1515

Tobias Wikström: Alliansen måste inte prata ihop sig mer

LEDARE. Den gångna veckan har tunga toppolitiker publicerat två debattartiklar om vilka partier som bör samarbeta efter valet. Men de är i det närmaste helt innehållslösa på konkreta politiska åtgärder.

KVARTETT. De övriga alliansledarna besökte på fredagseftermiddagen KD:s kommundagar i Jönköping. De är oeniga om få saker, men bör ändå undvika detaljerade manifest inför valet – de kommer ändå inte att kunna få igenom varje punkt även om de ”vinner” valet.
KVARTETT. De övriga alliansledarna besökte på fredagseftermiddagen KD:s kommundagar i Jönköping. De är oeniga om få saker, men bör ändå undvika detaljerade manifest inför valet – de kommer ändå inte att kunna få igenom varje punkt även om de ”vinner” valet.Bild:Mikael Fritzon

I onsdags skrev alliansledarna i DN. Artikeln har framkallat en och annan ironisk kommentar på ledarsidor eftersom den saknar besked på snart sagt varje politikområde. Och nog hade de fyra lika gärna kunnat låta bli att skriva texten, eftersom den mest handlar om vad Socialdemokraterna gör fel och om att alliansen tänker genomföra ”organisatoriska förberedelser” för att ta fram en reformagenda i augusti.

Det ligger nära till hands att denna augustiagenda inte kommer att vara särskilt detaljerad. Men det är faktiskt helt i sin ordning – samhörighet bevisas inte bäst med en vallöfteslista som man ändå inte kommer att kunna leva upp till.

2018 är inte 2006. Den gången, för snart tolv år sedan, var endast två valresultat att vänta – antingen en socialdemokratisk vinst eller en alliansseger. Om Socialdemokraterna hade vunnit skulle partiet ha fortsatt budgetsamarbetet med Miljöpartiet och Vänsterpartiet som hade pågått sedan 1998.

Alliansen hade manifesterat sin regeringsduglighet genom att forma en koalition redan före valet och publicerat en lång rad dokument. Budskapet från alliansen var: vinner vi valet så får ni den här politiken. Och eftersom det bara fanns två möjliga resultat med 2006 års valuppställning kunde valet bara vinnas eller förloras. Inga löftesbrott behövde ske på grund av att regeringen skulle komma att få en annorlunda sammansättning än planerat.

I valet 2010 gick alliansen på i samma stil, trots att det då ansågs säkert att SD skulle komma in. Och partiernas plan lyckades nästan, alliansen missade med mycket liten marginal målet att få egen majoritet i riksdagen, ett faktum som bidrog till att de kommande fyra åren blev en reformlös period.

Den pågående mandatperioden, som började 2014, har parlamentarismen inte fungerat som den är tänkt, och en minoritetsregering som dessutom är oenig internt släpptes fram.

Konsekvensen av att Decemberöverenskommelsen inte längre gäller är att politikens villkor har förändrats. Det är osannolikt att något av de traditionella blocken får egen majoritet. Även om alliansen bildar regering kommer den inte att kunna arbeta efter en lista med reformer. Det kommer inte att gå att ”pricka av” vallöftena eftersom åtgärderna måste få stöd i riksdagen.

Ett gemensamt reformprogram har dock betydelse för att klargöra vilka områden de fyra är eniga om. Men det kommer att bli ett dokument utan större nyhetsvärde. För även om det har gruffats mellan allianspartierna vet den som följer politiken att de är eniga på en lång rad områden. Och slitningarna mellan partierna är faktiskt inte värre än tidigare i alliansens historia.

I en stor sakfråga finns en oenighet, om hur asylpolitiken ska utformas när den tillfälliga lagen löper ut nästa år. Migrationsfrågor är laddade, men mestadels på ett övergripande ideologiskt plan. Tonläget har blivit mer betydelsefullt i debatten än utformningen av lagstiftningen. Allianspartierna kommer säkerligen att komma överens i frågan om de hamnar i regeringsställning. Däremot blir det svårare att hitta en skrivning om migrationspolitiken i ett dokument redan före valet.

Alliansen som sådan har alltså en trovärdighet som är större än de enskilda formuleringar som görs när de fyra är i opposition. Därför behöver partierna inte prata ihop sig på detaljnivå.

På fredagen skrev socialdemokraterna Mikael Damberg, näringsminister, och Lena Rådström Baastad, partisekreterare, ett hjärtligt utformat inlägg i Expressen. De skriver att de vill styra med Centern. Inte någon konkret sakfråga (mer än ”klimatet”) nämns som skulle göra ett sådant samarbete logiskt. S-topparna hänvisar till samarbetet på 1950-talet och till den korta tid på 1990-talet då Olof Johansson samarbetade med S (numera betraktad av C-folket som en olycklig tid för partiet). Många historiska referenser görs, men skribenterna lyckas inte ens stava rätt på Thorbjörn Fälldins namn.

Så här kommer det dessvärre att fortsätta. S kommer att tala om samarbete med C och L, fast partitopparna vet att det är dessa som står längst bort från S i den ekonomiska politiken. Syftet är att försöka slå fast att det finns stora skillnader mellan allianspartierna och få bort uppmärksamheten från att den nuvarande regeringen är den mest internt oeniga regeringen sedan 1982.


Innehåll från SAVRAnnons

Så undviker du avgifterna som äter ditt fondsparandes vinst

76 procent av vuxna svenskar sparar i fonder, antingen privat eller genom tjänstepensionen. Dock är kunskapen låg om vad fondavgiften kostar, hur den påverkar ens vinst samt hur man enkelt kan minimera sina fondavgifter.

När man köper en fond, betalas i de allra flesta fall en avgift i ersättning till fondförvaltaren. Ju mer aktivt förvaltad fonden är, desto högre är i regel avgiften. Vad många inte vet är att fondförmedlarna, exempelvis banker och nätbanker, ofta tar ut ett arvode för att sälja fonderna vidare till sina kunder. Denna fondprovision, även kallad kickback, är ofta lika stor som ersättningen till fondförvaltaren. Förenklat kan man därför säga att hälften av fondavgiften man betalar går till förvaltaren av fonden, och hälften går till banken. 

Miljarder i provision till bankerna

Enligt SVT betalade svenska sparare och framtida pensionärer ca 35 miljarder kronor i avgifter under 2020. En betydande del av dessa avgifter går till de förmedlande bankerna, och utgör en stor del av deras vinster. 

Detta system är kritiserat och till och med förbjudet i länder som Storbritannien, Nederländerna och Schweiz. Så sent som i februari 2021 meddelade Finansinspektionen att de vill att fondprovisioner ska förbjudas, bland annat för att de anser att det finns en intressekonflikt mellan spararna och förmedlarna: Genom att rekommendera fonder med dyra avgifter, tjänar fondförmedlaren mer pengar.

Halvera dina fondavgifter och optimera din vinst

Spartjänsten Savr ger rabatt på fondavgifterna: Istället för att ta en fondprovision, ger Savr tillbaka provisionen till dig som sparare. Där behöver du inte starta ett helt nytt sparande, utan kan enkelt flytta ditt befintliga innehav till plattformen för att ta del av de rabatterade avgifterna. Läs mer om erbjudandet och hur en flytt går till på savr.com.

Om Savr:

Savr är spartjänsten som ger sina kunder 30-50% rabatt på fondavgifterna jämfört med bankerna, men med samma statliga garantier och skydd som banken.

Till skillnad från banker och nätbanker betalar Savr tillbaka fondprovisionen till sina kunder. Detta resulterar i att de kan erbjuda samma fonder som bankerna, men till lägre avgifter. Istället för fondprovision tar de endast en fast plattformsavgift på 0,09%.

Savr har över 65 000 sparare, och var 10:e minut flyttas ett sparande till savr.com.

 

Mer från SAVR

Artikeln är producerad av Brand Studio i samarbete med SAVR och ej en artikel av Dagens industri

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?