ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS MARKNADSNYTT BEVAKNINGAR
ANNONS
Brexit

Tobias Wikström: Den inre marknaden har mycket mer att ge

  • GRÄNSLÖST. Meningen med den fria rörligheten är inte bara att turister ska komma till Sverige. Medborgare från hela EU ska gärna komma hit och arbeta. Foto: Henrik Montgomery

LEDARE. När britterna nu våndas över sitt beslut att lämna EU handlar mycket av debatten om det outsägligt stora krångel det innebär att göra detta utträde. På område efter område är det brittiska systemet sammanvävt med EU:s. I stor utsträckning handlar det om den inre marknaden, som styrs av de fyra friheterna – fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och personer.

Britterna har inga problem med de tre första friheterna, men vill stoppa den fria rörligheten för personer. Svaret från Bryssel är som bekant att det inte går att sära på dessa friheter. Man kan inte plocka russinen ur kakan.

Det är en hållning som inte är oproblematisk. Detta med tanke på att den inre marknaden fungerar som sämst just när det gäller rörlighet för personer. Det går alltså att tänka sig tre rörligheter utan den fjärde.

Problemet är naturligtvis att om regeringen i London skulle få sin vilja igenom skulle Storbritannien vara det enda landet som har ett sådant arrangemang.

Den fria rörligheten var ett tema redan i Romfördraget, alltså det dokument som utgjorde starten på Europasamarbetet för 60 år sedan. Men det var för 25 år sedan som den inre marknaden i realiteten trädde i kraft med Maastrichtfördraget. Den inre marknaden har växt från att omfatta 345 miljoner medborgare till mer än 500 miljoner. Det är med andra ord en betydligt större ekonomi än USA.

Jämförelsen med den amerikanska ekonomin är befogad, eftersom det man vill eftersträva är det som sedan länge har fungerat just där – exempelvis att människor är benägna att flytta inom hela USA. Att allokering av både arbetskraft och kapital kan optimeras.

Harmonisering av varor är kanske den konkretaste delen av den inre marknaden, men det är den fria rörligheten för tjänster som är svårast att reglera. Det är problematiskt mot bakgrund av att 70–80 procent av EU:s samlade produktion utgörs just av tjänster.

För att snabba upp just den inre marknaden för tjänster påbörjades arbetet med tjänstedirektivet för mer än tio år sedan. Det blev snabbt mycket kontroversiellt och runt om i Europa arrangerades demonstrationer med texten ”No Bolkestein” på plakaten. Men det var inte nederländske EU-kommissionären Frits Bolkestein som hade hittat på den fria rörligheten för tjänster. Den fanns egentligen redan på plats, men med ett direktiv hoppades de dåvarande EU-ledarna att implementeringen skulle gå snabbare. Utan direktivet skulle den fria tjänstemarknaden ha fått utvecklas successivt efter rättspraxis från EU-domstolen.

Protesterna kom i stor utsträckning från fackligt håll, där farhågan var att direktivet skulle leda till social dumpning. I Frankrike symboliserades oron av ”den polske rörmokaren”, alltså att lågprisarbetskraft från öst skulle slå ut franska hantverkare. (Polska statens turistbyrå svarade med en affischkampanj där just en polsk rörmokare med övertydlig sex appeal fick säga: Jag stannar i Polen, hjärtligt välkomna.)

Tjänstedirektivet infördes i ett skede då EU-optimismen vände. Unionen hade upplevt några av sina lyckligaste år – tio nya medlemsländer kom med i samarbetet och EU skulle införa en konstitution som ångade av framtidstro och visionen att vi alla ska bli européer. Konstitutionen föll efter att fransmännen och nederländarna hade röstat nej till den i folkomröstningar på försommaren 2005.

Sedan dess har EU varit allt annat än offensivt. Och det handlar inte bara om att det kom en finanskris emellan.

Tanken om den fria rörligheten har drabbats av flera bakslag. Tydligast har det kommit till uttryck i att utstationeringsdirektivet har ändrats. Det handlar alltså om den lagstiftning som gör det möjligt för företag i ett medlemsland att utföra tjänster i ett annat. För den svenska S-ledda regeringen har det varit en viktig uppgift att strama upp reglerna, så att värdlandet ska kunna kräva samma lägstalön för utstationerade arbetare som för inhemska.

För Socialdemokraterna har både Laval-domen och den svenska Laval-lagen varit styggelser. Det handlade om den byggarbetsplats i Vaxholm som blockerades av ett svenskt LO-förbund och som ledde till att ett lettiskt företag gick i konkurs. EU-domstolen i Luxemburg konstaterade 2007 att facket hade gått för långt, och alliansregeringen förtydligade lagstiftningen. Men nu backas utvecklingen flera steg när konkurrensen från företag i andra EU-länder i praktiken begränsas.

Svenska socialdemokrater har mer gemensamt med brittiska brexitförespråkare än man först kan tro.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer