ANNONS:
Till Di.se

Tobias Wikström: Hur blev Andersson en vänsterpopulist?

  • FEL TONART. Magdalena Andersson skulle kunna vara en utmärkt pedagog och lära svenska folket mer om ekonomi. Men det är viktigare för henne att göra gällande att företagare och höginkomsttagare betalar för lite i skatt. Foto: Janerik Henriksson

LEDARE. Erfaren, kompetent, skolad. De orden använde Di på ledarplats om Magdalena Andersson, dagen efter att hon för sex år sedan hade utsetts till Socialdemokraternas finansministerkandidat. Hon efterträdde en lättviktig ekonomisk-politisk talesperson som försökte hålla ställningarna under Håkan Juholts tid som S-ledare.

I Magdalena Andersson hade partiet återigen fått en meriterad ekonom som ekonomisk-politisk talesperson. Det ingav trygghet.

Men Magdalena Andersson har visat att ekonomisk skolning inte är en garant för att undgå populism. Så snart hon växlar om från ekonomrollen till politikerrollen är hennes retorik skoningslös och hon är beredd att bortse både från ekonomisk vetenskap och rimligt sunt förnuft.

Det är illavarslande, inte minst för att Magdalena Andersson ofta omtalas som kronprinsessa till partiledarposten och allt oftare lyfts fram i allmänpolitiska sammanhang, som när hon utsågs att hålla partiets tal i Almedalen i fjol.

När Magdalena Andersson växlar om till politikerrollen tycks självkontrollen försvinna. Hon väljer en svartvit retorik, exempelvis när det gäller skatter.

I samband med den så kallade exitskatten talade hon om ”näringslivet” och satte förslaget i samband med ”paradisläckan”. Exitskatten behövdes alltså för att stoppa sådana saker som avslöjades i de läckta dokumenten. Hon resonerade som om näringslivet är enhetlig grupp, och som om alla Sveriges företag ska behöva ta ansvar för ett uttalande från Leif Östling.

När Magdalena Andersson väljer den här tonarten inser hon rimligen att det är ett angrepp på hela företagar-Sverige. Men när det är dags för valrörelse behövs tydliga svartmålningar.

När det gäller marginalskatten talar hon gärna om att de som tjänar mest också kan betala mer. Att i stort sett alla ekonomer anser motsatsen bryr hon sig inte om i detta läge. Att höjda marginalskatter på arbete har en obeveklig påverkan på arbetsutbudet är okontroversiell kunskap, men den ska tydligen undanhållas väljarna.

I sin skatteretorik är det uppenbart att Magdalena Andersson betraktar företagare som motståndare, att hon för en skattekamp mot företagarkollektivet. Hon valde att skrota förslaget om höjd 3:12-skatt för företagare efter att alliansen hotat med misstroendeförklaring.

Men hon ville uppenbarligen ha revansch, och drev i stället igenom en höjning av skatten på investeringssparkonton. ”Det är klart, hade de borgerliga partierna inte stoppat 3:12-reglerna hade vi haft en annan finansiering av de skattesänkningar som vi föreslår”, var hennes kommentar.

Hon låtsas som om skatter enbart är en finansiering, trots att det är självklart att olika slags skatter påverkar ekonomin på olika sätt. Det är en farlig inställning som Magdalena Andersson har att om en skattehöjning stoppas så tar man helt enkelt en annan skattehöjning.

Finansminister Magdalena Anderssons akademiska utbildning kompenserar inte för de politiska prioriteringar hon har gjort. Det handlar inte bara om att hon är lika bra som vänsterpartister på att tala negativt om företagare, utan också om att hon har visat bristande intresse för Sveriges avgörande konkurrenskraftsfrågor.

Tydligast har det gällt hotet om en ny bankskatt. Det första förslaget om bankskatt fick skrotas och att det till slut blev en höjning av den så kallade resolutionsavgiften, men hotet om en specifik bankskatt är inte undanröjt.

Resultatet är att Nordea har beslutat att flytta huvudkontoret, och Sveriges avoga inställning till EU:s bankunion har bidragit till att Sverige har hamnat i periferin i det europeiska samarbetet. Tydligast har det visat sig att Sverige vid två tillfällen inte har fått vara med om informella EU-överläggningar om finansiella frågor.

Skatter ska inte vara föremål för en kraftmätning med företagarna. Skatter ska tas ut på ett sätt som skadar ekonomins funktionssätt så lite som möjligt.

Att ge uttryck för att företagare och höginkomsttagare inte betalar tillräckligt mycket i skatt är olyckligt och vilseledande. Det är företagarna som lyfter Sveriges tillväxt och möjliggör en stark välfärdsstat. Det borde vara en plikt för en finansminister att berätta detta för väljarna.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies