1515
Annons

Tysklands sak är också Sveriges

LEDARE. Tvisten i Europa om finansiell hjälp till drabbade länder fortskrider.

DRAGKAMP. Kommissionens återhämtningsförslag på onsdagen ligger linje i med det fransk-tyska, långt ifrån "de fyra sparsamma".
DRAGKAMP. Kommissionens återhämtningsförslag på onsdagen ligger linje i med det fransk-tyska, långt ifrån "de fyra sparsamma".Foto:Jean-Francois Badias AP Photo

Efter det fransk-tyska återhämtningsförslaget förra veckan, som slog ned i det europeiska samarbetet som en blixt från klar himmel, var det under onsdagen EU-kommissionens tur att presentera sitt återhämtningsinitiativ.

Ordföranden Ursula von der Leyen föreslår ett återhämtningsstöd på 750 miljarder euro, vid sidan av förslaget till långtidsbudget för 2021-2027 på 1,1 tusen miljarder euro. I likhet med det fransk-tyska förslaget ska 500 miljarder euro av återhämtningspengarna ges ut i form av bidrag, resterande 250 miljarder som lån.

Både kommissionens och den fransk-tyska axelns förslag skiljer sig drastiskt från helgens utspel av Sverige, Danmark, Nederländerna och Österrike. De menar att ett återhämtningsinstrument under inga omständigheter får finansieras genom gemensam skuldsättning, som är förutsättningen i både det fransk-tyska förslaget och från kommissionen. Medel ska ges ut i form av lån, inte bidrag. Samtidigt betonas att storleken på EU-budgeten ska begränsas.

I kampen mellan ”sammanhållningens vänner” och ”de fyra sparsamma”, har kommissionen föga förvånande ställt sig på de förstnämndas sida.

Att Tyskland under våren sällade sig till de Sydeuropeiska ländernas position var kanske det första bakslaget för den återhållsamma gruppen. Tysklands övergång har exempelvis fått Finland, en av de sparsammas likasinnade, att överväga frågan.

Även Wolfgang Schäuble, Tysklands tidigare finansminister och en välkänd förespråkare för en stram finansiell doktrin, menar att coronakrisen kräver bidrag. Tyskland har ett ”övergripande egenintresse att Europa återhämtar sig”. Så vad har fått tyskarna att överge sin benhårda position?

Under eurokrisen i början av 2010-talet var Tysklands mål att valutaområdet skulle överleva. I dag ser riskerna annorlunda ut. Bilindustrin, som är Tysklands viktigaste tillväxt- och jobbmotor, blöder under coronakrisen. Produktionskedjor, med flera leverantörer hemmahörande i Italien, har brutits och anställda inom industrin permitterats.

Vd:n för tyska Continental, en av världens största fordonsunderleverantörer, har frågat sig vad meningen med Europa är om vi inte ”hjälper varandra på ett rättvist sätt”. Volkswagens vd kräver större europeisk solidaritet - gemensam upplåning kan hjälpa Grekland, Italien och Spanien. Trycket på den tyska regeringen har varit hårt. Företag behöver att andra länders marknader fungerar.

Merkels omvändning, framför allt efter den illavarslande domen från författningsdomstolen i Karlsruhe, är därför ganska logisk. Den borde inte vara mycket mer avlägsen för Sverige.

Enligt kommissionen tjänar Sverige årligen 300 miljarder kronor på att ha tillgång till den inre marknaden. Som ofta framhålls är vi ett omvärldsberoende land. Av vår totala varu- och tjänsteexport 2017 stod den inre marknaden för 69 respektive 68 procent. För varu- och tjänsteimporten är siffrorna 76 respektive 79 procent.

Det finns flera områden där Sverige bör slå vakt om en återhållsam linje. Många av unionens utgifter kan med fördel bantas eller förkastas helt och hållet. Kvalificerad majoritet i skattefrågor är ett otyg som aldrig bör se dagens ljus. Här har Sverige en viktig roll att fylla.

Men när unionen befinner sig i en kris utan motstycke är det inte rätt tillfälle att kräva stramare budget och villkorade lån. Det befäster Sveriges roll i Europas periferi.

Det tål att upprepas att EU har en central roll för Sveriges ekonomiska välstånd och vår annars marginaliserade roll på den internationella arenan. Sådana fördelar har ett pris. Få av de som nu motsätter sig ekonomiska åtaganden i EU är lika högljudda om våra betalningar till FN, där vi är den sjätte största finansiella bidragsgivaren.

Sverige borde lita på Tysklands omvärdering av situationen som Europa befinner sig i. Svällande budgetar och ökade utgifter bör ifrågasättas, men det finns tillfällen när det är påkallat. Det går inte att förneka att det här är ett sådant.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

Maktskiftet 2022

Till slut gav även en förnuftig person som Magnus Hall upp.

SKIFTE. Thorbjörn Fälldin, Carl Bildt, Fredrik Reinfeldt och Ulf Kristersson har alla utmanat en socialdemokrati som har gått åt vänster.
SKIFTE. Thorbjörn Fälldin, Carl Bildt, Fredrik Reinfeldt och Ulf Kristersson har alla utmanat en socialdemokrati som har gått åt vänster.Foto:Foto: Leif R Jansson, Pontus Lundahl, Magnus Andersson

Han kom från skogsindustrin till Vattenfall och hade en klassisk basindustriell syn på energisystemet i allmänhet och på vikten av kärnkraft i synnerhet. Regeringsskiftet 2014 betvingade honom. S och Mp gjorde upp om att fler reaktorer skulle stängas och att Vattenfalls planer på ny kärnkraft skulle avbrytas. Hall protesterade försiktigt och fördömdes av det nya regeringspartiet.

