1515
Annons

Testhaveri är inte regionernas fel

LEDARE. Sverige befinner sig i vad som är misstänkt likt en andra våg av coronaviruset. Kurvorna pekar brant uppåt. Dödsfallen i landet har passerat 6.000. I början av november hade antalet fall nationellt mer än fördubblats på bara en vecka. Av de som testade sig i Stockholm förra veckan bar var femte person på viruset.

ANSVAR. Regeringen med socialminister Lena Hallengren skyller testhaveriet på regionerna. Men när förvaltningen brister faller det på regeringen att förtydliga ansvaret.
ANSVAR. Regeringen med socialminister Lena Hallengren skyller testhaveriet på regionerna. Men när förvaltningen brister faller det på regeringen att förtydliga ansvaret.Foto:Henrik Montgomery/TT

Efter en lång period där intensivvårdsavdelningar tömts på covid-patienter ökar antalet nya inlagda. Numera vårdas nästan var tredje person inom intensivvården för corona. Samtidigt har smittan återigen letat sig in på äldreboenden. Det är en oroväckande lägesbild.

För att stävja smittspridningen har råd och restriktioner skärpts. Statsministerns tidigare uppmaning om att det minsann fick vara slutfestat förstärktes på onsdagen. Från den 20 november och hela vägen till februari förbjuds försäljning av alkohol efter klockan 22. I 17 regioner har Folkhälsomyndigheten utfärdat skärpta lokala allmänna råd. I flera kommuner avråder man från besök på äldreboenden, i Stockholm och Göteborg återinförs ett besöksstopp.

I takt med att smittan ökat igen har också kritiken mot den svenska strategin gjort högljudd återkomst. Ett utpekat haveri, som är fokus för Uppdrag gransknings senaste program, är testning och smittspårning. I maj var regeringens ambition att 100.000 tester skulle genomföras varje vecka. De utförda testerna uppgick bara till en tredjedel. Först i september nåddes målet. Varför kom Sverige igång så sent med testningen? Vem bär ansvaret?

Enligt regionerna ligger skulden hos Folkhälsomyndigheten. Det var deras prioriteringsgrupper som stod i vägen för bred testning. Den bilden delas av Harriet Wallberg som utsågs till nationell testkoordinator i maj och slutade tre veckor senare. Men även regeringen bär ett ansvar. Trots att privata alternativ fanns tillgängliga för att analysera coronatester utnyttjades de inte av regionerna. Enligt SKR berodde det på finansiering. Regionerna var rädda för att själva behöva stå för notan.

Den problembild som regionerna målar upp delas inte av Folkhälsomyndigheten. Enligt Johan Carlson, generaldirektör på Folkhälsomyndigheten, var det regionerna som ”inte lyckades leverera”. Från sin sida var man tydlig med att det var viktigt att regionerna testade vitt och brett.

Även regeringen skyller testhaveriet på regionerna. ”Det är inte regeringen som testar”, säger socialminister Lena Hallengren i Uppdrag granskning. Regionerna bär ansvaret för hälso- och sjukvården. Varför de inte tog sitt ansvar kan inte Lena Hallengren svara på. ”Det fanns pengar, det fanns en strategi, det fanns analyskapacitet”.

Anklagelserna om testningen döljer ett förvaltningsproblem. Om det finns en svaghet i den svenska strategin är det detta. Inte det individuella ansvarstagandet eller avsaknaden av nedstängning, utan otydligheten i vem som bär ansvaret.

I flera fall verkar det som att Folkhälsomyndigheten och regionerna inväntar den andra. I våras avvaktade Folkhälsomyndigheten med att uppmana till allmän testning tills dess att regionerna hade fått ”så långt tid på sig” att det var dags att trycka på ytterligare. Samtidigt var flera regionala smittskyddsläkare rädda för att gå emot Folkhälsomyndigheten genom att avvika från strategin med prioriteringsgrupper.

Samma styrfel märks i de skärpta lokala råden. Flera regioner anser att Folkhälsomyndigheten är senfärdig. Norrbotten fick sina råd i tisdags men ville ha dem förra veckan. Blekinge har inte fått några men önskar det. I väntan har regionen själv skärpt de regionala råden. Att Folkhälsomyndigheten successivt utfärdat råden under hösten beror enligt deras chefsjurist på att regionerna själva ska ha agerat mot smittspridningen först.

När förvaltningen brister faller det på regeringen att förtydliga ansvaret. Med en tilltagande smittspridning, och sju regioner som meddelat att man nått taket för sin testkapacitet, är det hög tid att regeringen och Lena Hallengren tar det ansvaret. Och slutar skylla ifrån sig på regionerna.


