ANNONS:
Till Di.se

Tobias Wikström: Vårda marknaden för bättre integration

  • BYT FOKUS. Det är inte arbetsförmedlare och kommuntjänstemän som är bäst på att hitta jobb till nyanlända. Bilden är från en presskonferens om integration för en tid sedan med arbetsmarknadsminister Ylva Johansson och finansminister Magdalena Andersson. Foto: Thommy Tengborg

LEDARE. Hur snabbt kommer flyktinginvandrare ut på arbetsmarknaden? Svaret är att det är olika. Men inte olika lång tid beroende på konjunkturläge. Inte heller olika lång tid beroende på hur många flyktingar som har kommit samtidigt.

Den stora skillnaden finns snarare mellan olika nationaliteter. Resultaten har tagits fram av migrationsforskaren Joakim Ruist åt Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, ESO.

Flyktingar från det forna Jugoslavien, Etiopien och Eritrea har haft mycket lättare att komma in snabbt på arbetsmarknaden. Men för dem som kommer från Mellanöstern, Afghanistan och Somalia tar det längre tid.

Integrationen gick fortare på 1980-talet. Från mitten av 1990-talet fram till nu (studien sträcker sig till 2015) är integrationstakten lägre men stabil.

De här resultaten väcker en del frågor när det gäller de många som har kommit till Sverige under de senaste åren. Det kommer alltså att ta lång tid innan de kommer i arbete. Och enligt Joakim Ruist kan det offentligfinansiella nettot per flykting beräknas till minus 74.000 kronor per år för den återstående levnadstiden i Sverige. För samhället som helhet kan det dock bli ett plus, det beror på vilka dynamiska effekter som uppstår.

Nu är frågan hur integrationen kan snabbas upp. För det är takten det handlar om – de flesta flyktingnationaliteter har kommit upp i en sysselsättningsnivå på uppemot 75 procent efter 20 år. (Sysselsättningsmåttet här är att man har en årsinkomst på mer än 40 procent av medianinkomsten för män i åldern 20-50 år.) Det måste kunna gå fortare.

Regeringen sitter inte med armarna i kors. På arbetsmarknadsminister Ylva Johanssons regelbundna presskonferenser går det inte att ta miste på hennes otålighet. Men det kommer att gå trögt eftersom regeringen har prioriterat ”arrangerade jobb”, alltså arbeten som konstrueras exempelvis i en kommun och därefter subventioneras statligt. Extratjänsterna förutsätter alltså att myndigheterna uppfinner ett jobb – långt från den dynamiska arbetsmarknadens krav.

I onsdags rapporterade Di om hur de så kallade extratjänsterna har fallit ut. De ska vara i tolv månader och gäller framför allt jobb i välfärden och ideella sektorn. Bara en av tre som har en extratjänst i Gävle finns på en vanlig arbetsplats, de flesta är på arbetsmarknadskontoret. Statistiken på riksnivå säger att endast 6–8 procent av dem som har avslutat sin extratjänst har ett riktigt jobb efter 90–180 dagar.

Om integrationen ska gå fortare måste politikerna prioritera integrationsåtgärder som kräver så lite inblandning av myndigheterna som möjligt. Nystartsjobben, som infördes av alliansen och behölls av S–MP-regeringen, bygger på ett förutsebart regelverk. Både arbetsgivare och arbetssökande kan alltså avgöra om en anställning är bidragsberättigad, och beslutsgången blir kort.

Ännu viktigare är att skruva på de incitament som bygger på rut- och rotprincipen. Rut på fler områden ger fler enkla jobb. Och självklart ska det inte finnas något tak för inköp av rut-tjänster. Hela upplägget har en hög självfinansieringsgrad om det handlar om jobb som inte annars skulle ha utförts eller skulle ha utförts svart.

De ekonomiska incitamenten till integration är usla för det enskilda hushållet. Därför bör Moderaternas förslag om bidragstak införas. Det måste löna sig tydligt att gå från bidrag till arbete.

M-förslaget är säkerligen komplicerat att genomföra, men de första stegen måste tas.

Joakim Ruists rapport har ett uppmuntrande tonläge: Kostnaderna för den utdragna integrationen anser han är hanterbara och det kommer att ordna sig till slut. Det ska man ta till sig och inse att samhällsproblem ska lösas men inte överdrivas.

Det är väl känt att den svenska ekonomin är stark i grunden och att det råder högkonjunktur. Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski är därmed fel ute när han i sin senaste söndagsledare frågar sig ”om man över huvud taget får prata om att det gått väldigt bra på arbetsmarknaden de senaste åtta åren, inte minst för utrikesfödda”. Den ansvarige utgivaren på landets största morgontidning bör förstås inte säga att man inte får prata om vissa saker, han har ju en enorm plattform att göra det från.

Men det finns mer än ekonomiska skäl till att integrationen inte får misslyckas. Och en oförmåga att se utanförskapet är rimligen början på ett sådant misslyckande.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies