Annons

Tobias Wikström: Bra att regeringen sänker skattetrycket

LEDARE. Det är en riktig högerbudget som finansminister Magdalena Andersson lägger fram i dag onsdag. Åtminstone om man tittar på skattepolitiken och storsatsningarna på polis och försvar.

KULOR TILL DE ÄLDRE. Stefan Löfven och Magdalena Andersson tog ett parti boule när de lovade sänkt skatt för pensionärer.
KULOR TILL DE ÄLDRE. Stefan Löfven och Magdalena Andersson tog ett parti boule när de lovade sänkt skatt för pensionärer.Bild:Jonas Ekströmer

Skattetrycket, kvoten mellan skatteinkomsterna och BNP, är tillbaka på 1976 års nivå. Detta trots att regeringen knappt talar om annat än hur viktigt det är för välfärden att det kommer in mycket skatteintäkter. Och att den som förespråkar skattesänkningar inte tar detta ansvar.

Det finns all anledning att tro att Magdalena Andersson, som skötte Göran Perssons stora skattesänkningar under 00-talet, inser vikten av att den offentliga sektorn inte kan expandera som andel av den totala ekonomin. Problemet är att hon inte säger det.

I onsdagens budget har regeringen tvingats stryka några skatter. Framför allt är det två skatteskärpningar som slopades eftersom alliansen hade hotat med misstroende. Det var dels förslaget att inte göra den normala årliga uppjusteringen av brytpunkten för statlig skatt, dels ändringarna av skatten för fåmansföretagare som bland annat inkluderade en höjning av skattesatsen från 20 till 25 procent.

Men även om regeringen inte hade tvingats avstå från dessa skatteförslag skulle skatterna ha minskat. Bankskatten ströks visserligen (och ersattes med höjd resolutionsavgift) för att den var ogenomförbar – den skulle ha drabbat hundratusentals företag utanför finanssektorn.

Men även om detta var ett bakslag för S finns det andra skatter som regeringen sänker alldeles frivilligt, framför allt skatten för pensionärer.

I tisdagens Di fanns en tabell över de skattesänkningar och skattehöjningar som väntades finnas med i budgeten. Nettot blev drygt 3 miljarder kronor i sänkta skatter för 2018.

Alliansregeringen lyckades med bragden att få bred acceptans för skattesänkningar på arbete. Trots att jobbskatteavdraget var så pass krångligt konstruerat att ingen kunde räkna ut det, syntes det på allas skattebesked. Politikerna talade om värdet av att det ska löna sig mer att arbeta.

Socialdemokraterna protesterade rätt lamt. Och sedan maktskiftet har inga jobbskatteavdrag tagits tillbaka (även om det har blivit en avtrappning av avdraget för dem som tjänar mest). S har alltså accepterat skattesänkningarna och har fortsatt med de sänkningar för pensionärer som alliansen inledde.

Det är därmed en stor skillnad i retoriken mot Göran Perssons styre. Han genomförde en omfattande sänkning av inkomstskatten, då Magdalena Andersson var hög chef på Finansdepartementet. Men de talade tyst om sänkningen och döpte den till ”kompensation för egenavgifter”.

Nu kan S sänka skatterna och få röster på det. Det är som en annan värld.

Ändå finns det kvar ett dåligt sätt att tala om skatter – när det gäller sådana som höjs. Då faller Socialdemokraterna tillbaka i den gamla skatteretoriken: De rika ska betala – skattehöjningen är ju bara marginell – vård skola omsorg.

Inte konstigt om väljarna undrar vad som gäller i skattepolitiken.

Tills vidare får vi vara nöjda med en kurva över skattekvoten som toppade 1990 på 50,4 procent av BNP. Det kraftigaste fallet nedåt stod Göran Persson för och därefter fortsatte alliansen. Nu kommer den att ligga på cirka 43 procent enligt Konjunkturinstitutets prognos för de kommande åren, och politiken kan sänka det ytterligare.

Visst är det lite märkligt att tänka sig jämförelsen med 1976. Visserligen hade skattekvoten stigit kraftigt under många år – men den var alltså inte högre då än den har blivit nu. Det var ju 1976 som Astrid Lindgren skrev sin Expressenartikel om pomperipossaskatten på 102 procent. Det var ju 1976 som polisen stormade in på en repetition på Dramaten och felaktigt grep Ingmar Bergman för skattebrott vilket ledde till att han i besvikelse lämnade Sverige i sex år.

Orsaken är att systemet hade blivit helt förvridet. Skatter staplades på varandra och nådde orimliga nivåer. Marginalskatten var 83 procent. Förmögenhetsskatt och arvsskatt drev företagare ur landet. Ingen kunde deklarera på egen hand och det fanns en rik flora av märkliga avdrag.

Detta visar att det är skillnad på den totala skattekvoten och skattens struktur. Skatter ska tas ut på ett sätt som så lite som möjligt saboterar ekonomins funktionssätt. Och politiker måste nu som då inse att vissa skattebaser är flyktiga. På 1970-talet flydde framgångsrika företagare. Nu flyttar en storbank.

Vissa skatter har ett högre pris än andra.


Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder Dagens industri möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten. De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till di.se. Dagens industri granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen di.se. Läs mer om kommentering här.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?