ANNONS:
Till Di.se

Tobias Wikström: Lööf-linjen utsiktslös men nödvändigt steg

  • PRESSKONFERENS. Alliansledarna bjöd in Stefan Löfven till samtal om hur en alliansregering ska kunna samarbeta med Socialdemokraterna. De visste på förhand att inbjudan skulle mötas med ett nej. Ändå var det ett nödvändigt steg. Foto: Henrik Montgomery/TT

De fyra alliansledarna höll presskonferens i riksdagen på onsdagsförmiddagen och Stefan Löfven höll presskonferens lite senare på Rosenbad. Valet av dessa platser var ingen tillfällighet. Alliansen begärde respekt för valresultatet i riksdagen, Stefan Löfven ville markera att det är han som fortfarande är statsminister.

Det var givet redan från början att alliansens ”inbjudan” till Stefan Löfven skulle besvaras med ett nej. Löfven står fast vid sin ”glöm det-doktrin”, att det största partiet inte kan vara stödparti åt någon annans regering.

Alliansledarna var tvungna att ta detta steg. Alla fyra har i olika grad sagt nej till att regeringsförhandla med Sverigedemokraterna. Särskilt Annie Lööf och Jan Björklund har inskärpt sin ståndpunkt under dagarna efter valet. Att offra allianstanken i detta skede är uteslutet.

För att ståndpunkterna ska bli tydliga för väljarna krävs att man manifesterar sin första handlingslinje exempelvis på en presskonferens. Detsamma gäller för Stefan Löfvens svar. Medborgarna måste kunna se vilka kombinationer som inte fungerar för att en framtida regering ska framstå som legitim. Även utsiktslösa alternativ måste därför köras i botten.

Stefan Löfven vill vinna tid genom att hänvisa till att valet inte är färdigräknat. Men han anser att den ena möjliga maktkonstellationen inte ensidigt kan bestämma vilka som ska ingå i den motsatta konstellationen. Med andra ord ska Vänsterpartiet räknas med.

Stefan Löfven uppehöll sig en hel del vid det faktum att alliansens fyra partier tillsammans är mindre än S+MP+V. Med den logiken bör han naturligtvis släppa fram alliansen om den blir större i den slutliga rösträkningen.

Men alla inblandade vet ju hur förutsättningarna ser ut i riksdagen. Det spelar ingen avgörande roll var de sista mandaten till sist hamnar. Det finns en högermajoritet i ekonomiska frågor. Den samlade vänstersidan har gått tillbaka sedan förra valet.

Stefan Löfven utnyttjar till fullo den potential som finns att splittra alliansen. Vapnet heter SD. På gårdagens presskonferens hänvisade han till upprörande formuleringar från personer i SD-toppen den senaste veckan. Och på inga villkor får man låta ett sådant parti utgöra ett regeringsunderlag, ansåg han.

Sannolikt kommer tiden framöver att präglas av olika utnötningsstrategier. Stefan Löfven kommer att SD-stressa alliansen. Annie Lööf kommer att plågas av att den linje som hon föredrar, samarbete mellan hela alliansen och S, inte kommer att bli verklighet. Sverigedemokraterna kommer att höja tonläget, men samtidigt känna pressen från sina sympatisörer att inte i längden försvåra för Ulf Kristersson att bli statsminister.

En alliansregering borde kunna bli handlingskraftig. Förutsättningen är att den släpps fram av Sverigedemokraterna. Och att SD inte fäller alliansregeringens budget.

Det borde inte vara några problem, det borde inte behövas några förhandlingar. Partiernas respektive ståndpunkter är välkända. Och i de flesta ekonomiska frågor – det är ju det en budget handlar om – råder samstämmighet mellan SD och alliansen.

På grund av de låsta positionerna kommer en alliansregering säkert att dröja. De andra alternativen måste prövas först för att lösningen ska bli legitim.

Om L och C ställer sig vid sidan om krävs ändå ett stort ansvarstagande från deras sida, att de stöder budgeten från en M–KD-regering. Det kan vara svårt att motivera ett sådant vägval gentemot de egna sympatisörerna – att bli rena stödpartier. Därmed blir en sådan regering sårbar.

En blocköverskridande regering som leds av S skulle bli parlamentariskt stabil, eftersom de partier som står utanför finns både till höger och till vänster och därför inte borde kunna enas om motförslag. Men regeringen kommer inte att bli handlingskraftig eftersom de partier som ingår, exempelvis S och C, inte kommer att kunna enas i viktiga politiska frågor.

Tre scenarier alltså: En handlingskraftig regering, en sårbar regering och en parlamentariskt stabil regering.

Det bästa för Sverige är om det första alternativet, en ren alliansregering, kan bli verklighet. Sverige behöver en regering som kan driva igenom reformer.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies