ANNONS:
Till Di.se
SÖNDAG 19 NOV Sveriges bästa finanssajt 2017
MENY
START DI TV BÖRS & MARKNAD

Tobias Wikström: Regeringen förolämpar Sveriges företagare

  • PAR TILL VÄNSTER. Ardalan Shekarabi, civilminister med uppgift att försvåra för privata företag i välfärden, och utredaren Ilmar Reepalu, som tillhandhåller verktyget för detta. Foto: Fredrik Sandberg

LEDARE. Den analys som entreprenören Dan Olofsson presenterade på Di Debatt i går är förödande för dem som förespråkar Ilmar Reepalus vinsttak. De allra flesta välfärdsföretag förhindras att redovisa vinst eller tvingas nöja sig med ett försumbart överskott.

Dan Olofsson har tagit hjälp av revisionsföretaget PWC för att räkna ut hur Reepaluförslaget slår mot de skol- och vårdföretag som är verksamma i Sverige. 18 procent av dessa företag måste radera ut sin vinst. 29 procent av företagen måste minska vinsten med mer än 90 procent.

Dessa drastiska siffror har sin förklaring i det vinstmått som Välfärdsutredningen valde, nämligen ett tak för rörelseresultatet i relation till det ”operativa kapitalet”. Detta mått passar dåligt för den typ av tjänsteföretag som det handlar om i välfärdssektorn. Eftersom många välfärdsföretag inte äger sina fastigheter blir det operativa kapitalet mycket litet och ibland negativt.

Det är därför vinsttaket i praktiken är ett vinststopp.

Det här väcker många frågor. Den första är förstås varför Ilmar Reepalus Välfärdsutredning valde detta mått. Var det för att hans uppdrag i realiteten var att åstadkomma just ett vinststopp? Eller var tanken att ta fram ett förslag som är så hopplöst att genomföra att det därför skulle stoppas i slutänden? Eller förstod han inte innebörden av sitt förslag?

Eller var själva poängen att förvrida debatten? Eftersom ytterst få beslutsfattare och debattörer förstår innebörden av Reepalus vinstmått är fältet öppet för att sprida missförstånd. Ardalan Shekarabi, Stefan Löfven, Jonas Sjöstedt och Ilmar Reepalu själv har gjort gällande att vinsttaket är generöst och att det är en liten del av företagen som berörs. Det som de därmed hoppas på är att det ska framstå som att ett 7-procentigt vinsttak är samma sak som 7 procents marginal.

I nästan alla andra sammanhang är det ju just rörelsemarginalen som andel av omsättningen som man tänker på i vinstsammanhang.

Regeringssidans företrädare vinner på att låta detta missförstånd fortgå. Det får motståndarna, exempelvis allianspolitikerna och Svenskt Näringsliv, att framstå som grälsjuka – ”kapitalisterna är tydligen inte nöjda med att bara få gå med 7 procent i vinst”.

Men Dan Olofssons och PWC:s studie visar att det inte är tal om några 7-procentiga marginaler, utan snarare att välfärdsbolagen inte får ha någon marginal alls. Dan Olofsson tar tre exempel. Två av dem är verkliga anonymiserade företag, en skola som omsätter 49 Mkr och en vårdcentral som omsätter 33 Mkr. Det tredje exemplet är en tänkt nystartad högstadieskola som när den är fylld har en omsättning på 14 Mkr.

Med Reepalus vinsttak måste den första skolan minska sitt resultat från 2,3 Mkr till 0,3 Mkr. Vårdcentralen måste minska resultatet från 1 Mkr till 62.000 kronor. Och den tänkta högstadieskolan kommer inte att få gå med mer än 40.000–50.000 kronor i överskott.

Med sådana vinstbegränsningar kan dessa välfärdsföretag inte ha någon utvecklingskraft.

Det finns ett tydligt tecken på att politikerna ändå inser hur drakoniskt vinsttaket är. I samband med att regeringen i september slöt en uppgörelse med Vänsterpartiet om vinsttaket enades man om ett undantag. Ideella aktörer ska inte omfattas.

Visst är det motsägelsefullt – aktörer som berömmer sig om att inte ha något vinstintresse vill ha undantag från vinsttaket. Förklaringen till att dessa ideella aktörer ville detta var att vinsttaket skulle slå hårt även mot dem. När den ideella sektorn protesterade i februari viftade Ilmar Reepalu bort kritiken och sa att dessa företag när som helst kan ta ett banklån. ”Alla kan göra det”, tillade han.

Regeringen hade kunnat dra slutsatser av att den ideella sektorn slog larm – och insett att förslaget är bristfälligt. Det går uppenbarligen inte att driva företagen vidare om man inte får göra överskott.

Men i stället gör man alltså ett undantag för ideella företag och kör vidare med ett vinsttak för vanliga företag.

Den rödgröna retoriken mot välfärdsföretag är djupt skadlig. Den misstänkliggör vinst även i andra delar av näringslivet – om vinst inte behövs i just den här sektorn, varför behövs den alls? Vinst är stöld, har Ardalan Shekarabi sagt om välfärdsföretagen. Men det han i praktiken förmedlar är att vinst över huvud taget är stöld.

För Socialdemokraterna är detta en ideologisk tillbakagång utan motstycke. Och för Sveriges entreprenörer är det en förolämpning.

Detta är en text från Dagens Industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Tyck till