ANNONS:
Till Di.se

Torun Nilsson: Kunskap bättre än skatt för att minska klyftorna

  • VÄNSTERVIND. Eftersom vänsterledaren Jonas Sjöstedt har vind i ryggen kan statsminister Stefan Löfven tvingas vänsterut. Då kan klyftorna, i sista minuten, bli en valfråga. Foto: Erik Mårtensson

Elefanten i rummet, sa Jonas Sjöstedt om den ökade ojämlikheten i partiledardebatten häromkvällen (Di/Expressen-tv). Att vänsterledaren tycker att inkomstklyftorna i Sverige är för stora är i och för sig ingen överraskning. Det skulle han säkert ha tyckt även i början av 1970-talet, när de var som minst.

Men som Di skrev i går har Sjöstedt medvind i valet. Dessutom är det inte bara vänstern som bekymrar sig för följderna av ökande klyftor. Allt fler funderar på vad som händer med klassresorna, begåvningarna och solidariteten när en liten grupp i toppen snabbt blir allt rikare, i världen och i Sverige.

Innebär arven innerspår för de nyrikas barn? Håller de på att etablera en ny överklass som stänger ute andra? I vilken mån bidrar de till den ökade polariseringen i samhället?

Groteskast är skillnaderna i tillväxtekonomier som Kina och Indien, liksom i USA. Men även i Europa ökar de snabbt. Allt fler förespråkar ökade skatter på arv, även liberala som tidningen Economist.

För Sverige är detta ett dilemma. Här är ju skillnaderna fortfarande små samtidigt som de nya drivkrafterna gör ovanligt mycket nytta. Tidigare höga ägarskatter innebär att det finns många hål att fylla när det gäller entreprenörskap. Skatter på arv och förmögenhet kan ställa till stor skada, inte främst för de rika som kan flytta, utan för alla andra.

Samtidigt börjar klyftorna sticka i ögonen även här, eftersom allt är relativt. På grund av de var så små i utgångsläget har de ökat snabbare i Sverige än på andra håll. Krafterna bakom de ökade kapitalvinsterna – globalisering, snabb teknisk utveckling, fondsparande – har helt enkelt fått ovanligt stort genomslag i vår kapitalistsvultna, exportberoende ekonomi.

Hur denna förändring ska hanteras är en svår nöt att knäcka. Klassresorna har ju också tjänat Sverige väl. Storföretagsledare, fotbollsspelare och it-entreprenörer – var och varannan tycks vara produkter av denna.

Drivkrafter är svåra att kvantifiera. Hur mycket kan företagare tjäna på att ta risk utan att de som arbetar i företagen surnar till och tappar motivationen? Mycket handlar om känslor.

Som tur är finns andra åtgärder än skatter som kan minska skillnaderna, och svalka känslorna, innan arvsskatter behöver sättas in.

Viktigast är förstås att förklara mekanismerna bakom, särskilt för svenskar som så länge invaggats i tron att företag uppstår ur tomma intet. Att kapitalvinster ofta är av engångskaraktär och lätt kan gå upp i rök, i samband med konkurser, finansiella kriser, krig och klimatkatastrofer.

En annan gäller följderna av fondägandet, som fått ovanligt stor andel i Sverige eftersom övriga ägandet var försvagat. Med det har följt stora förtjänster för mellanhänder, eftersom fondförvaltarna själva har svårt att sköta företagen, och dessutom inte bryr sig så mycket om vad det kostar eftersom pengarna är andras, spararnas.

Direktörer, riskkapitalister och många andra har kunnat kamma hem stora kapitalvinster utan att ta särskilt mycket risk, vilket stuckit i ögonen, särskilt på anställda kunskapsarbetare som måst betala höga marginalskatter. Det läckaget går att täppa till, med ökad kunskap och medvetnare och snålare sparare.

En tredje gäller att förklara vilken roll ökad jämställdhet spelar. För en del av de ökade klyftorna beror på att fler kvinnor utbildar sig, får höga inkomster och gifter sig med dito män. De bildar så kallade ”power couples”. Strålande för jämställdheten men inte för jämlikheten.

En tråkig sidoeffekt är att de ökade kapitalvinsterna samtidigt undergräver jämställdheten, eftersom det fortfarande oftast är män som ägnar sig åt entreprenörskap. När de jobbar hårt och tjänar mycket pengar tappar ibland deras välutbildade fruar motivationen och väljer att stanna hemma med barnen. Mer pappaledighet, delat projektledarskap för familjen och möjlighet till längre arbetsliv borde vara självklarheter.

Till sist gäller det att övertyga om utbildningens betydelse. För ofta är det inte pengar som avgör, som Jonas Sjöstedt och vänstern alltid hävdar, utan kunskap och motivation. Det vet alla som gjort klassresan, liksom rika föräldrar som oroar sig för barnens festande.

Kapital är det numera gott om i världen, medan kunskap blir en allt större bristvara, fri att exploatera för alla som får en bra grundutbildning.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies