ANNONS:
Till Di.se

Tobias Wikström: Myten om mitten

  • AVLÖVAD POLITIK. En blocköverskridande regering kan inte vara förstahandsalternativet. De politiska skillnaderna är alldeles för stora. Foto: Erik Simander/TT

LEDARE. Inga officiella samtal om regeringsmakten har ännu ägt rum. Stefan Löfvens fördröjda avgång har hittills stoppat den avgående talmannen från att inleda sonderingar. Ingen statsministerkandidat har ännu prövats mot årets valresultat.

Ändå tycks andra- och tredjehandsalternativen dominera i debatten. Kanske vore det bäst om Annie Lööf blev statsminister? Kanske borde Stefan Löfven trots allt acceptera att ingå i en regering där något annat parti har statsministerposten? Och så vidare.

Men den politiskt mest naturliga lösningen, en alliansregering, döms gärna ut. Det sker ofta med invändningen att man inte kan räkna med att Sverigedemokraterna inte fäller den. Detta bygger på antagandet att Sverigedemokraterna kommer att rösta nej till en regering som inte förhandlar med dem. Att tro att Sverigedemokraterna skulle ändra sig på denna punkt anses naivt.

Däremot anses det inte naivt att tro att Stefan Löfven eller Annie Lööf skulle ändra sig på en rad punkter när det gäller regeringsbildningen. Det är tydligen bara Sverigedemokraterna vi ska lita på.

Om Sverigedemokraterna vill släppa fram en alliansregering vet vi inte förrän talmannen har försökt. Och om Sverigedemokraterna vill fälla en budget genom att rösta på en S-budget i höst vet vi inte heller.

Om det sistnämnda sker kan en alliansregering givetvis sitta kvar på motsvarande sätt som Löfvenregeringen kunde styra sitt första år på en alliansbudget. I längden kommer Sverigedemokraterna rimligen inte att ställa sig på Socialdemokraternas sida. Beträffande det löpande regeringsarbetet med andra slags propositioner kan alliansregeringen välja riksdagsspåret, alltså använda hoppande majoriteter efter samtal med alla partier.

Att förvänta sig att ett eller flera borgerliga partier redan nu borde sträva efter en mittenregering är märkligt. Inte bara för att alliansspåret inte ännu är kört i botten. Utan framför allt för att drömmen om en mittenregering innehåller avgörande politiska svårigheter.

Många gånger har det påpekats att Centerpartiet står längre till höger än Moderaterna. Men detta tycks plötsligt inte spela någon roll när en mittenregering diskuteras.

I själva verket finns få beröringspunkter att tala om i den ekonomiska politiken mellan C och S, och även Liberalerna står långt från S. Vems arbetsmarknadspolitik ska bedrivas av mittenregeringen? Vems skattepolitik?

Tyvärr är det inte ovanligt med beskrivningen att företagen vill ha breda överenskommelser i den ekonomiska politiken. Tanken bakom denna ståndpunkt är att man vill veta vilka spelregler som gäller. Men det kan inte vara viktigare att politiken är stabil än att den är bra.

Ta till exempel skattepolitiken, där det ofta hävdas att det behövs en bred uppgörelse. Men hur skulle den se ut – ska borgerliga partier få igenom slopad värnskatt mot att Socialdemokraterna får igenom höjda kapitalskatter?

Om skattebesluten hade varit blocköverskridande hade vi inte haft jobbskatteavdrag i dag. Knappast heller rutavdrag.

Skattereformen i början av 1990-talet drevs fram av att partier på bägge sidor av blockgränsen hade krisinsikt – det dåvarande skattesystemet hade skenat i väg till alldeles för höga nivåer. I dag finns inte den förutsättningen på samma sätt och Socialdemokraterna vill höja skatterna. Här finns inget för allianspartier att kompromissa med.

Behovet av genomgripande samhällsreformer är inte lika skriande som för 30 år sedan. Men efter två visionsfattiga mandatperioder är det angeläget med en regering som kan utgöra en reformmotor. Det är givetvis nödvändigt att blanda in även oppositionspartier i arbetet, men det är i regeringskansliet som kraften att driva fram reformer finns.

Därför behövs en regering som vill åstadkomma något. Visionerna måste börja i Rosenbad – därefter måste de prövas i den parlamentariska verkligheten, ungefär som Löfvenregeringen har gjort med en del uppgörelser över blockgränsen. Men det behövs mer av visioner och de ska inte kompromissas bort innan man ens har försökt göra politik av dem.

Därför är en regering som är oense om grundläggande frågor inte ett förstahandsalternativ.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies