsbottnen och en dramatisk påminnelse om hur sårbart sjökabel- och sjörörsystemet är. Om en fiende vill försvaga oss och har bra undervattenkapacitet kan han utan att upptäckas ställa till mycket stor skada vad gäller elförsörjning och internet.

Han kan också ge sig ut på världshaven och på tusentals meters djup klippa av eller spränga sönder den väv av ledningar och kablar som ligger på Atlantens och Stilla havets botten.

Vissa kablar är viktigare än andra. Internettrafiken mellan Asien och Europa går till exempel i första hand i några få kablar från Marseille, genom Röda havet, ut i Indiska oceanen, genom Malackasundet och kopplar upp alla viktiga asiatiska ekonomier. Klipp dem och Asien laggar. Inte undra på att Toyota och Samsung letar efter alternativ som kablar i Arktis och satellitbaserat internet.

Sårbarheten på sjöbottnen har fått de klassiska sjöfararnationerna - som alla är stora på sjöledningar - att fundera igenom hur infrastrukturen ute till havs ska försvaras. I februari lanserade Frankrike ett stort program för att säkra fransk suveränitet ner till 6000 meters djup. I USA pratar man om ”seabed warfare”.

Tanken är att bygga autonoma undervattensdrönare och miniubåtar som ska patrullera ledningarna längs havsbotten, ett slags variant av sjökrigets konvojsystem. Ett antal Nato-länder hade en konferens i Rotterdam i somras på samma tema.

Sverige har alla skäl i världen att skaffa sig en liknande strategi för främst Östersjön. Dels för att vi äger flest kablar och är extremt beroende av dem, men också för att vi har en omedelbar granne som har det så kallade hybridkriget som bärande doktrin. I den mån det var Ryssland som låg bakom sprängningarna, vilket ju är troligt, visade man att kriget har flyttat ut till nya domäner och att kriget på havsbottnen nu är en realitet. I sitt tal i fredags skyllde Putin sprängningarna på USA, vilket kan leda till ryska attacker mot västallierade och försök att flytta kriget och fokus från misslyckandena i Ukraina.

Enligt tyska Der Spiegel varnade amerikansk underrättelsetjänst i somras sina tyska kolleger för att Ryssland spred rykten om att sabotage mot Nord Stream planerades från svensk hamn, vilket tolkades som att Ryssland förberedde sabotage mot rören. Det kan ha varit en av förklaringarna till att svenska marina fartyg var i området dygnen före sprängningarna, vilket DN rapporterade om i lördags.

Tyskland har precis som Sverige ubåtar i Östersjön men i övrigt är det dåligt med övervakningssystem. Vi har inget dygnet-runt-system för ytövervakning och antalet ubåtar i aktiv tjänst är få. Sverige har till skillnad från Danmark inga stora fartyg som kan ligga ute till havs länge. Även om vi vet att sabotagerisken är hög eller till och med akut kan vi inte göra så mycket.

När Sverige söker sin plats i Nato bör övervakning och skydd av Östersjön vara prioriterade frågor. Sverige har den längsta kustlinjen, flest ekonomiska intressen under vatten och är vid sidan av Ryssland och Danmark den traditionella historiska sjömakten i regionen. 

Vi ligger där vi ligger och har eget ansvar för vårt geopolitiska läge. I vattnen utanför Bornholm går en av världens mest trafikerade sjöfartsleder. Nästan all rysk handel går där. Samt den viktiga elkabeln mellan Karlshamn och Polen, internetkabeln mellan Finland och Tyskland och den nya gasledningen mellan Norge, Danmark och Polen. Om sprängladdningarna hade legat lite annorlunda hade de kunnat skada oss svårt.

Så skyddslös kan man inte vara och har aldrig kunnat vara. Flottans klassiska uppgift är att skydda handel. Den uppgiften kvarstår även när kommersen går i fiber eller koppartråd.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera