1515
Annons

Tobias Wikström: En försmak av den nya politikkartan

LEDARE. Jimmie Åkesson är beredd att fälla en alliansregering efter valet. Det budskapet gav SD-ledaren på tisdagen i Dagens industris serie med partiledarintervjuer. Den som är politiskt intresserad bör följa resonemanget – andra partier kommer säkerligen inte att prata om detta i valrörelsen.

Jimmie Åkesson.
Jimmie Åkesson.Bild:Jonas Eng

Det som Jimmie Åkesson säger är att om alliansen inte för en restriktiv invandringspolitik så stöder han hellre Stefan Löfven som statsminister. Om han verkligen tänker göra detta i ett sådant läge som han beskriver går inte att veta. Han kan mycket väl bluffa och det kan vara ett försök till politisk utpressning.

Men hans utspel i intervjun visar att politisk matematik inte ska underskattas. Och det kan inte avfärdas som ”spelteorier”, vilket partierna brukar säga utåt. Inne på partikanslierna räknas dagligen på olika scenarier.

Om Jimmie Åkesson menar allvar kommer det inte att spela någon roll om alliansen blir större eller mindre än de rödgröna. För om Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna tillsammans får egen majoritet, vilket inte är uteslutet (särskilt inte om ett eller två småpartier åker ut) kan Jimmie Åkesson använda sig av sin vågmästarmakt. Han säger själv i intervjun att han kan fälla en alliansregering om dess migrationspolitik blir mindre restriktiv än det som gäller i dag.

Det låter märkligt mot bakgrund av att SD har haft mycket hård kritik mot Löfvens regering. Partiet har dessutom i den ekonomiska politiken lagt sig nära alliansen, även i ideologiskt belastade frågor som att avskaffa Las. Att direkt efter valet bidra till att S får fortsätta i Rosenbad känns inte som ett självklart val för SD.

Men hösten 2014 lärde oss att det finns andra sätt än statsministervalet att fälla en regering. Att rösta på oppositionens budget är rimligen ett alternativ även i framtiden.

Så vad ska allianspartierna göra? Det viktigaste är att inse att partierna inte behöver vara överens om allting. Det hade sitt värde på den tiden det faktiskt var ett alternativ att alliansen skulle få egen majoritet. Ett alltför detaljerat valmanifest kommer ändå inte att kunna genomföras eftersom ingen får majoritet. Vissa saker kommer att behöva förhandlas över blockgränsen. Och vissa frågor kommer att inofficiellt stämmas av med SD, vad än partierna säger i dag. Och denna verklighet kommer att gälla i lika utsträckning för alliansen som för S.

En höjd skatt leder inte till att en annan sänks

Fastighetsskatten tycks ha evigt politiskt liv. Trots att ingen av de potentiella regeringsbildarna påstår sig vilja ha en återinförd eller höjd fastighetsskatt har den blivit den mest omdiskuterade skattefrågan så här i början av valrörelsen.

FASTIGHETSSKATT. Socialdemokraterna säger sig inte vilja återinföra den. Ekonomerna säger att politikerna måste orka med att göra det. För alla andra gäller att vara vaksam när det utlovas skattesänkningar som ska väga upp.
FASTIGHETSSKATT. Socialdemokraterna säger sig inte vilja återinföra den. Ekonomerna säger att politikerna måste orka med att göra det. För alla andra gäller att vara vaksam när det utlovas skattesänkningar som ska väga upp.Foto:Fredrik Sandberg

Det började med att Moderaterna lät producera en valaffisch med budskapet att de fyra partierna till höger är överens om att inte återinföra eller höja fastighetsskatten - och underförstått att partierna på vänstersidan inte är överens om den saken.

Detta retade upp Socialdemokraterna som anklagade Moderaterna för fulspel - S vill inte alls återinföra eller höja fastighetsskatten, var svaret. (Detta trots att flera distrikt samt LO vill det.)

Bakgrunden är välkänd. Alliansregeringen avskaffade den dåvarande fastighetsskatten, och ersatte den med en ”kommunal fastighetsavgift”. Denna har ett tak, vilket gör att vänsterfolk brukar kalla skatten ”regressiv”, alltså att det är en mindre andel fastighetsavgift på dyra villkor än på billigare.

Ekonomskrået brukar förorda fastighetsskatt. Det beror på att det är en skattebas som är stabil, där skatten inte skadar ekonomins funktionssätt så mycket. En fastighetsskatt anses rättvis då den inte går att planera bort på samma sätt som en del andra skatter. Det finns också bostadspolitiska argument, om att det är för hög beskattning vid flyttning och för låg beskattning på den som bor kvar, vilket försämrar rörligheten på marknaden.

De som förordar fastighetsskatt brukar anse att detta ska ingå i en större skattereform, då man alltså överväger hela skattemixen för att göra den mer optimal eller enhetlig. 

På fredagsmorgonen medverkade professor Lars Calmfors i Sveriges Radio och argumenterade för fastighetsskatt. Han sa dock att han inte trodde att ”det politiska systemet” kommer ”att klara av” att införa en fastighetsskatt.

Den omständighet som ekonomerna ofta glömmer bort, legitimitet, är dock ingen detalj. Om människor är djupt negativa till en viss skatt är det en realitet. Vänsterpartiet, som uttryckligen vill återinföra fastighetsskatten, lockar färre än var tionde väljare.

Det finns ett moraliskt problem i fastighetsskatten – varför ska staten ha ökad skatt för att man själv bygger ut och förädlar sitt hus? Varför ska skatten öka för att grannen säljer? Varför ska man beskatta en icke-likvid tillgång?

Därutöver finns ett trovärdighetsproblem beträffande ett vanligt argument för fastighetsskatten. Det handlar om att skatten på arbete skulle sänkas för att väga upp den höjda fastighetsskatten. På torsdagen argumenterade Dagens Nyheter för att fastighetsskatten skulle återinföras och att skatten på arbete ska ned. Men i ledartexten fanns ingen vägledning om på vilket sätt inkomstskatten ska sänkas. Det är så det brukar vara – det är viktigare att argumentera för den höjda skatten än att precisera sänkningen.

Så är det också med idén om att en stor skattereform behövs. I januariavtalet fanns det med en sådan punkt, om en reform som skulle åstadkomma så mycket att den blev omöjlig. Och det blev inte ens en utredning om saken.

Några tidigare skattereformer har blivit historiska, men det innebär inte att det är ett bra lösning för framtiden. Ordet förknippas med att en skattereform ska genomföras över blockgränsen - och väljarna skulle därmed berövas möjligheten att ta ställning i en av de viktigaste politiska frågorna.

Tanken om en skattereform indikerar också att det skulle vara något allvarligt fel på det nuvarande systemet. Och visst är skatterna höga i Sverige, särskilt på arbete och på risktagande. Men samtidigt är en rad skadliga skatter avskaffade, som arvsskatten och förmögenhetsskatten. I en stor skattereform är risken att dessa förödande skatter kommer upp på bordet igen.

Allmänt sett finns det anledning att vara skeptisk mot skatteväxling, alltså att en höjning på ett ställe ska leda till en sänkning på annat håll. Hur har det gått med ”den gröna skatteväxlingen”? Politikerna höjde miljöskatterna men glömde bort den andra vågskålen, att sänka skatten på arbete.

Svenska skatter är redan höga. De tas ut delvis på fel saker. Skatternas utformning bör ses över. Och de bör sänkas generellt. Att sänka skattesatserna behöver inte innebära minskade skatteinkomster för staten - tvärtom. När det går bra för Sverige kommer goda skattepengar in till de gemensamma behoven.

Men när någon börjar diskussionen med att berätta vilka skatter som ska höjas ska man inte lita på att det verkligen blir någon sänkning i andra änden.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera