ANNONS:
Till Di.se
MÅNDAG 23 APR Sveriges bästa finanssajt 2017
MENY
START DI TV BÖRS BEVAKNINGAR
ANNONS

Tobias Wikström: Kvittot på ett samgående helt utan logik

LEDARE. Den 1 april nästa år är det tio år sedan näringsminister Maud Olofsson (C) presenterade ett samgående mellan svenska Posten och Post Danmark. Det har varit ett decennium av besvär. Och i går fredag kom prislappen: 2,2 miljarder kronor i nya pengar till bolaget

Den nuvarande näringsministern Mikael Damberg (S) har skött förhandlingarna skickligt, och Sverige behöver bara betala 400 miljoner kronor, trots att svenska staten äger 60 procent.

Under alliansregeringens första mandatperiod var ansvaret för statliga bolag delat på två. Mats Odell (KD), på Finansdepartementet, fick ta hand om bolagen på säljlistan. Maud Olofsson på Näringsdepartementet tog de andra.

Redan den 30 mars 2008 presenterade Mats Odell den framgångsrika försäljningen av Vin & Sprit till Pernod Ricard för 55 miljarder kronor.

Bara två dagar senare höll Maud Olofsson presskonferens om postfusionen. Ingen bemödade sig dock om att förklara vilken logik som fanns, annat än att storlek är bra när marknaden omstruktureras. På Näringsdepartementet borde man kanske ha funderat över hur det blir när stater ska samarbeta om ägande på en konkurrensutsatt marknad. 2008 var ju året (förvisso inte det enda) då SAS-krisen rasade och 2009 fick staten gå in med nya pengar.

Med tanke på att Vattenfall och Nuonaffären var Maud Olofssons ansvarsområde, liksom Saabgarantin på 2,2 miljarder kronor som staten kanske aldrig får åter, är det lätt att konstatera att de framgångsrika affärerna skedde på andra departement. Bland annat på Socialdepartementet, som leddes av Göran Hägglund (KD) som sålde apotek för 5,9 miljarder kronor och ökade tillgängligheten på medicin.

Även privata förvärv går fel. Det vet Percy Barnevik som lät ABB köpa asbesttyngda Combustion Engineering. Det vet Stora Ensos Claes Dahlbäck som köpte Consolidated Papers som senare såldes med 23 miljarder kronor i förlust.

Men transparensen är större i statlig sektor. Därför visste svenskarna att flera tusen danska postanställda hade ”särskilda villkor”, vilket innebär att det kostar tre årslöner utan arbetsplikt att säga upp dem, något som anses som ett avgörande problem i danska postkrisen. (Så mycket för den mildare danska arbetsrätten, ”flexicurity”, som Maud Olofsson älskade att hylla.)

Det är förskräckligt att titta tillbaka på klippen från tiden för fusionen. Exempelvis när Postens dåvarande ordförande Marianne Nivert berättade om bakgrunden till fusionen: ”Vi pratade (med Post Danmark) om att ge ut ett gemensamt frimärke med anledning av scoutrörelsens 100 år. Skulle vi inte kunna göra något annat, kastade jag ur mig och föreslog en fusion.”

Så lättsinnigt får affärer inte göras.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.