ANNONS:
Till Di.se

Tobias Wikström: Nödvändigt hålla ned sjukskrivningstalen

  • SÄTT PRESS. Socialminister Annika Strandhäll gör rätt i att sätta tydliga mål gentemot Försäkringskassan. Sjukskrivningarna måste minska i ett av världens friskaste länder. Foto: TT

LEDARE. Sjukskrivningarna minskar, men måste minska ännu mer. Sjukskrivningarna är fler i Sverige än i andra länder. Det är stor skillnad mellan kvinnor och män. Och mellan olika regioner.

Men åtgärder för att vända utvecklingen är något kontroversiellt, att döma av mediebilden. I måndags rapporterade Sveriges Radio om att allt fler överklagar avslag om sjukpenning. Att det är Försäkringskassan som gör fel mot de enskilda låg som ett raster över inslaget och den efterföljande debatten med socialminister Annika Strandhäll (S).

Ofta handlar reportagen om någon som har haft en allvarlig diagnos, följt av ordvändningar i stil med ”trots läkarintyg fick han avslag”.

Det är svårt att inte beröras av de berättelser som förmedlas. Samtidigt är det regelmässigt en sak som utelämnas.

Den viktigaste komponenten i en sjukskrivningsprocess är nämligen läkarintyget. Det talas sällan om kvaliteten på dessa. Jan Lidhard, mångårig tjänsteman på Finansdepartementet, skrev i fredags på Di Debatt om just detta. Han pekade på att läkare är sårbara för påverkan från sina patienter och att innehållet i läkarintygen i en stor del av fallen ”är högst diskutabelt”. Med andra ord, att läkaren förordar sjukskrivning fast det inte är befogat eller det bästa för patienten.

Men det är lätt att tänka sig även motsatt problem, att läkarintyg är så bristfälliga att det minskar möjligheten till sjukskrivning fast det skulle vara befogat. I värsta fall har läkaren gett sken av att läkarintyget kommer att leda till sjukskrivning när utgången i själva verket är ytterst osäker.

Så vad står i läkarintyget? Finns där en grund för att konstatera 100 procents arbetsoförmåga? Det får man aldrig veta i rapporteringen. Däremot läggs stor vikt vid den ursprungliga diagnosen, som cancer eller stroke, trots att detta inte säger någonting om vilken arbetsförmåga en person har flera år efteråt.

Sjukskrivningsfrågan är för viktig för att styras av anekdotisk medierapportering. Och den är egentligen för betydelsefull för att hanteras av politiker. Men det är nödvändigt att regeringen sätter upp kvantitativa mål. Det nuvarande målet är att det så kallade sjukpenningtalet ska ned till samma nivå som 2013, nämligen nio dagar per år i snitt.

Om det hade varit en försäkring, och premierna och utbetalningarna motsvarat varandra – då hade politikerna kunnat ta ett steg tillbaka. Men nu är den i allt väsentligt en bidragsform bland andra bidrag. Därför bör regeringen tydligare stå för sitt kvantitativa mål, och våga tala om orimligheten att ett av världens rikaste och hälsosammaste länder, där medellivslängden är kraftigt stigande, har högre sjukskrivningssiffror än på 1980-talet.

Just nu diskuteras rehabiliteringskedjan, som betecknar sjukskrivningens faser. Där kan man komma till läget att man måste ta ett annat arbete än det man är sjukskriven från. Det kallas ”ett normalt förekommande arbete”, men i debatten har det kallats hittepå-arbete, bland annat av LO-TCO Rättsskydd, fackets egen juridiska byrå.

Som om det inte finns möjlighet till yrkesbyte när det är brinnande högkonjunktur. Om man har arbetsförmåga men inte kan gå tillbaka till just sitt gamla jobb så finns det givetvis andra jobb att söka.

S–MP-regeringen avskaffade den bortre tidsgränsen på 2,5 år, vilket var olyckligt eftersom denna gräns tvingade alla inblandade, den sjukskrivna, Försäkringskassan, sjukvården och arbetsgivarna att i tid göra något åt den situation som arbetsoförmågan bestod i.

I valrörelsen använde Socialdemokraterna flitigt ordet ”stupstock” – naturligtvis i samma överförda betydelse som i förhandlingssammanhang, alltså tidsgräns. Men ordet handlar bokstavligen om ett offentligt skam- och spöstraff och också om en konstruktion för avrättning. Politiker som använder sådana ord om ett av de känsligaste politikområdena tar på sig ett stort ansvar.

Nyligen gjorde allianspartierna och Sverigedemokraterna ett tillkännagivande i riksdagen om att en bortre tidsgräns skulle återinföras. Annika Strandhäll kallade detta ”absurt”.

Men tidsgränsen innebar inte att någon lämnades vind för våg. Man flyttades över till Arbetsförmedlingen, och om det inte lyckades kunde man komma tillbaka till sjukförsäkringen. Och den som hade varaktig arbetsoförmåga kunde då liksom nu få sjukersättning (förtidspension).

Det som är absurt är att någon ska gå i sjukskrivning år efter år utan att få hjälp att komma tillbaka i jobb.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies