Spelet som Trump har gett sig in på blir allt mer komplicerat. Ytterst handlar det om USA:s roll i världen. Som ekonomisk motor, säker hamn, försvarsmakt och beskyddare av demokratin. Den roll som cementerades efter andra världskriget och som landet fortfarande spelar med bravur. Ekonomin växer som aldrig förr, långsammare visserligen men under rekordartat många år. Det är gott om jobb, löner börjar röra sig uppåt. Silicon Valleys techbolag fortsätter att i rasande takt stöpa om och effektivisera våra livsvillkor. Till och med den förkättrade finanskapitalismen försöker skärpa sig. Företagsbjässar har lovat mindre aktieägarvärdesfixering och mer sociala hänsyn. Dollarn är stark.
Ändå är inte amerikanerna nöjda, i alla fall inte de som röstade fram Donald Trump. Andra länder har blivit för framgångsrika och nya grupper medborgare, som latinamerikaner, svarta och kvinnor, har börjat ta för mycket plats, tycker Trumpsupportrar. Det vill säga, USA är fortfarande bäst, men inte lika mycket bättre som förr. De som historiskt haft makten håller på att mista den. Till och med kineser tror att de är lika duktiga, suckar Trumps väljare. Dessutom går de inte att lita på, de kopierar och fuskar. Otack är världens lön.
Men att ändra på världens gång med hjälp av tullar och valutakrig utan att ställa till stor skada är svårt, omöjligt om man ska tro historien. Farligast är valutakrigen, eftersom valuta är lättrörligt och förknippat med det som ligger oss allra varmast om hjärtat; sparandet, pensionen, arvet och tryggheten. USA har provat förut, när problemen har tornat upp sig eller nya konkurrenter flåsat amerikanerna i nacken. Resultaten förskräcker.
Värst var det på 1930-talet. När börskraschen 1929, svår torka och depression till sist tvingade president Roosevelt att släppa dollarns koppling till guldmyntfoten blev tyskarnas stora krigsskadestånd med ens ännu större. Resten är, som man brukar säga, historia.
Nästa minnesvärda amerikanska försök att freda sig med valutavapnet var 1971. Den gången var det ekonomierna i Japan och Västtyskland som repat sig oväntat snabbt efter kriget och börjat ge USA en match, lite som Kina idag. Handelsunderskottet tyngdes dessutom av växande import av olja från Mellanöstern och budgeten av stora utgifter för Vietnamkriget, rymdprogrammet och ökad välfärd. Richard Nixon, som ville bli återvald, beslöt sig för att släppa dollarns koppling till guldet och andra reserver (valutasamarbetet Bretton Woods som man kommit överens som efter kriget), frös löner och och priser i 90 dagar och lade 10 procent tull på importvaror.
Decennierna som följde blev turbulenta. Det råkade bli krig i Israel, samtidigt som oljepriset, som var prissatt i dollar, bäddade för shahens fall i Iran, priskartell i Mellanöstern (Opec) och därmed för en lång period av stigande priser och arbetslöshet. Ytterst är de senaste decenniernas centralbankspolitik en följd av detta, en ny sorts valutareglerande via räntan, ett slags Bretton Woods 2.
Den här gången är det annorlunda. Dollarn flyter fritt och den amerikanska centralbanken är självständig. Näringslivet i världen samarbetar som aldrig förr, vilket borde minska risken för drastiska åtgärder och valutasvängningar. I takt med att oron tilltar ökar flykten till dollarn.
Kanske går Donald Trumps höga spel om tullar hem, bland USA:s väljare. Parterna backar, ekonomin tickar vidare och han blir återvald. Men detta är inte själva poängen.
Internationellt är spelet för högt. Ytterst handlar det om långsiktigt förtroende för USA:s väljare och politiska system. Vem i hela världen ska man annars lita på? Vi vet inte hur en värld ser ut där ingen litar på någon valuta eller något system alls. Tidigare kursändringar blev ödesdigra. Ingen kan räkna ut vad som kan hända den här gången. Trumps balansgång mellan populism och verklighet blir allt svårare. Inte konstigt om till och med han börjar tvivla.