Skandal om C stöder vänsterns pensionsidé

Två förslag till pensionshöjningar ligger på riksdagens bord. Regeringens (S, V, MP) och oppositionens (M, SD, KD, L). Inget av dem är billigt, 9,4 miljarder kronor (regeringen) respektive 14,4 miljarder (oppositionen).

SÄG NEJ. Martin Ådahl, ekonomisk-politisk talesperson för Centerpartiet, har ännu inte gett besked om partiet tänker motsätta sig regeringens pensionsförslag eller inte. Det borde vara enkelt att säga nej med tanke på den omsorg om pensionssystemet som Martin Ådahl hyser.
SÄG NEJ. Martin Ådahl, ekonomisk-politisk talesperson för Centerpartiet, har ännu inte gett besked om partiet tänker motsätta sig regeringens pensionsförslag eller inte. Det borde vara enkelt att säga nej med tanke på den omsorg om pensionssystemet som Martin Ådahl hyser.

Regeringens förslag innebär en helt ny komponent i pensionssystemet – ”garantitillägg”. Man har nödtorftigt försökt dölja att det är just ett nytt inslag genom att säga att det är en del av det befintliga bostadstillägget, fast det inte är det.

Oppositionens pensionsförslag respekterar pensionssystemet mer, och lägger betoningen på skattesänkningar och på att en ”gas” ska användas i pensionssystemet, på motsvarande sätt som det redan finns en broms. Även i oppositionens förslag finns en höjning av garantipensionen, men här försämras inte kopplingen mellan arbete och pension lika mycket.

Regeringen vill införa nya permanenta lagregler för sitt pensionsförslag, och dessa ska beslutas redan i samband med vårbudgeten i mitten av juni. I oppositionens förslag finns inga lagförslag, det som riksdagen beslutar om är endast ett tillkännagivande.

Vänsterförslaget är en uppenbar valmuta som ska betalas ut i augusti. Oppositionens förslag innebär en plan att det ska införas i oktober (vissa delar) och efter årsskiftet (skattesänkningsdelen).

Regeringsförslaget har mötts av mycket negativa remissvar. Pensionsmyndigheten har formulerat skarp kritik, som politiskt tillsatta ledamöter i myndighetens styrelse strök bort från remissvaret. Regeringen har inte ändrat något väsentligt efter remisskritiken. Oppositionens förslag har inte lika många problem, och det ska dessutom gå på remiss innan lagstiftningen ändras.

Centerpartiets ekonomisk-politiska talesperson Martin Ådahl är kritisk mot regeringens pensionsförslag. Ändå kan han inte ge besked om att hans parti tänker rösta emot det. Svaret är viktigt eftersom C-rösterna är tungan på vågen. I en artikel i måndagens Di säger han i stället att det viktiga är att Pensionsgruppen blir kvar som beredningsorgan i dessa frågor.

Omsorg om pensionssystemet är givetvis en legitim prioritering. Men om Pensionsgruppen och systemets principer är det viktigaste för Centerpartiet borde det vara enkelt att utesluta ett ja till regeringens pensionsförslag.

Att Martin Ådahl inte kan säga rakt ut att partiet tänker motsätta sig regeringsförslaget avslöjar att han även har andra prioriteringar.

I november lade Centerpartiet ned sina röster i budgetvoteringen, vilket ledde till att högeroppositionens budget vann. För vänstersidan i svensk politik är det förstås viktigt att det inte händer igen. Regeringen har bakat in pensionsförslaget i vårpropositionen, för att det ska ses som ett enda paket och för att Centerpartiets pris för att gå emot det ska höjas.

Centerpartiet har förhandlat med regeringen under våren om krisstöd till bönderna och ett sådant finns också med i vårbudgeten. Det är alltså med regeringen som Centerpartiet förhandlat om bondestöd, inte med Moderaterna och de andra partierna till höger.

Man har alltså valt sida. Detta är rimligen förklaringen till att partiet ännu inte har gett besked huruvida man tänker rösta ja eller nej till vänstersidans pensionsförslag.

Centerpartiets agerande är avgörande. Oppositionens motförslag kommer att vinna i Finansutskottet, eftersom M, SD, KD och L har majoritet bland ledamöterna där. Det blir i kammaren som det avgörs. Om Centerpartiet lägger ned sina röster vinner oppositionens budget och pensionsförslag. Om Centerpartiet däremot stöder regeringens budget och pensionsförslag går dessa igenom med en rösts marginal.

Centerpartiet verkar försöka vinna tid genom sina principiella resonemang men man tar inte konsekvenserna av dessa principer. C vill värna pensionssystemet men kan ändå inte säga att man tänker motsätta sig det förslag som allra mest strider mot det nuvarande systemet.

I det spel om makten som C är del av framstår partiets resonemang om pensionssystemets principer mest som hyckleri.


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?