ANNONS:
Till Di.se

Tobias Wikström: Fel slutsatser om den minskade statsskulden

  • STOLT OCH ALLTFÖR NÖJD. Magdalena Andersson är glad över den kraftigt fallande statsskulden. Samtidigt finns stora behov av infrastrukturinvesteringar. Foto: Christine Olsson

LEDARE. Magdalena Andersson målade upp en mycket positiv bild av den svenska ekonomin när hon presenterade vårpropositionen på måndagen. Hon har rätt i de övergripande dragen, men underskattar tudelningen på arbetsmarknaden och problemen på bostadsmarknaden. Och hon drar vilseledande slutsatser om den kraftigt krympande statsskulden.

När en finansminister håller presskonferens är det tydligt vilka saker som lyfts fram. Vid vissa tillfällen är det svartmålning, andra gånger kan det vara skönmålning.

Nu är det valår och positiva penseldrag.

Ett av de diagram som Magdalena Andersson gärna visade upp gäller statsskulden. Den är på 27 procent av BNP och är enligt prognosen i rask takt på väg nedåt. Statsskulden är den dominerande delen av offentliga sektorns totala skuldsättning, vilket är det mått som EU-länderna använder sig av för jämförelse och uppföljning.

Den offentliga sektorns bruttoskuld, ”Maastrichtskulden”, ligger nu på 40 procent av BNP, och är även den på väg nedåt. År 2021 kommer den att hamna på 29 procent enligt Magdalena Anderssons prognos. Om detta händer måste regeringen förklara sig för riksdagen.

Det har att göra med det så kallade skuldankaret som träder i kraft nästa år. Det innebär att Maastrichtskulden ska ligga på 35 procent, plus/minus 5 procentenheter.

Skuldankaret var en del av den blocköverskridande överenskommelsen om budgetmålen, som gjordes för två år sedan. Nu siktar Magdalena Andersson på att få ned skulden under det tillåtna intervallet. Varför?

Ju lägre statsskuld desto svårare är det att låna upp på goda villkor, paradoxalt nog. Detta framgår på sidan 161 i vårbudgeten. Trots att lånebehovet har sjunkit tänker Riksgälden inte betala tillbaka lån i motsvarande utsträckning eftersom det skulle försämra likviditeten på statspappersmarknaden. Trots denna försiktighet kommer statsskulden att sjunka till 16 procent 2021.

Jakten på statsskulden har alltså gått så långt att Riksgälden kommer att avstå från att amortera och i stället lägga mer pengar på hög. För några år sedan föreslog Kerstin Hessius i en statlig utredning att Riksgälden skulle få överupplåna av likviditetsskäl, men förslaget ledde inte till någon lagändring. Men nu gör alltså Riksgälden det i alla fall.

Detta sker samtidigt som det finns stora behov av dels strukturreformer, dels investeringar i infrastruktur. Dessa åtgärder uteblir inte bara på grund av att regeringen saknar majoritet i riksdagen utan lika mycket för att det finns en blocköverskridande överenskommelse om budgetmålen, som tyvärr är alltför begränsande.

Minnet av 1990-talskrisen sitter i. Många av dagens makthavare var aktiva i politiken redan då och värnar därför de ”skyddsvallar” som ska göra att Sverige klarar nästa kris minst lika bra som den senaste finanskrisen. Det finns en rad ingredienser i den normpolitik som har byggts upp – det är riksdagens budgetprocess, det är utgiftstak, överskottsmål etc. Det här paketet fanns inte när de risker byggdes upp som ledde till 1990-talskrisen.

Om man skulle ändra på några punkter i regelverket blir det inte något sammanbrott för finanspolitikens trovärdighet. Detta måste kunna ske, inte för att göra finanspolitiken expansiv i största allmänhet, utan för att möjliggöra infrastrukturprojekt.

Det är märkligt att sträva efter att statsskulden, nu när Sverige lånar i stort sett gratis, ska ned till mindre än hälften av den nivå som EU tillåter.

Regeringens politik som den kommer till uttryck i Magdalena Anderssons budgetar är tyvärr skadligt ideologisk. Många lösningar som skulle behövas för att klara exempelvis integrationen avvisas av politiska skäl.

Det mest problematiska med den här mandatperioden är bristen på tillväxtbefrämjande strukturreformer. Visserligen har flera skadliga skatteförslag stoppats efter hot från oppositionen, men det betyder inte att regeringen har fört en företagarvänlig politik i övrigt.

Marginalskatterna är skyhöga, bostadsmarknaden stel och det lönar sig fortfarande alldeles för dåligt att gå från bidrag till arbete. Här sker ingenting som är tillräckligt för att möta dessa utmaningar.

Men vi är världsbäst på att följa budgetregler.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies