ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Tobias Wikström: Skattesystemet ska sporra nya Kamprad

  • GRUNDAREN. Ingvar Kamprad 1963 i sitt varuhus i Älmhult. Tio år senare flyttade han huvudkontoret till Danmark. Foto: Jan Erik Andersson

LEDARE. I Sverige har politiker från höger till vänster uttalat sig generöst om Ikeagrundaren, även ledande socialdemokrater: Inspirationskälla, fantastisk, unik, omtänksam, en envis smålänning.

Men det hade varit klädsamt om någon av de S-ministrar som visar sin beundran också hade reflekterat över den politik som en gång tvingade Ingvar Kamprad att lämna landet. Den som ville behålla kontrollen över sitt växande företag och kunna låta makten gå i arv till sina barn hade inget annat val än att emigrera.

Förmögenhetsskatt, arvsskatt och höga marginalskatter blev en brygd som effektivt motverkade entreprenörsledda företag på 1970-talet. Vänsterpolitiken tvingade företagen att hela tiden förbereda sig för det värsta.

Planerna på löntagarfonder fick H&M att göra en börsnotering i Oslo för att undkomma hotet. Tetra Paks ägare bröderna Rausing flyttade till Storbritannien. Och Ingvar Kamprad flyttade huvudkontor och sig själv utomlands och lade dessutom ägandet i stiftelser. Fredrik Lundberg flyttade till Schweiz.

Astrid Lindgrens skatteprotest – ”pomperipossa” – och gripandet av Ingmar Bergman under en teaterrepetition blev ett uppvaknande i högskattelandet Sverige. Men ingen avgörande förändring av skattepolitiken skedde. Skattereformen 1981 – ”den underbara natten” – var inte tillräcklig för att förbättra landets ställning som investeringsland. Dessutom vidtog en ny företagsfientlig politik när S återtog makten 1982.

I början av 1990-talet skedde en ny skattereform som sänkte marginaleffekterna. Men det dröjde inte många år förrän det blev nya höjningar. Särskilda specialregler fick dessutom införas för H&M-ägaren Stefan Persson för att förmögenhetsskatten annars slog så hårt mot honom.

Tjänstemännen på Skatteverket var nitiska som alltid och skruvade tillämpningen ytterligare – bästa exemplet är väl ”lex Uggla” som innebar att ägare fick betala extra förmögenhetsskatt om deras företag hade för stor kassa.

Så avskaffades arvsskatten och förmögenhetsskatten och kapitalet började så småningom återvända till Sverige. Nu kan familjeföretag gå i arv och ingen ska behöva flytta utomlands eller åstadkomma krångliga skatteupplägg för att behålla sin verksamhet. Men hur stabila är villkoren? Kan man veta att skatteläget inte försämras igen? Svaret är tyvärr nej.

Det senaste förslaget om exitskatt, som har hyllats av finansminister Magdalena Andersson, är i praktiken en arvsskatt för företagare som har barn utomlands. Hela förslaget får till effekt att företagare blir inlåsta i Sverige. När detta väl är gjort är det naturligtvis lättare att höja deras skatt.

Socialdemokraterna har sagt att de inte vill återinföra arvs- och förmögenhetsskatt. Men marginalskatten har höjts, och skillnaden har ökat mellan kapitalskattens nivå och inkomstskattens. Det drabbar företagare som omfattas av 3:12-reglerna. Och förstås också löntagare.

Det är fortfarande svårt att växa som företagare, åtminstone om man vill att anställda ska vara med och dela på risken. Regeringens lindring av reglerna för personaloptioner var alldeles otillräcklig.

Värst är kanske retoriken. Debatten om vinst i välfärden har tagit fram den sämsta sidan av socialdemokratin, och ordvalen om välfärdsföretagen spiller över på företagare generellt.

Om Sverige ska få en ny Ingvar Kamprad måste skattepolitiken ändras. Vi måste ha regler som är bättre än i andra länder, och därför måste de återkommande idéerna om höjd kapitalskatt avskrivas. Politikerna måste berätta för väljarna att vissa skatter inte går att höja eftersom de är internationellt konkurrensutsatta. Och företagarna måste få besked om i vilken riktning skattepolitiken ska gå.

Ingvar Kamprad kunde bli framgångsrik för att han tidigt förstod att den svenska skattepolitiken var riggad för att han skulle misslyckas. Därför valde han bort Sverige – han som byggde upp det svenskaste av företag.

Utanför Magdalena Anderssons tjänsterum hänger Gunnar Strängs porträtt. Han byggde upp Socialdemokraternas företagsfientliga skattepolitik på 1960- och 1970-talet. Det borde få Magdalena Andersson att rodna när hon berömmer Ingvar Kamprads gärning.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies