1515

Tobias Wikström: Mitten är till höger

LEDARE. På fredagen rapporterade Di om motsättningar inom Liberalernas riksdagsgrupp. Det handlar om det vägval partiet står inför i regeringsbildningen.

MITTÅT? Det är många som talar om en koalition C–L–S, men det är svårt att se hur ”mittenpartierna” ska komma överens med S.
MITTÅT? Det är många som talar om en koalition C–L–S, men det är svårt att se hur ”mittenpartierna” ska komma överens med S.Foto:Stina Stjernkvist/TT

Partiledaren Jan Björklund har sagt att alliansen inte kan ta makten utan en uppgörelse med S. Han har också lagt till att det krävs garantier för att alliansen kan få igenom sin budget.

Även om Jan Björklund inte har sagt att Liberalerna (och Centerpartiet) ensamma ska samarbeta med Socialdemokraterna, är det inte konstigt att man ser detta i förlängningen av hans resonemang. S har uteslutit ett samarbete med en alliansregering och anser dessutom att det största partiet i en koalition ska ha statsministerposten. Det bör innebära att idén om att hela alliansen ska ha ett fast budgetsamarbete med S inte kommer att fungera. Därmed återstår antingen medverkan i en S-ledd regering eller att släppa fram en M-ledd regering där Liberalerna inte ingår.

För allianskollegan Annie Lööf är läget tydligare efter att hon i tisdags ”råkade” säga att hennes andrahandslösning efter en alliansregering (med stöd av S) är ”en samlingsregering”.

Annie Lööfs andrahandsalternativ är Stefan Löfvens förstahandsalternativ. Det är inte svårt att se att detta är ett sätt för Stefan Löfven att behålla makten och dessutom att en gång för alla splittra alliansen.

Men det finns ytterligare saker att säga om detta alternativ. Det bygger på tanken att L och C är mittenpartier. Det finns historiska argument för det. Både L och C har på olika sätt samarbetat med S. Folkpartiets föregångare var med i rösträttsrörelsen tillsammans med S. Bondeförbundet samarbetade med S i en koalition på 1930-talet.

Centerpartiet utgjorde Socialdemokraternas budgetunderlag under en tid på 1990-talet och Folkpartiet var med och förhandlade över blockgränsen 1994 och 2002 (men det slutade med S-regeringar bägge gångerna).

Är det då så konstigt om krafter inom L och C i dag blickar över blockgränsen för att bilda ett regeringssamarbete som ett andrahandsalternativ, eller till och med som ett förstahandsalternativ?

Men mitten har förflyttats i svensk politik. Till höger. Det beror dels på att både L och C i en del ekonomiska frågor har mer långtgående ståndpunkter än Moderaterna, som när det gäller sänkt marginalskatt och uppluckrad arbetsrätt. Men det beror också på Socialdemokraternas otvetydiga vänstersväng för sju år sedan då Mona Sahlin lämnade över till Håkan Juholt.

Även andra saker har hänt de senaste decennierna, politiskt och ekonomiskt. I torsdagens DN skrev Olle Wästberg, statssekreterare på finansdepartementet under den borgerliga regeringen 1991–1994. Hans syfte tycks vara att förklara att det inte är orimligt att S skulle stödja en alliansregering, och därmed ge argument för regeringssonderaren Ulf Kristerssons huvudlinje.

Det som Olle Wästberg bygger sin artikel på framstår som irrelevant eller i varje fall inaktuellt. Han beskriver ingående det politiska skeendet i samband med den djupa ekonomiska krisen 1992.

Han beskrev hur Folkpartiet hotade hoppa av om den inte tog hjälp av S. Det ledde fram till ett omfattande nedskärningspaket som genomfördes med S.

Men likheter med dagens läge saknas. Till att börja med befann sig Sverige i en akut ekonomisk kris. Så är inte läget nu (även om Olle Wästberg utan att precisera sig förutspår ”en ny djup finanskris” – och alltså inte bara en lågkonjunktur). Dessutom saknades de flesta av de skyddsmekanismer som nu finns i den svenska finanspolitiska processen. Statsskulden skenade då, nu är den rekordlåg. Riksbanken var inte självständig då som den är nu, och förde dessutom en helt annan penningpolitik än vad som nu är aktuellt.

Även politikerna har förändrats. Då leddes S av Ingvar Carlsson, som hade drivit igenom marknadsreformer i slutet av 1980-talet. Dagens S-ledning har intagit en rad vänsterståndpunkter, även på områden där de inte blivit tvingade dit av Vänsterpartiet.

Det finns inga lärdomar från 1992 års krissamtal som kan tillämpas på dagens situation. Den gången handlade det inte om regeringssamarbete eller om att hjälpa någon annan att regera. Det som är saken nu är vilken sorts regering som kan släppas fram av riksdagen och som kan få stöd för sin politik. Det handlar i stor utsträckning om budgeten. I budgeten ryms nästan all ekonomisk politik, exempelvis skatter.

I betydande delar av ekonomisk politik står L och C långt ifrån S. Hittills har varken ”mittenpartierna” eller S sagt något om på vilket sätt de skulle kunna mötas i ekonomiska frågor. Det kan bero på att denna konstellation ännu inte är ett officiellt regeringsalternativ.

Men det kan också bero på att de inte har något gemensamt.


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?