ANNONS:
Till Di.se
LÖRDAG 18 NOV Sveriges bästa finanssajt 2017
MENY
START DI TV BÖRS & MARKNAD

Tobias Wikström: Höjd sparskatt mer skadlig än det ser ut

  • VÄNSTERRETORIK. Det var Ulla Andersson (V) som presenterade den skärpta sparskatten. Hon talar om att höjningen slår mot de rikaste. Men den slår lika mycket mot väljare i största allmänhet, det finns två miljoner svenskar som har investeringssparkonto. Foto: Janerik Henriksson

LEDARE. Regeringen lät Vänsterpartiet presentera den höjda skatten på sparande under helgen. Det är ett förslag som får större konsekvenser än den höjning på 0,25 procentenheter som det ser ut som på papperet. Signalen sänds ut att det inte längre ska vara förmånligt att spara.

Investeringssparkontot innebär att tillgångar som finns där beskattas löpande med en låg schablonskatt i stället för att vinsten beskattas (eller förlusten dras av) vid försäljning. Byte av fonder och aktier medför inte någon beskattning.

Skatten på kontot beräknas på ett underlag som är något svåröverskådligt eftersom både insättningar och behållning ska tas med. Men det är institutet som tillhandahåller kontot som räknar ut allt, och den som äger tillgångarna får en kontrolluppgift som gör att deklarationen inte blir någon utmaning.

Att skatten är låg motiveras förstås med att det inte spelar någon roll om innehaven går med plus eller minus. Det är alltså inte säkert att det i varje läge är förmånligt att ha sina fonder eller aktier på just ett investeringssparkonto.

Men det fanns fler saker i bakgrunden till investeringssparkontot. Det infördes under alliansregeringens andra mandatperiod, några år efter att förmögenhetsskatten avskaffades. Kapital kunde väntas återvända tillbaka till Sverige och då var det av värde att denna sparform fanns tillgänglig. Särskilt som det tycktes politiskt svårt att sänka själva kapitalskattesatsen på 30 procent.

Den ansvariga ministern Peter Norman (M) framhöll särkilt värdet av att skatten på investeringssparkontot skulle vara förutsägbar. Men den rödgröna regeringen höjer nu för andra gången skatten. Den här gången till 1,0 procent plus statslåneräntan. Dessutom har denna regering tidigare under mandatprioden infört ett golv på skatten på 1,25 procent.

Den långsiktiga skada som regeringen och Vänsterpartiet åstadkommer med sina ändringar är att denna sparform inte längre är förutsägbar. När som helst kan regeringen gå in och ändra skattenivån.

Höjningen är inte dramatisk i kronor och ören men skadar förtroendet för långsiktiga kapitalplaceringar i Sverige. För allmänheten är signalen tydlig: Det ska bli dyrare att spara samtidigt som det är lika rekordbilligt att låna som tidigare.

Sett i relation till de tre skatteskärpningar som alliansen protesterade mot i somras är denna skattehöjning minst lika problematisk. Oppositionen hotade med misstroendevotum och nådde framgång – två av tre skatter stoppades av regeringen.

Den här gången blir det besvärligare. Budgeten kommer om åtta dagar och alliansen kan knappast göra om samma trick. I riksdagen går det inte att stoppa förslaget. Faktum är att det är ännu svårare att stoppa skatteförslag i budgeten än det är att göra förändringar på utgiftssidan. När det gäller utgifter kan de stoppas i de olika fackutskotten. Antingen genom att de stryks eller – om det gäller ökade utgifter – kompenseras inom samma utgiftsområde.

Skattefrågorna går inte till något fackutskott utan hanteras av Finansutskottet. Och eftersom skatter behandlas som en finansiering för hela budgeten måste en tillfällig majoritet (alliansen+SD) gå ihop om en helt gemensam budget för att kunna trolla bort en sådan här skattehöjning. Och alliansen är inte beredd att fälla regeringens budget.

Nyligen presenterade SNS sin årliga demokratirapport, skriven av fem statsvetare. Den handlar bland annat om detta – hur mycket makt en minoritetsregering ska kunna ha. Forskarna ifrågasätter om en regering ska ha fri lejd för sin budget genom riksdagen. Och de har rätt i denna undran.

Syftet med riksdagens beslutsregler om budgeten var att undvika överbudspolitik, att utskotten bara plussar på utgifter utan att behöva dra ifrån. Men var meningen verkligen att en svag regering ska kunna höja skadliga skatter eller införa helt nya utan att över huvud taget ta hänsyn till riksdagens majoritet? Troligen inte.

Vänsterpartiets Ulla Andersson motiverade höjningen av sparskatten med att den riktas mot den tiondel av svenska folket som har högst inkomster, och där finns det mest män, påpekade hon.

Skatten kommer, allt annat lika, att dra in endast 800 miljoner kronor. Men i verkligheten finns inget ”allt annat lika”. När svenska folket förstår att det är lån och inte sparande som uppmuntras – då är det långt större grupper än välbetalda män som drabbas av de långsiktiga riskerna.

 

 

FOTNOT. I en tidigare version av artikeln stod att skatten på investeringssparkontot var 0,75 procent plus statslåneräntan redan då alliansregeringen införde sparformen. Påslaget på 0,75 procent ströks dock i den slutliga propositionen till riksdagen hösten 2011. Det var därmed den rödgröna regeringen som införde påslaget på 0,75 procent, samt golvet på 1,25 procent.

Detta är en text från Dagens Industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Tyck till