Förslaget gäller inte sjukvården. Ideella aktörer omfattas inte. Och mindre aktörer ska inte behöva ha samma regler som större.
Att dessa undantag alls är aktuella visar hur stenhårt lagförslaget slår mot välfärdens aktörer. På fredagens presskonferens ville civilminister Ardalan Shekarabi ge intryck av att det nya förslaget inte stoppar all vinst – men om det vore korrekt skulle icke-vinstdrivande företag inte behöva undantas.
I själva verket är förslaget ett vinststopp. Många kanske tror att de 7 procent plus statslåneräntan, som Ardalan Shekarabi talar om, handlar om vinst i förhållande till omsättningen. Men det är i förhållande till operativt kapital det ska räknas. En skolas främsta kapital är dess personal som ju inte syns i någon balansräkning, och lokalerna är ofta hyrda. För en hel del företag innebär det att ingen nämnvärd vinst får göras.
Förslaget skapar stor oro och påverkar investeringsviljan i välfärdssektorn. Detta gäller också i sjukvården, där vi ännu inte vet vilka planer regeringen hyser.
Med på presskonferensen var vänsterledaren Jonas Sjöstedt. Vinststoppet var hans villkor för att stödja regeringens budgetar. Det tål att påminnas om vilken anmärkningsvärd maktposition Vänsterpartiet har fått.
V kan vara med och styra och ställa i regeringens budgetförslag utan att behöva ta regeringsansvar. Men Socialdemokraterna visar inga tecken på att vantrivas i Vänsterpartiets sällskap. Tvärtom har den nuvarande regeringen lagt ett antal V-anstrukna förslag och försvarat dem intensivt – fredagens vinststopp är ett av dem.
Socialdemokraterna har en hundraårig historia av att motarbeta de värsta socialistiska förslagen och hålla avstånd till kommunister. Vinststoppet är en inskränkning av näringsfriheten som bryter denna tradition. Och det sker i samarbete med ett vänsterparti som har en uttalad kommunist som vikarierande ekonomisk talesperson.
Vinstförslaget kommer inte att gå igenom riksdagen. Alliansen och Sverigedemokraterna har tydliggjort sitt motstånd och har investerat stort politiskt kapital i denna fråga.
Ändå lägger regeringen fram förslaget, inte bara för att V har krävt det, utan också för att S gärna ser ”vinstjakten” som en valfråga. Men det är ansvarslöst att använda en omfattande riksdagsprocess med utskottsbehandling och votering som ett led i en valrörelse när man på förhand vet att förslaget kommer att falla. Stefan Löfven får låta bli att använda ordet ”samarbetsregering” i fortsättningen.
Fredagens lagrådsremiss är full av redogörelser för hur ett antal remissinstanser har avstyrkt de olika delarna av förslaget. Och det finns gott om uppseendeväckande resonemang. Till exempel konstaterar regeringen att det inte går ”att påvisa några generella kvalitetsskillnader mellan kommunala och privata utförare eller mellan fristående och kommunala skolor. Det finns därför inte heller anledning att tro att kvaliteten för barn, elever eller brukare skulle sjunka, även om kommunerna i vissa fall blir tvungna att ta över viss verksamhet.”
Kvaliteten förbättras alltså inte. Familjerna måste bara få lite mindre valfrihet och det är inte hela världen om barnen måste flytta över till kommunal skola.
Frågan om vinst i välfärden har påverkat socialdemokratins syn på företagare generellt. Det märks i skattepolitiken, senast med förslaget om utflyttningsskatt som i praktiken är en hög arvsskatt på företagare som råkar ha minst en bröstarvinge bosatt i utlandet.
Debattklimatet har hårdnat, vilket märks exempelvis på partikongresserna, där vinst i största allmänhet kritiseras i inläggen. Och Ardalan Shekarabi har sagt att vinst är stöld.
I lagrådsremissen talas det återkommande om ”övervinster”. Det har gått mer än 40 år sedan Socialdemokraterna senast satte detta ord i centrum av debatten. Då handlade det om löntagarfonder, en idé som LO hade förmått Socialdemokraterna att anamma. Det blev ett experiment som drabbade partiet hårt.
