ANNONS:
Till Di.se
Brexit

Tobias Wikström: En katalog som visar varför brexit är dåligt

  • VITBOK På torsdagseftermiddagen presenterade den nye brexitministern Dominic Raab ett omfattande dokument om hur regeringen ser på framtiden efter utträdet. Foto: HO

LEDARE. På tordagseftermiddagen presenterade Theresa Mays regering sin vitbok om Storbritanniens EU-utträde. Det är alltså det dokument som fick två ministrar att avgå i måndags. Och det är onekligen en plädering för en ”mjuk brexit”. Men som ändå kan leda fram till en stenhård brexit om inte Bryssel ger med sig.

Det är en smula symboliskt att lördagens fotbollsmatch spelas mellan England och Belgien. London mot Bryssel, så att säga. Och i verklighetens brexitmatch är det precis som i VM. Det är på sin höjd ett brons som står på spel. Ett land som kämpar för att lämna ett internationellt samarbete kan aldrig bli en vinnare. Och det blir inte EU heller, som förlorar en av sina viktigaste medlemmar.

Med vitbokens 415 numrerade punkter redogör den brittiska regeringen för hur den ser på det framtida EU-samarbetet. Beträffande de frågor som debatten mest har kretsat kring är regeringens linje tydlig: Det ska bli slut på den fria rörligheten av arbetskraft (undantaget ”the brightest and the best”). Och EU:s domstol i Luxemburg ska inte få bestämma över brittiska angelägenheter längre.

Men, i övrigt, på punkt efter punkt dras linjerna upp för en mjuk brexit. Samtidigt som man tänker lämna EU:s tullunion ska Storbritannien ändå ta ut tull på varor för EU:s räkning och skicka dessa pengar vidare till EU. Formellt sett är detta vad som sker i dag – EU:s medlemsländer behåller aldrig några tullpengar utan de är en ren inkomst i EU-budgeten.

För brexitförespråkare borde detta naturligtvis framstå som oacceptabelt.

Men för andra bör den brittiska vitboken ses som ett uttryck för ansvarstagande. Det framgår tydligt hur komplicerat – och i ett antal fall i det närmaste omöjligt – det är att bryta upp ett samarbete som har övergått i fullständig integration.

Följaktligen vill den brittiska regeringen vara kvar i EU:s operativa säkerhetssamarbete och i organen Europol och Eurojust. Regeringen vill inte vara en del av EU:s utrikespolitik, men vill samordna sin utrikespolitik med EU. Och regeringen vill också vara med i det bredare samarbetet om att bekämpa migrationens orsaker. Man vill fortsätta samarbeta om skydd av personuppgifter, fortsätta med samarbete inom forskning och kultur. Regeringen vill till och med ha ett institutionellt samarbete med EU där ministrar inom olika sakområden kan mötas.

Man vill ha standardiserade och gemensamma regler för varor som tillverkas i Europa för livsmedelsprodukter. Storbritannien och EU ska samarbeta om att övervaka marknaderna så att dessa standarder upprätthålls.

Storbritannien och EU ska fortsätta erkänna varandras yrkesutbildningar och examina. Samarbete ska finnas om statsstödsregler och konkurrenslagstiftning. Man ska vara överens om hur sjöfart, järnväg och flyg ska organiseras. Samma gäller kärnkraftssäkerhet. Europeiska företag måste veta vilka civilrättsliga regler som ska gälla vid tvister och när det gäller konsumentskydd – därför samarbete.

Och så här fortsätter det. I praktiken är vitboken en katalog över alla samarbeten som Storbritannien inte vill eller kan lämna. Den är en vidräkning med de politiska krafter som bagatelliserade brexittankens utmaningar och som fördummade det brittiska debattklimatet.

Den första frågan är om vitboken kommer att överleva de inrikespolitiska striderna. Kommer fler ministrar att avgå och blir det myteri i den konservativa parlamentsgruppen?

Nästa fråga är om EU:s förhandlare Michel Barnier och de 27 övriga medlemsländernas regeringar kommer att bemöta vitboken på ett förnuftigt sätt.

Problemet är, förutom gränsen mellan Irland och Nordirland, den inre marknaden. I vitboken skriver regeringen att man vill lämna den, men på en lång rad områden vill man fortsätta det samarbete som i praktiken är en del av just den inre marknaden.

Bryssels förhandlingslinje har varit att man inte kan plocka russinen ur kakan. Antingen är man med i den inre marknaden eller så är man inte det. Säkert finns det skäl att upprätthålla den ståndpunkten.

Men EU gör ett misstag om man inte ser desperationen mellan raderna i vitboken – det är en vädjan om att få fortsätta vara något slags del av världens mest framgångsrika internationella samarbete.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies