Budgetens stora problem är dock något annat än valfläsket. Det råder en total brist på åtgärder som kan möta framtidens problem, antingen det gäller utanförskapet på arbetsmarknaden eller bostadsbristen.
De som vill uppmärksamma långsiktiga utmaningar i ekonomin brukar tala om behovet av strukturreformer. Det är ett begrepp som saknar exakt definition – men när Magdalena Andersson kallade budgetens åtgärder just strukturreformer, då har hon kidnappat ordet.
Både under onsdagsmorgonens presskonferens och den påföljande riksdagsdebatten talade finansministern om strukturreformer på ett sätt hon inte gjort förut. När en journalist frågade vilka av hennes ”strukturreformer” som verkligen ändrar ekonomins funktionssätt svarade Magdalena Andersson: utbildningssatsningarna samt den nya avdragsrätten för fackavgifter. Det är en märklig etikettering.
I måndags gick Di igenom de strukturreformer som har genomförts de senaste 25 åren. Det har varit en stor skattereform, EU-medlemskapet, avregleringar, nytt pensionssystem, finanspolitiskt ramverk, industriavtalet, jobbskatteavdraget och ytterligare några stora beslut.
Dessa avgörande politiska förändringar skedde under majoritetsregeringar eller minoritetsregeringar, under akut kris eller lugna omständigheter. Men gemensamt var att de svarade mot stora behov och de genomfördes av målmedvetna politiker.
Sedan 2010, då regeringen Reinfeldt förlorade sin majoritet, har inga strukturreformer värda namnet ägt rum.
Men även nu finns stora behov. Den stora mängd asylsökande som kom 2015 är på väg ut på arbetsmarknaden. Alltför många har bristfälliga språkkunskaper, samtidigt som Arbetsförmedlingens etableringsuppdrag (där hälften endast har nio års grundskola eller mindre) inte fungerar. Enligt Arbetsförmedlingen har två tredjedelar varken utbildning eller arbete nio månader efter att de två etableringsåren avslutats. Regeringen erkänner detta och nämner i budgeten att det ska införas en närvaroplikt för den som ingår i etableringsuppdraget, något som närmast får beskrivas som ett grundläggande krav och inte något som i sig kan väntas förbättra själva insatsen eller utfallet.
Det kräver nya sorters arbeten med lägre krav på produktivitet. Hur det ska gå till kan diskuteras, om det ska ske via arbetsmarknadens parter eller genom kraftigt utvidgade rut- och rotavdrag. Men något måste göras, och detta bortser regeringen från i budgeten.
Om inte detta kan lösas hamnar Sverige i ett allvarligt läge där utanförskapet kan ta sig uttryck i kraftigt ökad otrygghet och kriminalitet. Kanske inte i år eller under valåret, men på sikt.
Bostadsmarknaden har också ett skriande behov av reformer. Det handlar om det eftersatta bostadsbyggandet i allmänhet och i synnerhet om bristen på billiga bostäder som människor med låga inkomster kan efterfråga. Det handlar också om den usla rörligheten på bostadsmarknaden, en konsekvens av hyresregleringen och den höga flyttskatten för ägda bostäder. Och den generösa avdragsrätten för räntor.
Med tanke på dessa problem är det halsbrytande att kalla regeringens högst normala satsningar på utbildningsplatser för strukturreformer.
Ett av de diagram som Magdalena Andersson visade gällde den framtida demografin, att den andel av Sveriges invånare som inte är i arbetsför ålder kommer att öka kraftigt fram till 2025. Detta är en utveckling som det har talats mycket om, och därför är det värt att notera att regeringen inte heller här föreslår några förändringar. Den särskilda löneskatt på pensionärers arbetsinkomster som regeringen införde för några år sedan går i motsatt riktning.
Regeringen har inte bara presenterat en valbudget med tillfälliga stimulanser. Flera av åtgärderna ökar utgiftstrycket strukturellt. Dessutom höjer regeringen utgiftstaket kraftigt för de kommande åren.
Magdalena Andersson återkom gång på gång till att hon tog över en ekonomi med underskott och vände den till överskott. Det är ett uttryck för den politiska retorikens olidliga lätthet. Det är borgerliga regeringars fel och socialdemokratiska regeringars förtjänst att Sveriges ekonomi går dåligt respektive bra.
För i Magdalena Anderssons retorik finns inga konjunkturer, bara den egna politiken.