Den så kallade effektskatten, en punktskatt på kärnkraft, höjdes kraftigt, delar av Vattenfalls styrelse byttes ut mot uttalade kärnkraftsmotståndare. Hall tog beslut om att stänga reaktorer. Det gjorde även kollegorna på Eon. Experter på Svenska kraftnät varnade tydligt för konsekvenserna i södra Sverige men den politiska viljan var ännu tydligare. Sådant spelar roll.

I maj 2019 gav Magnus Hall en intervju där han dömde ut kärnkraften, hyllade Greta Thunberg och lovordade vindkraft. Man skulle kunna säga att han lät som vilken tysk som helst, eller som en svensk vd i ett statligt bolag som måste hålla sig väl med regeringsmakten. Den rödgröna regeringen har haft en rak ordergivning till de förment självständiga bolagen, liksom till kultursektorn och utbildningsväsendet. Sådant spelar också roll.

Energifrågan är ett område där den politiska viljan har stor betydelse. Man kanske kan tro att regeringsmakt är en naturkraft, avgränsad från partiernas inre liv, mer rationell och i händerna på ett upplyst intresse. Det är en villfarelse. Vad partierna tycker betyder något. Att Sverige under åtta år har regerats av kärnkraftsmotståndare har betydelse för det svenska energisystemets utveckling, hur gärna de ansvariga än vill skylla på yttre omständigheter.

Ett annat område där partiernas grundläggande inställning spelar roll är den grova kriminaliteten, nu rankad som den viktigaste frågan av väljarna. Sverige har en exceptionellt hög nivå av mord på unga män. En halv miljon personer uppskattas bo i bostadsområden som präglas av frånvarande rättsstat, klanvälde och hedersförtryck.

Sambandet mellan hög invandring av dåligt utbildade personer, låg förvärvsfrekvens, en svag polismakt och låga straff för unga är övertydligt. Men det är inte där de olika varianterna av regeringspartier har sitt fokus. De som har styrt i åtta år och vill styra igen har aldrig erkänt eller insett migrationens centrala roll, de är inte särskilt intresserade av polis och skärpta straff och de säger bestämt nej till förslag som kan förknippas med SD. Istället har de hittat en egen vänstervinkel på problemet: segregation. Sverige är ett av västvärldens minst segregerade länder. Vi har breda jämlikhetsskapande institutioner som gratis utbildning, gratis sjukvård och robusta skyddsnät för alla. Man har alla chanser i Sverige. Det är till och med gratis att gå i privatskolor.

Men i statsministerns värld är det ändå detta unikt generösa svenska system som brister. Där har hon sitt fokus och sådant spelar roll för hur kommuner och myndigheter fungerar. Fyra år till med de fyra partierna till vänster innebär inget annat än att tragedin fortsätter. Skarpa förslag sätts i karantän i åratal, ansvariga ministrar skyller på andra och den svenska statsministern fortsätter att vända stenar.

Maktskiftet 1976 var framför allt ett reningsbad för svensk demokrati. Väljarna fick för första gången se ett livs levande regeringsalternativ och Socialdemokraterna tvingades till omtänkande i opposition. Omfattande socialiseringsplaner av näringslivet stoppades. Marginalskatten sänktes och villkoren för sparande blev bättre. Det betydde något att Sverige regerades av ickesocialister.

Maktskiftet 1991 innebar att porten öppnades för en lång rad reformer som i hög grad fortfarande bygger Sverige. Marknader avreglerades, löntagarfonderna avskaffades, friheten ökade, Sverige blev ett uttalat västland och EU-medlemskapet förbereddes. Det betydde något att Sverige regerades av partier som trodde och tror på marknadsekonomi och ett liberalt samhälle.

Maktskiftet 2006 bytte ut en tröttkörd socialdemokrati mot en starkt reforminriktad alliansregering. Sverige fick tydliga incitament på arbetsmarknaden, en internationellt konkurrenskraftig skattemiljö för kapital och en efterföljande våg av en ny generation av globala entreprenörer. Det betydde något att Sverige regerades av partier som trodde och tror på företag, flit och förvärvsavdrag.

Maktskifte 2022 är viktigt för att klara några akuta frågor. Om M bildar regering kommer den politiska viljan att ha fokus på rättsstaten som brottsbekämpande kraft och inte på socialstaten. Den kommer att underlätta för energiföretagen att bygga de små modulära reaktorerna, inte förhindra och försvåra. Den kommer att vilja gå med i Nato, inte släpas in. Den kommer att reformera friskolesystemet, inte bekämpa dess företag. Den kommer att värna kapitalbildningen i Sverige, inte ständigt lansera nya skatter på kapital.

Och den kommer att vara hyggligt sammanhållen. Partierna till höger vill samarbeta, har samarbetat (bland annat om den statsbudget som gäller i år) och har planer för sitt regeringssamarbete. Partierna till vänster har inget av detta, vilket har gjort de åtta senaste åren historiskt röriga och reformlösa. Det betyder något att Sverige de kommande åren kan regeras av partier som tror på rättsstaten, fria företag, ett rationellt energisystem, individers egna drivkrafter och som har en självklar säkerhetspolitisk hemvist i västvärlden.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera